tisdag 18 december 2018

Vallstas tomtar skramlade till julmaten


Vallsta jultomtars listor pryddes av tomtar och troll av en okänd konstnär.
Med den tecknade tomten vädjar Vallsta jultomteförening om ett bidrag. I många år samlade tomteföreningen in pengar som delades ut till behövande strax före jul.

Vallsta jultomteförening startades cirka 1910, exakt startdatum är okänt. Den är en av cirka 25 föreningar som funnits i länet, sju har arkiv bevarade i Arkiv Gävleborg. Äldst är föreningen i Gävle. I Bollnäs kommun har det förutom i Vallsta funnits tomteföreningar i Freluga, Hanebo och Rengsjö.

Tomteföreningarna delade ofta ut kläder och skor till fattiga barn. I Vallsta var det vanligt att familjer fick en kupong som gav rätt att köpa ut varor för 5 kronor eller 10 kronor hos handlaren. 
Femman räckte 1940 till ett halvt kilo köttfärs, 1 bit falukorv, ett halvt kilo stångkorv, lite soppkök och en lök till familjen Olssons julbord, det vet vi eftersom kupongen finns bevarad i arkivet. 

I arkivet från Vallsta kan vi se att många familjer fick stöd av jultomtarna under 1930-talets krisår och under krigsåren på 1940-talet. Prästen i församlingen var en av dem som hade koll på vilka som behövde hjälp. 

Notis från 1940,  möjligen ur tidningen Ljusnan.
Tomteföreningens största inkomstkälla var de årliga julfesterna ett par veckor före julafton.  De drog alltid mycket folk. Där bjöds på musik, föredrag av prästen eller skolläraren och ofta en ”tablå”, en liten teaterföreställning. Besökarna kunde köpa kaffe, gotter, ljus och halmbockar.

Vallsta jultomteförenings protokoll från 1948. 
1948 hade välfärdsstaten börjat byggas upp, styrelsen konstaterade att behovet av tomteföreningen i inte längre var lika stort. Familjerna led inte längre samma nöd eftersom färre var arbetslösa och familjerna hade fått barnbidrag. För de äldre hade pensionerna blivit bättre. 

Verksamheten i Vallsta jultomteförening var i stort sett vilande från 1948 till 1970 när den formellt lades ner.  Lions Club fick de kronor som fanns kvar i kassan. 
Ulla Ejemar

fredag 14 december 2018

Flaggdag hyllar kvinnorna och rösträtten

Här är de - några av alla tusentals kvinnor i länet som kämpade för att få rösträtt. Just de här nio var dessutom nyckelpersoner i sina respektive rösträttsföreningar som ordförande, sekreterare och kassörer. Läs mer om dem i slutet av bloggen.  

Den 17 december 1918 fattade riksdagen beslutet som gav kvinnor i Sverige rösträtt. För att uppmärksamma hundraårsdagen har regeringen infört en tillfällig allmän flaggdag. Den första i sitt slag.

Kampen för allmän rösträtt pågick i många år. Ett steg mot demokrati togs 1907-09 när alla män fick rösträtt. Samma årtionde samlades de som var för kvinnors rösträtt i två riksorganisationer: Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (FKPR) och Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR).

Kvinnorna i Gävleborg var tidigt aktiva och bildade lokala FKPR som arrangerade möten och turnéer med populära rösträttstalare som Kata Dalström och Augusta Tonning. De delade ut flygblad, gav ut tidskrifter, skrev debattartiklar och ordnade namninsamlingar.

En hektisk turnéplan för rösträttstalaren Elin Pålman. Den 10-25 mars 1912 har hon 20 platser inbokade på 25 dagar med start i Gysinge och avslutning i Föne. Besöket i Arbrå fick tydligen ställas in.

FKPR fanns på 18 platser i länet 1913. Kvinnorna i fotokollaget representerar några av dem. Med början till vänster högst upp syns Anna Sahlström i Torsåkers FKPR, Alma Persson i Hudiksvalls FKPR, Gerda Modén och Karolina Själander i Gävle FKPR, Tekla Rehnström i Ljusdals FKPR, Stina Rodenstam i Hudiksvalls FKPR, Maria Qvist i Gävle FKPR, Alma Mickelsson i Färila FKPR och Anna Sundbom i Gävle FKPR. Bildkällor: Fotohistoriska, Gävle kommunarkiv, Rehnströms fotografiska, Helsingebilder och Länsmuseet Gävleborg.

