fredag 8 maj 2020

20 000 firade fredsdagen i Gävle

Norrlands-Postens förstasida 8 maj 1945.

Runt om i Europa firas fredsdagen 8 maj, dagen då Tyskland slutgiltigt kapitulerade och andra världskriget var slut. Norrlands-Posten, en av Gävles dagliga tidningar, kom ut med nyheten redan på eftermiddagen 8 maj 1945. ”Europakriget är slut” löd rubriken.

På kvällen 8 maj firades det stort i Gävle. Klipp ur NP dagen därpå.
Firandet på Kungsgatan i Stockholm med hurrande människor hade motsvarigheter runt i om landet. I Gävle samlades man på Fisktorget på kvällen för att tåga till Stortorget och ett möte där. Enligt Norrlands-Posten var firandet tidvis så uppsluppet att det var svårt att höra talarna. Papperslappar singlade ner från taken runt torget, men när det började regna potatisar (!) tyckte den anonyme skribenten att det gick för långt.

I Gävle fanns många flyktingar, inte minst från i Danmark och Norge. Huvudtalaren N S Norling, ordförande i stadsfullmäktige och chefredaktör på Arbetarbladet, hyllade särskilt ”broderfolken” för deras mod och oförtröttliga kamp under krigsåren. 

N S Norlings hyllade Norge och Danmark talet som publicerades i Norrlands-Posten 9 maj 1945.
Talade gjorde också norska föreningens Harry Öberg och Inga Christensen från Den danske klub. Hon påminde alla om att visserligen var kriget slut i Europa, men i Asien var det ännu ingen fred.

Mötet lockade cirka 20 000 personer och avslutades med att man sjön Norges, Danmarks och Finlands nationalsånger. Firandet blev ”nästan sydländskt”, en strålande fest i nordiskt samförstånd, allt enligt tidningen.
Ulla Ejemar

torsdag 30 april 2020

En underlig första maj

Fanborg och allvarsord i Boulognern 1 maj 1940. Lundhs Foto/Arkiv Gävleborg.
Första maj 1940 gick bruksdisponent Göransson i täten för tåget och höll tal till Sandvikenborna. I Gävle lyssnade åhörarna vid ett massmöte till högermannen och majoren Holmström, folkpartisten Hilding och socialdemokraten Cruse.

Inget var sig likt. I tågen var det gott om svenska flaggor och istället för "Arbetets söner" sjöng man nationalsången "Du gamla, du fria" och "Biskop Thomas frihetssång". Tyskland hade bara några veckor tidigare ockuperat Danmark och Norge och inför krigshotet beslutade Socialdemokraterna att slopa de traditionella förstamajdemonstrationerna och i stället bjuda in partierna i samlingsregeringen till gemensamma medborgarmöten. 

Avsikten var att visa att Sveriges folk stod enat och uppslutningen blev god. 15 000 deltog i Gävle och 8 000 i Sandviken, enligt tidningarna. 

En bild från det stora medborgarmötet i Gävle samsas med en på ett sönderbombat Namsos på Gefle-Postens förstasida 3 maj 1940.  
”Mäktig och allvarlig men samtidigt frimodig var stämningen vid de allmänna medborgarmöte, som den första maj hölls uti Boulognerskogen” rapporterade Gefle-Posten.

Sandvikens Tidning beskrev ett ”pampigt medborgartåg” och en ”kraftfull manifestation av fredsviljan”. Disponent Göransson skildrade världsläget som en storm med brottsjöar som stänkte in över landets gränser.

"En underlig första maj" konstaterade Sandvikens Tidning i sitt reportage.
”Det är en märklig erfarenhet och på samma gång glädjande och betryggande att inför den stora gemensamma faran bli alla det dagliga livets och de gångna årens intressemotsättningar eller tvistepunkter mer eller mindre obetydliga” sade Göransson enligt tidningen.

Protokoll från Gävle arbetarkommun  22 april 1940. 
Protokoll från Socialdemokraterna i Gävle och Folkpartiet Liberalerna visar att idén kom till i en hast och att man diskuterade förslaget innan man kom fram till att hålla det gemensamma mötet. I Gävle togs kollekt upp för Gävle luftskyddsförening. I Sandviken samlade man in pengar till neutralitetsvakten, det vill säga det svenska försvaret.   
Socialdemokratisk affisch från krigsåren, möjligen från 1940. Ivar Haeggströms Lito, Stockholm. I Arkiv Gävleborgs samlingar. 
Ytterligare ett år, 1941, höll partierna som ingick i samlingsregeringen medborgartåg och medborgarmöten första maj. När krigshotet inte längre var akut återgick firandet till att vara en dag då arbetarrörelsen manifesterade sina krav.  

