onsdag 30 september 2020

Kroppsspråk för konduktörer

En nyckel till tågvärdens kroppspråk? Klicka på bilden för att se den i större format.

Ibland dyker det upp överraskande fynd i arkiven. Som i arkivet från SEKO eller kanske hette facket Järnvägsmannaförbundet när det här utskicket gick ut till kontaktombuden? 

Utskicket visar i alla fall att vi långt före mobilens emoijs pratade med smileys, se det glada O:et längst upp. För att inte tala om figurernas kroppsspråk! Någon som känner igen det från senaste tågresan? 

Mobilens emoijs ger oss oändliga möjligheter att meddela hur vi mår eller vad vi tycker. Det lär finnas mer än 3 000 sådana, åtminstone enligt Wikipedia.  Smiley är ett annat ord för ungefär samma sak även om den har djupare rötter som vi ser ett exempel på här. Den gula runda gubben med det breda leendet som brukar finns på dekaler och knappar uppfanns redan 1963 av en man som fick 45 dollar för ett  jobb som tog några minuter, enligt samma källa.

Enkla bildsymboler har följt människan genom historien. På skrivmaskinstiden kunde man till exempel avsluta brevet med ett leende : )

Sedan det här bladet trycktes har konduktörens strikta uniform blivit ledigare. För övrigt heter det väl inte konduktör länge, vi säger väl tågvärd eller tågmästare?

Ulla Ejemar

 

 

fredag 31 juli 2020

Cembratallen - en räddning undan svälten?

 Cembratallens kotte och frön är mycket större än den vanliga tallens. Illustration ur Swederus skrift i Hushållningssällskapets arkiv. 

I maj 1871 skriver A G Aspegren i Ryggskog, Los, ett brev till Gävleborgs Läns Hushållningssällskap och ber om några frön av cembratallen. Han är inte den enda som intresserar sig för tallen, frön delas ut i många  Hälsingesocknar. 

Hur gick det för Aspegren och de andra - lyckades de dra upp några plantor? Blev det träd som står kvar än i dag?

Aspegren, som var inspektor på Bergviks bolag, skrev att det skulle vara ”roligt” att göra ett försök att odla tallen, men bakom idén om att satsa på detta träd låg en bister verklighet. 1867 - 1869 drabbades framför allt norra Sverige av missväxt. Folk svalt och försökte överleva genom att äta bark, mossa och lavar. Hur skulle man slippa uppleva något liknande igen? 

Cembratallen kunde vara en räddning, tänkte sig skriftställaren Georg Swederus. Han fick av Alfred Nobels far Immanuel höra att man i Ryssland åt tallens stora och näringsrika frön. Swederus tänkte att fröna skulle kunna vara en utmärkt nödföda vid framtida missväxtår och drog igång en regelrätt kampanj. Cembatallen blev omskriven i tidningar runt om i landet och i Gävleborg nappade inte minst Hushållningssällskapets J A Södermark på idén.

”Ibland dem som i mindre skala, men så mycket större nit, arbetat för saken må anföras sekreteraren i Gefleborgs Hushållnings-Sällskap landskamereraren Herr J A Södermark” skrev Swederus i broschyren ”Asiatiska Cembra-Tallen – Nordens Brödträd”

Hushållningssällskapets J A Södermark ivrade också för cembratallen. Foto Sjöberg/Gävleborgs Länsmuseum/Digitalt museum.

Södermark bidrog själv med en artikel i Norrlandsposten där han beskrev tallens förträffliga egenskaper. På hans initiativ skrev Hushållningssällskapet dessutom ”till kungs” och föreslog att staten skulle anslå pengar till import av cembratallfrö. Svaret från kung Karl XV blev något avmätt, varken Skogsstyrelsen eller Lantbruksstyrelsen tyckte att man skulle ha alltför stora förhoppningar på trädet.

Sommaren 1870 kom ändå en antal tunnor frön till Sverige från Ryssland. De fördelades av Kungliga skogsstyrelsen. Gävleborg fick sju skålpund. Den som ville delta i försöket fick anmäla sitt intresse till Hushållningssällskapet. Kungörelsen, svaret från kungen och en lista på några som fick frö finns i Hushållningssällskapets arkiv.

Länsträdgårdsmästaren Alfred Lindblads lista över utskick av cembratallfrö 1871. Klicka här för en mer lättläst version i PDF-format. 

I dag odlas cembratallen mest som prydnadsträd. Det kallas också brödträd eller sibirisk ceder, kan bli flera hundra år och mer än 20 meter högt. Barren är cirka fem centimeter långa och sitter i knippen om fem. Kottarna blir stora och innehåller många frön som uppskattas av fåglar.