Spåren av rösträttsföreningarna finns i följande arkiv bevarade hos oss: FKPR i Färila, FKPR i Gävle och Gävleborgs läns förbund av föreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Camilla Larsson

Mer läsning om kvinnorna och rösträtten finns i tidigare inlägg. Klicka på länkarna:
En skog av vita standar
Vägen till rösträtt för kvinnor
Sånger om rösträtt
Att vara moderat och rösträttskvinna 1917

måndag 5 november 2018

En idrottsprofil från Hofors

En sida i albumet Johan Björklund fick på sin 50-årsdag.

Han kom från Hille, gjorde en sväng som ”skeppsgosse” i Marstrand men kom redan som 14-åring till Vibyhyttan i Torsåker. Enligt en notis i lokaltidningen var det där Johan Björklund blev biten av cykelsporten, den var tydligen stor just i Torsåker på 1920-talet.

1936 var han en av de åtta som grundade Hofors cykelklubb, vid det laget hade han börjat arbeta på SKF i Hofors.

Redan året därpå hade klubben 30 licensierade cyklister, en av dem var förstås Johan Björklund. Samma år drog klubben i gång ”Hoforsloppet” som kördes i många år med uppehåll under krigsåren. Då var cyklisterna ofta inkallade, dessutom blev det knepigt med cykeldäcken eftersom gummidäck tillhörde de svåråtkomliga varorna.

Johan Björklund, till höger, vid  HCK:s 25-årsjubileum 1962. Till vänster Tyra Björklund, i mitten skrinnaren Inger Eriksson. Foto: Lennart Wallin.
Johan Björklund var aktiv cyklist, dessutom i många år ordförande och ledare i Hofors Cykelklubb. 1950 tog klubben upp ”långrör” - eller hastighetsåkning på skridskor som det kallas. Under 50- och 60-talet hade klubben många framgångsrika åkare, inte minst bland damerna.

I arkivet från Hofors cykelklubb finns ett fint album ägnat Johan på hans 50-årsdag 1959. Pärmarna är av trä och på baksidan kan vi följa Hoforsloppets rutt.
Hoforsloppets rutt på baksidan av albumet.
Framsida på albumet till Johan Björklund.
Johan Björklund var också engagerad i HAIF. Under en period var han vice ordförande i Gamla Haifare och i decennier tillhörde han HAIF:s stugkommitté. År 2000 avled han, 91 år gammal.
Ulla Ejemar

onsdag 31 oktober 2018

Hoforsfamiljer hjälper norska barn

En artikel i Arbetarbladet 16 oktober 1945 beskriver när de norska barnen anländer till Gävle innan de slussas vidare till fosterfamiljer i länet. 

På morgonen den 16 oktober 1945 klev 12 norska barn av tåget på Hofors station. Barnen var i åldrarna 4-12 år och hämtades upp på stationen av sina fosterföräldrar. Hur det gick till beskrivs i ett mötesprotokoll från Rädda Barnens Hoforsavdelning.

Läs §5 i protokollet från Rädda Barnens Hoforsavdelnings möte i Konserthallen den 16 oktober 1945 som beskriver när de norska barnen kom till Hofors. "Barnens ekipering var vid ankomsten ganska anspråkslös.", står det bland annat.    

Redan i augusti hade föreningen gått ut i Norrlandsposten med en vädjan till familjer i Hofors som kunde tänka sig att ta emot ett norskt barn i sitt hem. Tanken var att norska barn skulle få en välbehövlig "stärkande vistelse" i svenska hem efter de svåra tiderna i Norge med tysk ockupation. Av samma anledning fanns redan finska och holländska barn utplacerade i fosterhem i Hofors.

Uppmaningen i Norrlandsposten 2 augusti 1945 från Röda Korsets Hoforsavdelning till familjer att ta emot norska barn. 