Lyssna när Jussi Björling sjunger Biskop Thomas frihetssång! Länk till Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=duP6s8X-j28

onsdag 22 april 2020

Heino Krabu satte sin prägel på Hälsingland

Heino Krabu med frun Kaarina och dottern Piret-Maria framför hemmet  i Söderhamn. Foto: Åkes foto/Dibis
En höstsöndag 1944 kom flera hundra båtflyktingar till Gävle. Det var ester och finländare som flydde efter Finlands separatfred med Sovjetunionen. En del av dem hade fördrivits från sina hem i Karelen, andra befarade att de skulle bli utlämnade till Sovjetunionen.

Bland de estniska flyktingarna fanns Heino Krabu. Han skulle komma att etablera sig i Söderhamn och sätta sin signatur på många byggnader, bland annat stadshuset i Bollnäs.
Hösten 1944 anlände tusentals flyktingar över Östersjön. Klippet ur Arbetarbladet handlar om dagen då Heino Krabu anlände. 
Sonen Jüri har sett till att arkivet efter Heino Krabus firma lämnats till Arkiv Gävleborg. Arkivet rymmer företagshandlingar, ritningar och foton över ny- och ombyggnader av hyreshus, villor, kontor och mycket mer i Bollnäs, Söderhamn, Ljusdal och flera orter i och utanför länet.

Arkivhandlingarna berättar däremot inte om Heino Krabus dramatiska bakgrund. 

Han var utbildad byggnadsingenjör hemma i Estland och blev tvångsenrollerad till tyska armén, enligt sonen Jüri. När Heino blev sjuk och fick permission tog han chansen att desertera, han stack över till Finland. Där fick han jobb vid bygget av en flygplansfabrik utanför Tammerfors och där träffade han sin blivande fru Kaarina.

I fredsavtalet med Finland var villkoret att alla som Sovjet betraktade som ”sina” medborgare skulle återföras till dit. Till dem hörde förstås esterna.

- Men pappa fick tips av de finska myndigheterna. ”Ge er iväg skyndsamt” sade de, har Jüri Krabo berättat.

De lyckades ta sig över Östersjön och landade i Bönan. I Gävle inkvarterades de estniska flyktingarna i Borgarskolans gymnastiksal.

Heino Krabu fick snabbt arbete i Gävle, året därefter hittade han ett lite bättre betalt jobb på Cyril Stackells arkitektkontor i Söderhamn. Firman hade ett halvdussin anställda och kontor i både Söderhamn och Bollnäs.

- På 60-talet hade pappa planer på att öppna egen firma, men så dog Cyril Stackell 1964. Pappa fick en förfrågan från familjen Stackell om att leda företaget under en övergångsperiod. Efter några år tog han över helt och drev sedan kontoret i eget namn, har Jüri berättat.

Alla projekt Heino varit inblandad i finns inprickade på kartor. Där finns hyreshusen på Tallbacken, villor på Klossdammen och renoveringen av kvarteret Pilen i Söderhamn liksom många byggen i Bollnäs: Stadshuset, Tingshuset och Karlslunds äldrebostäder. De sistnämnda ansågs lite före sin tid med fina gemensamma ytor för de äldre.
Bollnäs stadshus är kanske det mest kända av de hus Heino Krabu ritat. 
Heino Krabu var inte stolt över alla jobb, enligt sonen stördes han framför allt över mexitegelhusen på Väster vid Stadsmuseet i Söderhamn. Där var det beställarens vilja som slutligen avgjorde hur det skulle se ut.
Jüri Krabo fotograferad 2014 framför barndomshemmet på Granitvägen som Heino Krabu ritade. Foto: Ulla Ejemar.
1989 vågade Heino Krabu för första gången återvända till Estland. 1991 blev landet åter självständigt och självständigt han kunde till och med köpa ett hus i barndomsstaden Narva-Jõesuu.

Han avled 84 år gammal 2007.  Då hade sonen Juha tagit över firman men han arbetade fortfarande aktivt.  Dagen då han avled hade han och Juha ett arbetsmöte inplanerat i Östersund.
Ulla Ejemar  

(artikeln har tidigare varit publicerad i ArkivXet nr 2/2017)

tisdag 21 april 2020

Dokument berättar om Kungsgården

Förslag till utformning av övervåningen på herrgården i Kungsgården från 1869. 
Kungsgården i Ovansjö socken har anor. Den har ägts av präster, bönder, kronan och även Hofors bruk. I arkivet från Kungsgården kan man hitta den fina akvarellen här ovan. Den är från 1869 och visar ett förslag till nya fönster på ovanvåningen på Kungsgårdens herrgård. Vi vet inte om de snirkliga takkuporna byggdes, de ser åtminstone inte ut så idag.