Ett skålpund är ett gammalt viktmått som motsvarar cirka 425 gram.

Källor: Gefleborgs läns hushållningssällskaps arkiv, Norrlandsposten 19 november 1867.

Ulla Ejemar


måndag 13 juli 2020

Offer för ubåtskriget strandade i Gävle

Kaptenerna Hedman (x), Söderholm (xx) och Brunk (xxx) ska återfinnas i främsta raden liksom fyrmästare Mattsson från fyrskeppet Finngrundet. Reimers bild i Gefle-Posten 8 augusti 1916. 

Det ser ut som vilken gruppbild som helst, möjligen är personerna ovanligt allvarliga. Men rubriken ger sammanhanget, på bilden ser vi besättningarna från tre fartyg som räddades in till Gävle sedan deras fartyg sänkts av en tysk ubåt en augustidag 1916.

I början av första världskriget slöts en överenskommelse mellan Tyskland och Sverige om att svensk export av trävaror skulle få fortsätta ostörd om Sverige tillät export av hästar till Tyskland. Överenskommelsen var inte alltid att lita på vilket blev extra tydligt i augusti 1916.

Vattnen patrullerades av tyska ubåtar och under bara några få dagar i början på augusti sänktes flera svenska fartyg. Först sänktes ångaren, S/S Commerce, utanför Bålsön i höjd med Hudiksvall. Någon dag senare kom rapporter om att fler fartyg saknades. Farhågorna besannades när ett 30-tal besättningsmän landsattes i Gävle. Deras fartyg, ångarna Wermland och Bror Oscar samt briggen Vera hade alla sänkts av tyskarna.

De fyra Gävletidningarna berättade utförligt om händelsen. Gefle Dagblad bad fotografen Gustaf Reimers ta bilden som sedan publicerades i flera av tidningarna. Vid den här tiden var nyhetsbilder ovanliga i dagspressen.

Kapten Hedman på Bror Oscar berättade att fartyget lämnat Gävle hamn på måndagskvällen för att gå till Raumo med separatorer och annat järngods. På onsdag morgon vid 02.20 prejades fartyget av en ubåt. Hedman beordrades över till ubåten där han fick höra att ”allt eller nästan allt är krigskontraband” och att båten skulle sänkas. Bror Oscars besättning, elva män och tre kvinnor, fick samla ihop sina tillhörigheter och gå i livbåtar medan ubåtens folk placerade ut sprängbomber i ångaren. När man kommit en bit ut från fartyget exploderade bomberna och på några minuter sjönk Bror Oscar.

Livbåtarna drogs på släp av ubåten som nu fick syn på briggen Vera från Brantevik. Också hon prejades och nu var det kapten Brunks tur att kommenderas över till ubåten. Vera transporterade trävaror och var på väg till Newcastle, men ubåtskaptenen hävdade att han hade order att sänka alla trälaster på väg till England.

I Gefle-Posten 7 augusti 1916 berättas att ubåtsbesättningen tog god tid på sig när den gick ombord på Vera där frukosten fortfarande stod uppdukad i mässen. ”Nu slogo sig tyskarna ner vid bordet och läto sig i det framdukade väl smaka – i synnerhet det mjuka brödet hade god åtgång”. Efter mackorna tände tyskarna eld på fartyget med hjälp av fotogen.

Med sex livbåtar på släp gick ubåten nu mot Finnsgrundens fyrskepp där båda besättningarna lämnades. På väg därifrån stötte ubåten på nästa offer: Ångaren Vermland på väg till Finland med styckegods under befäl av kapten Söderholm. Samma procedur upprepades, besättningen fick gå i livbåtar och Vermland sänktes med sprängbomber. Kapten Söderholm berättade för Gefle-Posten att besättningen bara fick några minuter på sig att lämna fartyget, men att han blivit synnerligen artigt bemött på ubåten och även blivit bjuden på cigaretter.

På fyrskeppet blev det trångt och som det blåste hårt kunde motorbåten därifrån inte frakta in besättningarna förrän fram emot söndagen. Alla överlevde dramat - den här gången. Men många svenska sjömän dog när handelsfartyg sänktes under kriget. 

Källor: Artiklar ur Norrlandsposten, Gefleposten, Arbetarbladet samt Gefle Dagblad publicerade 4-9 augusti 1916.

Ulla Ejemar

fredag 8 maj 2020

20 000 firade fredsdagen i Gävle

Norrlands-Postens förstasida 8 maj 1945.