Kristidsnämnden gav ekonomisk ersättning för extra utlägg som rörde barnen och ransoneringskort. Kläder, toalettartiklar och eventuell sjukvård bekostades av Rädda Barnen.

Hur barnen själva upplevde tiden i Hofors berättar inte de här källorna något om. Anna-Stina Fredman, Hoforsbo och sekreterare i Rädda Barnen, beskriver i ett protokoll från januari 1946 att alla utom ett av de norska barnen var vid god hälsa och "hade funnit sig väl tillrätta". I mars blev det bestämt att barnen skulle återvända hem.

I en notis i Norrlandsposten i maj 1946 tackar Rädda Barnens Hoforsavdelning familjerna som tagit emot norska barn i sina hem.

Camilla Larsson

fredag 28 september 2018

Erhards dagbok - en historisk källa


Idag väljer många att skriva om sin vardag i bloggar eller i sociala medier, men förr var det vanligt att skriva om vardagliga händelser och om sina tankar och känslor i dagboksform. Ofta har dagboken betraktats som hemlig och den klassiska dagboken är ofta försedd med ett hänglås, men alla dagböcker har inte ett lås och är inte hemliga utan andra kan få ta del av dem.

Eftersom alla människor ingår i ett sammanhang blir en dagbok ofta en historisk källa till mycket mer än bara den enskilda individen. Vi kan få reda på hur samhället fungerade, men får också ta del av viktiga nationella och världshändelser.  

Sågverksarbetaren Erhard Englund 1882-1956.
Arkiv Gävleborg har flera dagböcker sparade och en av dem har sågverksarbetaren Erhard Englund skrivit. Han berättar för oss om personliga händelser, liv och död och om samhället som han och hans familj levde i. Erhard föddes 1882 i Korsnäs utanför Falun. När han var fjorton år började han att arbeta på lådfabriken i Korsnäs, sågverket flyttades till Kastet utanför Gävle 1899 och Erhard flyttade också dit och började jobba med olika arbeten som fanns på sågen till exempel som ”hjelpkantare” och stavsågare. Många av arbetena var tunga och farliga och det var inte ovanligt att arbetare skadade sig. 

 Bruno och mamma går på julfesten den 16 december.
Erhard gifte sig med Elsa och de fick sex barn tillsammans. Under åren 1914 - 1955 skrev Erhard dagbok och i den berättas det om arbetet, familjens högtidsdagar, men också om sorg och svårigheter. Under många år hade familjen det fattigt och därför ansökte Erhard om hjälp från olika föreningar bland annat från Gefle Jultomteförening, en förening som bildades 1875 vars syfte var att hjälpa fattiga barn med kläder. 

I dagboken kan vi läsa om hur han 1923 skickar in en ansökan och hur den blir beviljad, och att en av hans söner, Bruno får nya kläder som hämtas den 15 december och han går med sin mamma på den årliga julfesten i stadshuset dagen efter. 
 
Protokollsboken för Gefle jultomteförening.
Nummer 13 i listan är Bruno, Erhard Englunds son. 
I protokollsboken från Gefle Jultomteförening kan vi också läsa om julfesten och se att Bruno är en av gossarna som har blivit beklädda av eller genom Gävle jultomtar 1923. Vi kan också konstatera att det var många som fick hjälp från föreningen.  

Det finns mycket mer att läsa i Erhards dagbok och när jag läser den tänker jag på vad som kommer att sparas efter mig. För vem skriver vi och vem är det tänkt ska läsa det vi skriver? Är det för oss själva eller har vi tänkt att någon annan ska få ta del av detta?

Solweig Östlund Blomgren




  



torsdag 13 september 2018

Ett minne av folkskolläraren Adelaide

Blåbandsföreningarnas medlemmar lovade att "med Guds hjelp" avstå från alkohol. 

Medlemskortet i Blåbandsföreningen har tillhört Adelaide Blomkvist, folkskollärare i Västerbo, Ockelbo.