Kungsgården var i vilket fall sedan länge en väl bebyggd gård. Det framgår tydligt av ett annat viktigt dokument, brandförsäkringshandlingen från 1858. Huvudbyggnaden var vit, uppförd i sten med tak av ”jernplåt”. Alla hus på gården bedömdes vara i god kondition. Här fanns bland annat flygelbyggnader, vagnslider, brygghus, fähus och spannmålsmagasin. Till gården hörde också en inspektorsbostad i Hillsta där det fanns ett oxstall och en klensmedja.

Försäkringen tecknades i ”Brandstodsbolaget å landet inom Gefleborgs län”. För den som forskar om hembygden eller släkten kan brandförsäkringshandlingar vara en värdefull källa.
Brandförsäkringen från 1858. Huvudbyggnaden, flyglarna och flera andra hus var av sten.
Ur arkivet från Hofors bruk. 
Handlar det som här om ett bruk finns fler intressanta källor att ösa ur.

För att hålla igång verksamheten i Kungsgården krävdes många människors arbete. I bevarade avlöningsböcker kommer vi närmare de som jobbade här och det liv de levde. Avlöningsböckerna listar vilka som arbetade där, vad de gjorde och hur de fick betalt.
Avlöningsbok från Kungsgården. Ur arkivet från Kungsgården.
Listan från januari 1883 upptar 34 personer. På Kungsgården arbetade en hel drös med ”dagakarlar”. Så här mitt i vintern arbetade de med hästskötsel, vedhuggning och timmerlastning. Förutom dagakarlarna listas bland andra en skogvaktare, en rättare, en trädgårdsmästare och en stalldräng.

Två kvinnor finns med, ladugårdspigorna Karin Östberg och Stina Hybert. Båda hade arbetat hela månaden och tjänat ihop 23 kr och 25 öre. Karin hade dessutom hämtat post och gjort en liten extraförtjänst på det. Avlöningsboken finns i arkivet från Kungsgården, ett av de 27 arkiv som deponerats i Arkiv Gävleborg av Hofors bruk/Ovako. 
Ulla Ejemar 

fredag 17 april 2020

Skrik lagom – så skapas trivsel på läktaren

Bertil ”Bomben” Carlbaum leder klacken på Strömvallen 1965.

Att komponera en lyckad hejaramsa är en grannlaga uppgift. Det gäller att inte stöta sig alltför mycket med den sansade sittplatspubliken. Samtidigt får udden inte helt gå förlorad.

I hejaramsornas barndom, under tidigt 1900-tal, kunde tonen vara nog så rå. Som domare eller spelare i bortalaget fick du räkna med att utstå allt från ganska harmlösa glåpord till rena mordhot.

Efter första världskriget inleddes en ny epok i hejaramsornas historia. Vid det laget hade folk tröttnat på våld och elände. Det ledde till en allmän uppsnyggning av läktarkulturen. Föreningarna anlitade mer eller mindre professionella hejaklacksledare, gärna kändisar som Ernst Rolf och Thor Modéen. Ramsorna var genomarbetade; de var skrivna på vers och hade ett positivt innehåll. "Här vare livat här vare glatt, här vare blommor i morsans hatt!" är en klassiker i genren.

Den förhållandevis tuffa supporterkultur vi har i dag kan spåras tillbaka till hösten 1969 när tv började sända engelsk fotboll i Tipsextra. Stämningen på de svenska arenorna tedde sig rätt mossig jämfört med till exempel atmosfären på Anfield i Liverpool.

Hösten 1938, under hejaramsornas gyllene tidsålder, for ett tusental läroverkselever med tåg från Gävle till Stockholm för att heja på de sina i finalen av skolturneringen Kronprinsens pokal. Matchen spelades på Stadion och för motståndet svarade Norrköping.

För att ge ungdomarna bästa möjliga förutsättningar att klara balansgången mellan att energiskt stötta det egna laget, samtidigt som man höll sig inom gränserna för det anständiga, delades ett blad med lämpliga ramsor ut.

Den inledande uppmaningen lyder: "Skrik ej så fort en geflespelare får bollen. Det enerverar!".

Lämpliga hejaramsor.


När Svenska Dagbladet rapporterar från finalen slår man fast att "hejarklackarna arbetade bra - Gävles bäst", men själva matchen på plan vann Norrköping med 4-1.

Gävle Gymnasii Idrottsförenings arkiv finns på Arkiv Gävleborg.

Övriga källor:
Språktidningen 7/2019
SvD den 30 oktober 1938 (https://tidningar.kb.se)

Jörgen Björk