Gunder Hägg - en löpande goodwill-ambassadör

Gefle IF:s Gunder Hägg var under några år på 1940-talet världens överlägset bäste medeldistanslöpare. Totalt slog han 16 världsrekord, en bedrift som väl säger det mesta. Tack vare radions genomslagskraft blev Hägg också en av Sveriges första riktiga sportkändisar, och som sådan fyllde han en viktig funktion även utanför idrottsarenorna.

Gunder Hägg packar inför avresan till USA sommaren 1943.
Foto: Lundhs Foto Magasin & Atelier

Mitt under brinnande världskrig, på sommaren 1943, gav sig Hägg ut på en turné i USA. Huvudsyftet med resan var att skapa goodwill för Sverige. Det började vid det här laget stå klart att de allierade skulle gå segrande ur andra världskriget. Att upprätta goda relationer med USA fick plötsligt högsta prioritet.

Kort efter hemkomsten till Sverige bjuds Hägg in till Gävle Rotaryklubb för att hålla ett föredrag om sin Amerikaresa. Han berättar om hur han lyckades besegra "den oslagbare" Greg Rice på 5000 meter och om upplevelsen att representera, inte bara en klubb, utan hela Sverige "som per radio följde loppet". Han har också hunnit besöka Hollywood där han träffade stjärnor som Ingrid Bergman, Gary Cooper och Signe Hasso. Det är tydligt att Hägg tar sitt ambassadörskap på största allvar. Möjligen har han gett en överdrivet positiv bild av Sverige, medger han.

Utställning om Gunder Häggs Amerikaresa. Intresset bland allmänheten var stort, för såväl Gunder Hägg som för det stora landet i väst. Foto ur Gefle IF:s arkiv.

Båt var fortfarande det normala färdmedlet mellan Europa och Amerika. Resan kunde ta flera veckor. Men nu randades en ny tid för den transatlantiska samfärdseln. Gunder Hägg berättar att han tog flyget tillbaks hem till Sverige. Sträckan Amerika-England avverkades på 36 timmar, får vi veta. Bekvämt, bra och "utan mankemang". Avståndet till USA var på väg att krympa avsevärt.

Här kan du läsa ett referat av Gunder Häggs Rotaryföreläsning som PDF.

Jörgen Björk

Gustavs första seglats kunde blivit den sista

Södra varvet i Gävle som det såg ut när Gustav kom till staden.
Illustration efter Fredrik Dardels teckning 1868.
Ur boken "Drömmen om seglande skepp" av Ingvar Henricson.

På 1870-talet åker 14-årige Gustav Spångberg från Korsnäs i Dalarna till Gävle, ett liv till sjöss lockar. Hamnstaden är inte okänd för honom, familjen bodde här några år när han var mindre och hans pappa arbetade med järnvägsbygget mellan Korsnäs och Gävle. 

Gustav tar hyra som lärjunge på barkskeppet ”Hebe”. Resan börjar i november. Lasten med järn och virke ska till London, därifrån ska de fortsätta till Brasilien.

Det blir en äventyrlig resa i höststormarna.

”En storm från vester hade blåst för två veckor och när vi komma utaf Kanalen syntes det som hela den atlantiska oceanen var färdig att sänka oss”, berättar han sextio år senare i ett brev till Rotaryklubben i Gävle.

”Jag var den yngste af besättningen och derför min plats var på den yttre änden av rån och åtskilliga gånger var jag doppad i vågen, när skeppet lutade öfver på min sida”.

Rotaryklubben i Idaho bad medlemmarna att skriva till klubbar i andra länder.
Gustav valde att skriva till Rotary i Gävle, brevet finns bevarat i klubbens arkiv.

Som om inte stormen skulle räcka förlorar de tunnan med dricksvatten och råkar in i en ”elektrisk storm” innan de anländer till Pernambuco i Brasilien. Där blir alla sjuka i den fruktade sjukdomen gula febern. Gustav minns att nästan hela besättningen dog:

”styrmännerna, kocken, timmermannen och alla matroserna utom en som jag tror hade namnet Bång. Kapen Kramer och jag också undsluppo med lifvet” skriver Gustav.