Blåbandsrörelsen är en kristen nykterhetsorganisation. I slutet på 1800-talet bildades många Blåbandsföreningar runt om i länet. Medlemmarna kom ofta ur frikyrkliga församlingar på orten.
 Foto ur en historik över Blåbandsrörelsen.
Rörelsens grundare var amerikanen Francis Murphy. Efter ett långt liv som krögare, spritlangare och alkoholist vände han på 1870-talet spriten ryggen och blev kristen. Han började åka runt och driva en kampanj för nykterheten. Idén till det blå bandet, som gav rörelsen dess namn, hittade han i en text i Bibeln. Bandet skulle rörelsens medlemmar bära som bekräftelse på sitt val: Ett nyktert liv i Jesu efterföljd.

Redan 1883 kom rörelsen till Sverige. Tio år senare bildade invånare i Åmot och Västerbo föreningen där.  Adelaide, som kom från Kalmartrakten och arbetade som folkskollärare, blev sekreterare. I 20 år förde hon med prydlig handstil pennan i protokollsböckerna.

13 oktober 1918 tar en ny, spretigare handstil över. Adelaide Blomkvist hade dött, bara 46 år gammal.
”… vår sekreterare som i en 20 års tid gått in och ut bland oss har slutat sin jordiska arbetsdag, för att hos Herren få mottaga lön för troget förvaltande af sitt pund” står det i protokollet.
 Den "sorgliga underrättelsen" om Adelaides Blomkvists död finns i protokollsboken..
Adelaide Blomkvists dödsfall var ett av de 126 som noterades Ockelbo församlings dödbok denna dystra oktobermånad. Bakom de rekordmånga dödsfallen låg influensaepidemin spanska sjukan. Det var den som berövade Västerbo Blåbandsförening sin sekreterare.
Ulla Ejemar

fredag 7 september 2018

När nazisterna gick till val 1936


Nazism, fascism och kapprustning tornar upp sig bakom väljaren 1936. Teckning ur Arbetarbladet. Den socialdemokratiska tidningen ansåg förstås att de mörka krafterna motarbetades bäst genom en röst på socialdemokraterna. 
Valrörelsen 1936 skedde i skuggan av utvecklingen i vår omvärld, av vad som hände i Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland. Till val gick flera kommunistiska och nationalistiska partier. Två uttalat nazistiska partier kandiderade till riksdagen.

Deras valmanifest hittar vi i  arkivet i en handbok från Folkpartiet, idag Liberalerna. Där kunde Folkpartiets valarbetare läsa på om det partiets egna politik, få tips om att använda telefonen för att nå väljare och erbjuda dem skjuts till vallokalen. De metoderna hade både Högern och Socialdemokraterna tidigare använt med framgång.

Valarbetarna behövde vara väl informerade, därför innehåller boken också de politiska motståndarnas program. Som exempelvis nazisternas. Det ena nazistpartiet kallades Lindholmarna, det andra Furugårdare efter sina respektive ledare.
Manifestet finns tryckt i valhandboken som finns i Liberalernas arkiv. 
Lindholmarna tecknade bilden av ett Sverige i förfall.  De talade om folkdöd, vanstyre, växande brottslighet och judevälde. Demokratin avfärdades som ett "judesmittat korruptionssystem". De ville ersätta riksdagen av en rådgivande ”fackriksdag” och regeringen av en ”stadigvarande riksstyrelse”.  En rubrik i programmet lyder ”Demokratien måste dö för att folket ska segra!”.

Avsnittet om ras i valmanifestet från Lindholmarna 1936.
Ras- och befolkningspolitik var en central del. Lindholmarna ville förbjuda invandring av judar och andra ”främmande raselement”. Belöningar som lägre skatter skulle ges till ”barnrika, rasdugliga familjer”.  På kulturens område ville partiet bryta vad det kallade ”det judiska kulturmonopolet”. Hembygdsvård skulle däremot uppmuntras och raskunskap införas som skolämne.

Raskunskap borde vara ett skolämne, enligt Lindholmarna.
Lindholmarna och Furugårdarna nådde inte de tyska nazisternas framgångar. Valdebatten kom att domineras av Socialdemokraterna, Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet (numera Centern). Även om nazisterna var få uppfattades de och deras människosyn som ett hot. Om det vittnar bland annat intermezzot i Strömsbro på själva valdagen. Det kan du läsa mer om här.

