tisdag 25 juli 2017

En emigranthistoria från Forsa

Forsa Ångsåg där Per Persson Nordquist arbetade. 
I slutet av 1850-talet byggdes ångsågen vid Hamre ström i Forsa. Sågen bekostades av engelskt kapital och virket dit flottades lång väg, bland annat från skogar i Härjedalen. Sågverket lockade många arbetare från Värmland, en av dem Per Persson Nordquist från Övre Värnäs.

1861 bor sågverksarbetaren Per Persson Nordquist intill den nyanlagda sågen med hustrun Lena Greta Ersdotter från Vattrång i Harmånger. De får sitt första barn, Erik, redan samma år.

Tack vare Forsa baptistförsamlings arkiv vet vi mer om paret och deras familj. Troligen nås de av väckelsen  under tidigt 1870-tal. Deras yngsta barn, födda 1871 och 1874, blir nämligen inte döpta i kyrkan. Som baptister förespråkar de vuxendop, inte statskyrkans barndop.

I slutet på 1870-talet har baptisterna i Forsa blivit så många att de behöver ett eget bönhus. Huset ska ligga i Funsta, vara 60 fot långt och 32 fot brett och rymma två salar, en större och en mindre som också kan fungera som skolsal.

Elimkapellet i Funsta cirka 1915. Bild ur Forsa baptistförsamlings arkiv.
Per Persson Nordquist väljs in i styrelsen för ”Sällskapet för befrämjande av upplysning och sedlighet”, den förening inom församlingen som ansvarar för bönhusbygget. Baptisterna bildar också en syförening som ska dra in pengar till husbygget. Nordquists tonåriga dotter Karin är aktiv i syföreningen. Hon är senare också tidvis lärare i församlingens söndagsskola.

Kassaboken från 1882 visar att P Nordquist bidrar med fem kronor till kapellets "Wermeapparater"
Skolan är viktig för baptisterna. De startar en söndagsskola och driver en kort period även en vardagsskola. I vardagsskolan lär sig barnen räkna, läsa och skriva utöver Bibelkunskapen. Barnen Nordquist är inskrivna skolan, det visar sparade deltagarförteckningar.

Karin Persdotter, Erick Persson och Petter Persson vid Ångsågen finns 1879 på listan från församlingens skola. De är alla barn till Per Persson Nordquist.  
Livet i församlingen kretsar mycket kring hur man ska vara som god kristen. Moralen är sträng. Den som super, ställer till med bråk eller har utomäktenskapliga förbindelser blir föremål för tillrättavisning eller uteslutning.

Karin Nordquist, parets enda dotter, som varit så aktiv i församlingen blir till slut också utsatt för församlingens hårda granskning. Protokollet från 25 mars 1883 berättar att Karin erkänt att hon hade kontakt med en ”ogudaktig”, en man utanför församlingen. Nordin, en av församlingsmedlemmarna, varnade henne för att förhållandet var ”en frestelse ifrån Satan”.

1883 ställs Karin Nordquist till svars för att hon träffar en "ogudacktig" yngling. Hela protokollet finns att läsa här. Texten finns också i en utskriven mer lättläst variant här.
Vi vet inte hur det gick med Karins förhållande, men vi vet att pappa Per Nordquist redan samma vår meddelar att han ska emigrera till Amerika. I maj 1883 tar han två av sönerna, Eric och Carl Johan, med sig över Atlanten. Året därpå ansluter mamma Lena Greta tillsammans med barnen Karin, Gustav, Petter och Emil.

Forsa baptistförsamling bildades 1856. Under församlingens första tjugo år emigrerade elva av medlemmarna med familjer till Nordamerika, det framgår av en historik sammanställd till församlingens 20-årsjubileum.
Ulla Ejemar







torsdag 13 juli 2017

Sista rumpan i Voxnan

Flottning på Voxnan. Foto Gösta Fredlund/Arkiv Gävleborg.
För 50 år sedan flottades timret för sista gången ner för Ljusnans och Voxnans dalgångar. En epok som varat i cirka 200 år tog slut när det blev enklare och billigare att frakta virke med lastbil till sågverk och andra industrier vid kusten.

Gösta Fredlund i Los insåg att det var en historisk händelse och tog några bilder med sin kamera denna sista säsong. Bilderna visar en matrast bland flottarna någonstans vid Voxnan och flottning i närheten av Edsbyn.
Flottare tar paus sommaren 1967. Foto från Gösta Fredlund i Arkiv Gävleborg.
Flottarna hade ett kallt, blött och riskfyllt jobb. Farligast var det när timret hopade sig till brötar, som de måste reda ut. Flottningen var ett säsongsarbete, ofta kombinerades det med skogsarbete vintertid. 

Fackligt organiserade flottarna sig i syndikalisterna, SAC, eller Svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet. 1922 beräknade Skogs- och flottningsarbetarförbundet att det fanns cirka 1100 sysselsatta med flottning eller skogsarbete bara inom Voxnadistriktet, som då omfattade 16 olika avdelningar.

1923 slöts ett avtal mellan arbetsgivaren Voxnaälvens flottningsförening och Skogs- och flottningsarbetarförbundet som gav flottare som arbetade i biflödena lika mycket ersättning som de som arbetade i älvens huvudfåra. Strömflottare och landrensare  tjänade 81 öre i timmen medan sjöflottare fick nöja sig med 75 öre. Bäst betald var ångbåtsbefälhavaren som tjänade 90 öre timmen.

I Arkiv Gävleborg finns arkiv från flera av Skogs- och flottningsarbetarförbundets avdelningar, bland andra Ljusnan-Voxnans distrikt.  
I Skogens arkiv på nätet finns mer att läsa och flotting och flottaryrket. 
Ulla Ejemar
Skogs- och flottningsarbetarnas verktyg har en central placering på fanan från Ljusnan-Voxnans distrikt.