Kaptenen lyckas rekrytera nytt manskap men Gustav är så sjuk att han ligger nedbäddad under seglatsen hem till Sverige. I Malmö går ”Hebe” in i hamn för att lämna av honom till hospitalet.

1873 är han tillbaka i Gävle, nu blir han filare vid ett ångbåtsvarv. Men han stannar inte länge, han vill vidare och 1881 emigrerar han till Amerika. Där byter han Spångberg till det mer gångbara Spongberg. När Gustav skriver brevet 1929 är han kaffe- och kryddhandlare i Pocatello i Idaho, han är gift och far till sex barn. 1947 avlider han i Los Angeles, 91 år gammal.

Källor från Gävle sjömanshus bekräftar att Gustav Spångberg tog hyra på Hebe 1871 och att han mönstrade av på grund av sjukdom i juli 1872 i Malmö. I husförhörslängden kan vi se att han bodde på Brynäsudden 1874 och källor över emigrationen bekräftar att han avreste till Philadelphia 1881.

Här finns brevet i sin helhet.

Här finns det i en lättläst version.

Ulla Ejemar

En emigranthistoria från Forsa

Forsa Ångsåg där Per Persson Nordquist arbetade. 

I slutet av 1850-talet byggdes ångsågen vid Hamre ström i Forsa. Sågen bekostades av engelskt kapital och virket dit flottades lång väg, bland annat från skogar i Härjedalen. Sågverket lockade många arbetare från Värmland, en av dem Per Persson Nordquist från Övre Värnäs.

1861 bor sågverksarbetaren Per Persson Nordquist intill den nyanlagda sågen med hustrun Lena Greta Ersdotter från Vattrång i Harmånger. De får sitt första barn, Erik, redan samma år.

Tack vare Forsa baptistförsamlings arkiv vet vi mer om paret och deras familj. Troligen nås de av väckelsen  under tidigt 1870-tal. Deras yngsta barn, födda 1871 och 1874, blir nämligen inte döpta i kyrkan. Som baptister förespråkar de vuxendop, inte statskyrkans barndop.

I slutet på 1870-talet har baptisterna i Forsa blivit så många att de behöver ett eget bönhus. Huset ska ligga i Funsta, vara 60 fot långt och 32 fot brett och rymma två salar, en större och en mindre som också kan fungera som skolsal.

Elimkapellet i Funsta cirka 1915. Bild ur Forsa baptistförsamlings arkiv.

Per Persson Nordquist väljs in i styrelsen för ”Sällskapet för befrämjande av upplysning och sedlighet”, den förening inom församlingen som ansvarar för bönhusbygget. Baptisterna bildar också en syförening som ska dra in pengar till husbygget. Nordquists tonåriga dotter Karin är aktiv i syföreningen. Hon är senare också tidvis lärare i församlingens söndagsskola.

Kassaboken från 1882 visar att P Nordquist bidrar med fem kronor till kapellets "Wermeapparater"

Skolan är viktig för baptisterna. De startar en söndagsskola och driver en kort period även en vardagsskola. I vardagsskolan lär sig barnen räkna, läsa och skriva utöver Bibelkunskapen. Barnen Nordquist är inskrivna skolan, det visar sparade deltagarförteckningar.

Karin Persdotter, Erick Persson och Petter Persson vid Ångsågen finns 1879 på listan från församlingens skola. De är alla barn till Per Persson Nordquist.  

Livet i församlingen kretsar mycket kring hur man ska vara som god kristen. Moralen är sträng. Den som super, ställer till med bråk eller har utomäktenskapliga förbindelser blir föremål för tillrättavisning eller uteslutning.

Karin Nordquist, parets enda dotter, som varit så aktiv i församlingen blir till slut också utsatt för församlingens hårda granskning. Protokollet från 25 mars 1883 berättar att Karin erkänt att hon hade kontakt med en ”ogudaktig”, en man utanför församlingen. Nordin, en av församlingsmedlemmarna, varnade henne för att förhållandet var ”en frestelse ifrån Satan”.