På valdagen fick Lindholmarna 82 röster i Gävle stad, 15 i Gästrikland och 203 i Hälsingland, sammanlagt 300 i länet. Som en jämförelse kan nämnas att 13 517 länsbor röstade på Folkpartiet, 58 602 på Socialdemokraterna och 11 608 på Högern.

Hela Lindholmarnas valmanifest finns att läsa som pdf här.
Ulla Ejemar









måndag 27 augusti 2018

Carrick, Peyron och Rotary

Männen som grundade Rotary i Gävle. Foto ur Gefle Rotaryklubbs arkiv.
I januari 1929 samlades de här herrarna till fest på hotell Baltic för att bekräfta att de grundat Gefle Rotaryklubb, Sveriges femte i sitt slag.

Två av dem kan vi ägna särskilt intresse. Längst upp till höger står konsul Robert Carrick, han som har en läktare uppkallad efter sig på Gavlevallen. Carrick, född i England 1873, var en mångsidig idrottsman. Gymnastik, skidor, terränglöpning, skridskor, cykling – ingen sport var honom främmande. Han hade också förtroendeuppdrag inom Gefle IF, bland annat som ordförande i fotbollssektionen.

Framför Carrick sitter kommendörkapten Edward Peyron, han bodde visserligen i Stockholm men skulle återkomma till stan. 

1933 gjorde han med greve Folke Bernadotte en mycket uppmärksammad rundresa i USA. Resan gick bland annat till Chicago. Där bildades världens första Rotaryklubb 1925 med det uttalade syftet att bekämpa ohederlighet, förklarligt med tanke på Chicagos rykte som gangsterstad.

Affischer från Chicagoutställningen 1933.


Världsutställningen ”Century of Progress” 1933 skulle också bidra till att höja Chicagos anseende. Självklart besökte Bernadotte och Peyron även den. Och imponerades:
- En brokig färgkarta på fantastisk arkitektur, av nöjesfält, intensiv värme och 1000-tals olika drinkar. 
- Det är lätt förklarligt, att amerikanarna ofta föra orden ”biggest in the world” på tungan. Höjddimensionerna framträda starkast i form av jättelika skyscrapers, berättade Peyron som samtidigt oroade sig över brottsligheten:
- Kidnappning florerar ohyggligt, racketeering likaså, ”hold-up” förekommer dagligen, och beträffande mord får man det intrycket, att de ske för nöjet att skjuta ihjäl varann. 
Hans föredrag finns att läsa i sin helhet här.

Träffar med föredrag har varit ett stående inslag i Rotary-klubbens verksamhet liksom internationellt utbyte, inte minst för ungdomar.

Bilden: Sittande från vänster bruksdisponent Fredrik Göransson, Gefle Rotaryklubb, ingenjör Josef Norén, Stockholms Rotaryklubb, danska rotarianen T C Thorssén, grosshandlare Gustaf Delin, Gefle Rotary, kommerserådet Axel Enström, Stockholms Rotary, rektor Sven Karsberg, Gefle Rotary, Edward Peyron, Stockholms Rotary.

De stående tillhörde alla Gefle Rotaryklubb. Från vänster: direktör Waldemar Meyer, ingenjör Uno Söderström, disponent Gunnar Höglund, disponent Karl Wahlund, grosshandlare Ernst Schyllerqvist, bankdirektör Axel Skoglund, stadsarkitekt Gunnar Wetterling, direktör Birger Bellander, rådman Sven Marin, trafikdirektör August Hjelmér, konsul Robert Carrick.
Ulla Ejemar




torsdag 9 augusti 2018

Tobaksmonopolet gör en social insats

Arbetare från  Tobaksmonopolet på matlagningskurs. Detta och övriga foton ur arkivet från Södergården.
Tobaksmonopolet var länge en av Gävles största arbetsplatser för kvinnor. I tre grå fotoalbum hittar vi pusselbitar som berättar om unga arbeterskors liv, oftast utanför jobbet. Kvinnor som lär sig sy, går på fest eller åker på utflykt.

Fotoalbumen kommer från studiehemmet Södergården. Det inrättades 1921 av statliga Tobaksmonopolet och låg på Södra Rådhusgatan 39. Hemmet hade en föregångare vid monopolets stora fabrik i Stockholm och får ses som ett led i företagets ansträngningar att försöka vara en föredömlig arbetsgivare.