Runt om i Europa firas fredsdagen 8 maj, dagen då Tyskland slutgiltigt kapitulerade och andra världskriget var slut. Norrlands-Posten, en av Gävles dagliga tidningar, kom ut med nyheten redan på eftermiddagen 8 maj 1945. ”Europakriget är slut” löd rubriken.

På kvällen 8 maj firades det stort i Gävle. Klipp ur NP dagen därpå.
Firandet på Kungsgatan i Stockholm med hurrande människor hade motsvarigheter runt i om landet. I Gävle samlades man på Fisktorget på kvällen för att tåga till Stortorget och ett möte där. Enligt Norrlands-Posten var firandet tidvis så uppsluppet att det var svårt att höra talarna. Papperslappar singlade ner från taken runt torget, men när det började regna potatisar (!) tyckte den anonyme skribenten att det gick för långt.

I Gävle fanns många flyktingar, inte minst från i Danmark och Norge. Huvudtalaren N S Norling, ordförande i stadsfullmäktige och chefredaktör på Arbetarbladet, hyllade särskilt ”broderfolken” för deras mod och oförtröttliga kamp under krigsåren. 

N S Norlings hyllade Norge och Danmark talet som publicerades i Norrlands-Posten 9 maj 1945.
Talade gjorde också norska föreningens Harry Öberg och Inga Christensen från Den danske klub. Hon påminde alla om att visserligen var kriget slut i Europa, men i Asien var det ännu ingen fred.

Mötet lockade cirka 20 000 personer och avslutades med att man sjön Norges, Danmarks och Finlands nationalsånger. Firandet blev ”nästan sydländskt”, en strålande fest i nordiskt samförstånd, allt enligt tidningen.
Ulla Ejemar

torsdag 30 april 2020

En underlig första maj

Fanborg och allvarsord i Boulognern 1 maj 1940. Lundhs Foto/Arkiv Gävleborg.
Första maj 1940 gick bruksdisponent Göransson i täten för tåget och höll tal till Sandvikenborna. I Gävle lyssnade åhörarna vid ett massmöte till högermannen och majoren Holmström, folkpartisten Hilding och socialdemokraten Cruse.

Inget var sig likt. I tågen var det gott om svenska flaggor och istället för "Arbetets söner" sjöng man nationalsången "Du gamla, du fria" och "Biskop Thomas frihetssång". Tyskland hade bara några veckor tidigare ockuperat Danmark och Norge och inför krigshotet beslutade Socialdemokraterna att slopa de traditionella förstamajdemonstrationerna och i stället bjuda in partierna i samlingsregeringen till gemensamma medborgarmöten. 

Avsikten var att visa att Sveriges folk stod enat och uppslutningen blev god. 15 000 deltog i Gävle och 8 000 i Sandviken, enligt tidningarna. 

En bild från det stora medborgarmötet i Gävle samsas med en på ett sönderbombat Namsos på Gefle-Postens förstasida 3 maj 1940.  
”Mäktig och allvarlig men samtidigt frimodig var stämningen vid de allmänna medborgarmöte, som den första maj hölls uti Boulognerskogen” rapporterade Gefle-Posten.

Sandvikens Tidning beskrev ett ”pampigt medborgartåg” och en ”kraftfull manifestation av fredsviljan”. Disponent Göransson skildrade världsläget som en storm med brottsjöar som stänkte in över landets gränser.

"En underlig första maj" konstaterade Sandvikens Tidning i sitt reportage.
”Det är en märklig erfarenhet och på samma gång glädjande och betryggande att inför den stora gemensamma faran bli alla det dagliga livets och de gångna årens intressemotsättningar eller tvistepunkter mer eller mindre obetydliga” sade Göransson enligt tidningen.

Protokoll från Gävle arbetarkommun  22 april 1940. 
Protokoll från Socialdemokraterna i Gävle och Folkpartiet Liberalerna visar att idén kom till i en hast och att man diskuterade förslaget innan man kom fram till att hålla det gemensamma mötet. I Gävle togs kollekt upp för Gävle luftskyddsförening. I Sandviken samlade man in pengar till neutralitetsvakten, det vill säga det svenska försvaret.   
Socialdemokratisk affisch från krigsåren, möjligen från 1940. Ivar Haeggströms Lito, Stockholm. I Arkiv Gävleborgs samlingar. 
Ytterligare ett år, 1941, höll partierna som ingick i samlingsregeringen medborgartåg och medborgarmöten första maj. När krigshotet inte längre var akut återgick firandet till att vara en dag då arbetarrörelsen manifesterade sina krav.  

Lyssna när Jussi Björling sjunger Biskop Thomas frihetssång! Länk till Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=duP6s8X-j28