1883 ställs Karin Nordquist till svars för att hon träffar en "ogudacktig" yngling. Hela protokollet finns att läsa här. Texten finns också i en utskriven mer lättläst variant här.

Vi vet inte hur det gick med Karins förhållande, men vi vet att pappa Per Nordquist redan samma vår meddelar att han ska emigrera till Amerika. I maj 1883 tar han två av sönerna, Eric och Carl Johan, med sig över Atlanten. Året därpå ansluter mamma Lena Greta tillsammans med barnen Karin, Gustav, Petter och Emil.

Forsa baptistförsamling bildades 1856. Under församlingens första tjugo år emigrerade elva av medlemmarna med familjer till Nordamerika, det framgår av en historik sammanställd till församlingens 20-årsjubileum.
Ulla Ejemar

Vad säger man till hästen i Amerika?

Amerikabrevet från Bishops Hill finns i Olle Larssons personarkiv.

Olle Larsson i Grönås, Järvsö, hade släktingar som var bland de första att emigrera till Amerika.

De gav de sig av till Illinois och trakten av det berömda Bishop Hill. Olle var intresserad av hembygdens historia och av emigranterna. När han avled 2002 lämnade han efter sig ett litet personarkiv som nu finns i Arkiv Gävleborg.

I arkivet finns bland annat några Amerikabrev.

Ett av dem skrevs av Sven Norberg till föräldrarna i Norrala. Hur det hamnade hos Olle Larsson i Järvsö framgår inte. Kanske fanns släktband, kanske vandrade det bara från hand till hand och hamnade till slut i Grönås?

Bishop Hill grundades 1846 av predikanten Erik Jansson som lyckats övertyga cirka 400 personer från Hälsingland att följa honom till det förlovade landet där ingen statskyrka lade sig i hur Guds ord tolkades. Den religiösa sekten skapade ett samhälle där egendom ägdes gemensamt, men efter några år började problemen och så småningom upplöstes kollektivet.

Olof Krans målade ett 90-tal bilder av livet i Bishop Hill.
Foto av en av hans målningar. 

När Sven Norberg kom dit var jorden uppdelad och privatägd, men en stor del av dem som bodde där hade ju fortfarande sina rötter i hans hemtrakter, de kom från Ovanåker, Bollnäs och Söderhamn.

Sven är i brevet ivrig att berätta för dem därhemma om hur det är i Amerika. I Bishop Hill kör de med ”Maschiner” på de vidsträckta åkrarna, man slipper väja för sten när man plöjer. Man äter vetebröd varje dag, hästarna är större och vackrare än han någonsin sett och bönderna har inte bara en gris utan många.

”inte något Herrskap kan lefva så frikostligt i Sverjie som vi lefver här men det är många som kommer hit ifrån Sverije som är missnöjd ändå, för de tänker att de skall få sina behofver fylda genast de kommer” varnar Sven. 

Han vill inte direkt locka någon att emigrera men ändå tipsar om att den som åker kan strunta i att ta med för mycket kläder, de kan man lika gärna köpa när man kommer fram.

Efter tiden hos bonden Strömberg i Bishop Hill arbetar Sven på ett järnvägsbygge. Lagom till jul söker han sig tillbaka till Bishop Hill där han firar jul på svenskt vis. Det är under jul- och nyårsuppehållet han tar sig tid att skriva brevet hem.  Och berätta om det svåraste med livet som emigrant, nämligen att lära sig språket.

”Jag har nu förtjent 130 dollar sedan jag kom hit och nu så tänker jag gå i skola i 3 månader för att läsa Engelska, för språket är det versta att förstå, för det är knapast något ord som har samma benämning, om man skall köra en häst så skall han säga gudåp om man skall få den att gå, om han skall stanna så säger man hå”

Hela brevet från Sven Norberg finns att läsa här intill. 

Länk till brevet i original 

Länk till transkriberad version

Ulla Ejemar