På 1920-talet hade  tobaksfabriken som mest cirka 500 anställda. 
Kerstin Hesselgren, född i Hofors, hade som Sveriges första yrkesinspektris lyckats övertala monopolet att efter amerikansk modell satsa på arbetarnas välfärd genom att anställa fabrikssystrar, en titel som senare skulle bytas ut mot personalkonsulent.  

Den första och kanske mest drivande blev Herta Svensson. Från Stockholm organiserade hon arbetet vid monopolets fabriker. Hon införde trivselskapande saker som blommor på borden i matsalarna och fräscha handdukar, men hon såg också till att sjuka fick hembesök och satsade på fritidsaktiviteter som kurser, fester och utflykter.

Gymnastikpass under en utflykt till Överhärde.
De här unga kvinnorna har lärt sig göra madrasser.
På 1920- och 30-talen levde inte minst Gävlefabriken under hot om nedläggning. Fabriken fick något år stängas en månad på grund av överproduktion. När personal permitterades tillfälligt ordnade monopolet bland annat kurser i matlagning för de unga arbeterskorna på Brynässkolan.

Fabrikssystern och arbetsgivarens sociala ansträngningar lär från början ha mötts med viss skepsis från de anställdas sida. Skulle arbetsgivaren kontrollera dem ännu mer? Den bakomliggande tanken var att anställda som har goda förhållanden presterar bättre på jobbet. Men kanske fanns det också en önskan om kontroll från arbetsgivarens sida? Många av de anställda var unga kvinnor och det fanns en oro för att de skulle vara ”lösaktiga”.

Fabrikssystern Herta Svensson, mitt i bild i mörk v-ringad klänning, uppvaktas på 50-årsdagen. 
Att döma av handlingar i arkivet från Tobaksindustriarbetarförbundet avdelning 3 och foton från Södergården övervanns snart eventuell misstro. Herta Svensson firades stort på sin 50-årsdag 1936. Bland gratulanterna fanns även kvinnor från Gävlefabriken. 
Ulla Ejemar
Tobaksfabriken låg på Södra Kungsgatan. Den lades ner 1958. I huset finns nu Engelska skolan och flera andra företag.








måndag 30 juli 2018

Pinsamt bråk på nykterhetsfesten

Annons för demonstrationen i juli 1909. 
1909 är nykterhetsrörelsen stark, kampen mot spritmissbruket har hög prioritet och det finns många olika nykterhetsorganisationer. Samtidigt är det politiska läget eldfängt, storstrejken står för dörren. Därför är det kanske inte konstigt att det hettar till under den stora nykterhetsdemonstrationen i Gävle? 

Flera nykterhetsorganisationer från Järvsta och Hemlingby har gått samman om att ordna en stor demonstation söndag 4 juli 1909. Från Säter har man bjudit in borgmästaren A Ulrich att hålla tal över ämnet ”Spritbolagskult och Samhällsanda”. Strömsbro musikkår har anlitats och man har bullat upp med  fika.

Men det blir inte bara fest utan också en ”bråkig” demonstration, om vi ska tro rapporten i Arbetarbladet. Under mötet börjar verdandisterna, ideologiskt nära arbetarrörelsen, sjunga arbetarrörelsens kampsång Internationalen. De kristna blåbandisterna ilsknar till och avbryter sången, de vill inte att det ska vara ett politiskt möte. 

Pinsamt, tyckte Arbetarbladet, arbetarrörelsens egen tidning i Gävle.

Arbetarbladets syn på saken.
Notisen berättar inte om hur "templarna" i logen Fridhem 457 ställde sig till bråket den dagen. Men de glömde i alla fall inte att spara kvittona från festen, de finns kvar i logens arkiv. Av dem kan vi se att man räknade med mycket folk, man köpte in närmare 800 flaskor läskedrycker från Kronans mineralvattenfabrik. Från handlaren E W Johansson köpte man flera kilo kaffe, saft och några dussin nya glas. Dessutom kostade man på sig flera annonser i bland annat Gefle Dagblad. 

Mineralvattensfabriken Kronan levererade läsk till festen.
Logen 457 Fridhem, sedan länge en del av IOGT-NTO:s Gävleförening, bildades redan 1891 i Hemlingby. Mötena hölls oftast i byns kyrksal, men föreningen hade planer på ett eget hus och började tidigt spara i en byggnadsfond.

Fotot på logens 457 Fridhem medlemmar har suttit bakom glas och ram i sommarhemmet i Sjötorp.
Det tog tid innan drömmen förverkligades. Först 1958 köpte man av bankdirektör Norberg en sommarstuga i Sjötorp vid Hemlingbysjön. Där har medlemmarna haft arbetsmöten, firat midsommar, ordnat jordgubbsfester och julfester. När det tömdes hittade man bland annat fotot här ovan, det ingår nu i logens arkiv i Arkiv Gävleborg.
Ulla Ejemar

fredag 13 juli 2018

Sommarcafé i Trödje bönhus

Trödje bönhus byggt 1883.

Två veckor i juli driver eldsjälarna i Hille missionsförsamling loppis och café i Trödje bönhus. I år för sextonde året i rad. Onsdag till lördag vecka 29 och 30 mellan 11 och 16 strömmar besökare till bönhuset för att göra loppisfynd i ladan och ta en gofika i björkarnas skugga. Det är fler än sju sorters kakor som bjuds!

I medlemsmatrikeln är de första medlemmarna i församlingen i Trödje inskrivna, med information om var de bodde, var födda och när de gick med i församlingen.

Bönhuset i Trödje byggdes av byborna och stod klart hösten 1883. Före det hölls söndagsskola och annan verksamhet hemma hos olika medlemmar, som till exempel J. Jonson d.ä. Fasta predikanter fanns inte på plats till en början. De kom tillresta för att hålla andakter och gudstjänster.

På 1920-talet byggdes bönhuset ut och målades om. 1948 lades nytt plåttak, och eftersom bönhuset stod utan laglig ägare beslutade medlemmarna att det skulle lämnas över till Hille missionsförsamling.

Karta över bönhusfastigheten i Trödje från 1943. 

De första dagarna av 2018 års bönhuscafé har dragit 240-400 gäster per dag. Mer information om caféet hittar du på Trödje bönhuscafé.

Hille missionsförsamlings fina arkiv från 1879 bevaras hos oss på Arkiv Gävleborg.

Camilla Larsson (boende i Trödje som älskar småkakor)

måndag 9 juli 2018

Trender i hemmet 1923

Gefle Stads Gasverk visar upp bakning i ett modernt kök med gasspis och ugn.

I oktober 1923 hölls en hemutställning i Stadshuset i Gävle som lockade 50 utställare och 8 000 besökare. Gävle Husmodersförening var arrangör och bland de lokala utställarna fanns förutom gasverket Fajansfabriken, Maria Forsmark, Skoglund & Olson och Makaroni- fabriken.

Stora salen i Stadshuset strax innan utställningen invigdes kl 12 den 18 oktober 1923. Den pågick till den 30 oktober och besökarna erbjöds även föreläsningar om mat, hem och heminredning. 

Många företag utifrån deltog, som Nadco hemfärger, Barnängen, Åtvidabergsfabriker, Mustad & Son, Sundsvalls förenade verkstäder, Djulstedts bosättningsfirma och Örebro kexfabrik.

En konstutställning fanns på utställningsområdet liksom ett kafé med livemusik. I två lyckohjul kunde besökarna tävla om fina vinster som symaskiner, elektriska bordslampor och strykjärn.  

Under utställningen lanserade Elof Malmberg sin nya lunch-box "Kompis" för besökarna, som var en stående termosflaska.


Ingenjör Gidoff från Solberga visade upp sin elektriska stek- och bakugn med hjälp av fru Gidoff, som demonstrerade ugnen med provsmakning av nybakade wienerbröd som gräddats i 8-10 minuter. 

Den elektriska stek- och bakugnen "Piff" tar liten plats och är lätt att installera i vanliga belysningskontakter.      

Det fanns mycket att titta på och provsmaka, berättar dagstidningarna på plats. Mustads margarinfabrik visade sina produkters breda användningsområden, husmödrarna hade en konservmonter med inkokning av frukt och grönsaker och Barnängen visade fläckbort- tagning. Wikman & Widlund hade konstnärliga tennsaker, Singer symaskiner och Eskilstunaboden kokkärl av olika slag. Hemslöjd, parfymeri, konfektyr, möbelsnickerier och Campbells soppa fanns också på plats.

Gävle Husmodersförening startades 1922, bara ett år innan det stora arrangemanget som deras första hemutställning måste ha varit. På Arkiv Gävleborg har vi handlingar från 13 husmodersföreningar i länet, till exempel från Ockelbo, Hudiksvall och Segersta.

Camilla Larsson



måndag 25 juni 2018

Ungerska fotbollshjältar i Sandviken


Det ungerska VM-laget mötte press och allmänhet i Stadshotellets trädgård. Här är det stjärnmålvakten Grosics som skriver autografer. Foto: Lennart Olofsson
Under några år på 1950-talet hörde Ungern till världens främsta fotbollsnationer. Framgångarna på planen var ett av få glädjeämnen i en tid av stalinistiskt förtryck. Ungern var en sovjetisk satellitstat, formellt självständigt men i praktiken kontrollerat av Moskva. Det var egentligen bara i idrottssammanhang som ungrarna hade någon chans att ge uttryck för nationell stolthet - den kommunistiska diktaturen slog ner på varje patriotisk impuls.

Motsättningarna mellan det ungerska folket och Sovjet kulminerade i Ungernrevolten 1956, som också markerar slutet på landets storhetstid på fotbollsarenorna. I kölvattnet av den blodiga hösten 1956 skingrades spelarna. Det var alltså inte ett lag av yppersta världsklass som Ungern skickade till VM i Sverige 1958. Men i Sandviken, där ungrarna hade sin bas under turnéringen, togs "de magiska magyarerna" emot som hjältar. Och några storstjärnor från det tidiga 1950-talet fanns trots allt fortfarande med i truppen.

Dagarna före VM-starten spelade Ungern träningsmatch mot bland andra Högbo (bilden) och Årsunda inför storpublik. Foto: Lennart Olofsson
 Jörgen Björk

tisdag 5 juni 2018

I skuggan av historiens hemskaste krig

Bild från ett reportage om de danska flyktingarna i Furuvik 1943. Foto Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

Danska flyktingar sätter kläder på dockor som kanske ska säljas i Furuviksparken. Året är 1943 och parken är förläggning för just danska flyktingar.

Fredsföreningen i Älvkarleby är en av dem som engagerar sig i att hjälpa flyktingarna. Den ordnar tillsammans med baptistförsamlingen i Älvkarleby ett möte i Betelkapellet som inbringar 155 kronor, låter inte mycket men motsvarar i dagens penningvärde mer än 3 000 kronor.

Trots framgången med mötet är tonen dyster när föreningen summerar året. ”Vi nödgas än en gång samlas till årsmöte i skuggan av historiens hemskaste krig” skriver man i årsberättelsen.  Ett år senare skulle det se ljusare ut men vem kunde veta det då? Dessutom anade föreningen att även freden skulle bli en utmaning för ett sargat Europa.  

Världsläget präglar årsberättelsen från fredsföreningen. Klicka här för att läsa hela.
Eller här för att läsa en lättläst version.

I Arkiv Gävleborg finns material från många fredsorganisationer. Älvkarleby fredsförening, som lika ofta kallade sig Älvkarleö fredsförening, bildades 1929 och var liksom de flesta en lokalförening inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Under några år hade Älvkarlebyföreningen till och med en egen kvinnogrupp, Fredsfacklorna. Många av fredsföreningarna startades på 1920- och 1930-talet, en del blev kortlivade men Älvkarlebys fredsförening var aktiv så sent som 1979. 

 Standarinvigning  med Rickard Sjöberg, Emil Andersson och E A Lindblom.
Riksorganisationen Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har fortfarande ett antal lokal- och intresseföreningar. Det lär vara världens äldsta i sitt slag, bildad 1883, och samlar cirka 7 000 medlemmar.  

Ulla Ejemar