Kolarna i Skarvsjö

 

Oslättfors bruk anlades 1697. I de efterlämnade arkivhandlingarna kan vi läsa om bruket och dess spiktillverkning, men det finns mer att hitta än uppgifter om hammaren, sågverken och hur många stigar kol som levererades till bruket. Vi ser namn skymta förbi på dagarbetare, smeder och kolare och namn på torpen de levde i.  

Många torpnamn finns kvar i trakten fast byggnaderna är borta. Karlsdal, Mjuggsjön, Marielund och Skarven t.ex. Där hittar man rester efter husgrunder idag. Det finns platser där människor bor än i dag, som Införå och Råhällan. Två torp där de ursprungliga namnen har glömts bort men byggnader finns kvar är Skarvtorpet som omkring 1950 fick namnet Västergården och torpet som i folkmun kom att kallas för Länkstugan men en gång var Nordan Skarvsjön eller Skarvsjötorpet. 

Hos Arkiv Gävleborg finns förutom Oslättfors bruksarkiv årsboken Från Gästrikland 1950. I den skriver Gunnar Hobroh om kolaren Pehr Jonsson. En kolare som var skrivkunnig och gjorde dagliga anteckningar under sin levnad. Pehr Jonssons dagbok är skriven med frakturstil och en renskriven kopia finns hos Hille Hembygdsförening. För att få en större bild av människorna i torpet finns det mer att läsa i Hille sockens kyrkböcker. 

Bild på dagboken ur Gunnar Hobrohs skrift. 

Jon Persson och Margareta Andersdotter bor i Skarvtorpet när Pehr Jonsson föds 1751. Omkring 1761 flyttar familjen 2 km österut till torpet Nordan Skarvsjön. Dagboken började Pehr skriva när han var 20 år. 1776 gifter han sig med Catharina Göransdotter från Införå. Pehr noterar i dagboken att hedersdagen firas i 4 dagar. 

24 juni 1776 kolarsonen Nordan Skarfsjön Pehr Jonsson och kolardottern i Inörå Chatharina Göransdotter. Hille socken kyrkbok. 

Åren 1777 till 1781 kolar Pehr i Brännuddsmilan. Totalt finns 7 olika milor antecknade fram till 1815. Det står skrivet milans namn, hur mycket ved de använder och hur många stigar kol man får ut. I Pehrs anteckningar kan man se att antalet stigar kol ligger runt 90 – 140 per år. 1781 får han ihop 96 stigar kol, samtidigt som hans första son föds. Oslättfors kolböcker finns inte bevarade från den tiden, men det kan jämföras med hans sonson som 80 år senare, 1861, levererar kring 300 stigar kol.

Kolbok från 1861 här ser man Per Perssons resultat. Det torp som levererade mer än Skarfsjötorpet var Införå

Pehr bedriver en form av växelbruk och han har 11 olika namn på sina åkrar. Främst odlas korn, råg och ärtor, men även egyptisk råg och hampa. Höskörden pågår från juli månad till september. 1781 börjar man slå hö i juli. En månad efter att yngsta dottern dött. Skörden avslutas den 15 september, 4 dagar efter fadern Jon Perssons bortgång. Årets höskörd är den sämsta hitintills. 1781 köps det in mer korn och råg än vanligt. Ett tecken på att maten inte räckt till utan man har ätit av utsädet. Pehr Jonsson skriver inte om sina känslor, men det måste ha varit ett svårt år. 

I kyrkböckerna kan vi läsa om den tragiska händelsen att yngsta dottern Sara drunknar i bäcken bakom torpet knappt 2 år gammal.  Barndödligheten var stor i Sverige under denna tid. Det är först Pehr och Catharinas 4:e barn, Caisa, som når vuxen ålder. 

I juni och juli dör 4 barn under 3 års ålder i koppor. Efter Saras namn kan vi läsa att hon drunknar uti bäcken. Hille socken kyrkbok. 

Idag har tjärnar, våtmarker och sjöar vilka rinner ut i bäcken sänkts varför vattenflödet till bäcken är mindre. Ett foto från vårsmältning är nog den närmsta uppfattningen vi kan få av 1781 års bäck.

Bäcken bakom stugan fotat i mars 2021. Fotograf Anna Nyberg.

Även om man behövde köpa in korn och råg i större mängder ibland var inte Skarvsjötorpet ett direkt fattigt torp. Antalet djur på gården har nedtecknats under flera år. Flest djur tycks man ha haft 1778, 11 kor och 13 får. Vissa år hade man även getter, vilket kan ha krävts tillstånd för från bruket. Vid den här tiden och framför allt under 1800- talet ansågs lösgående getter förstöra skogen. 

Det man även kan se är att torpet höll sig alltid med 2 hästar. Det var nog ett måste för att dra fram timmer och köra stigar med kol till bruket. Det kördes även järn till vågen i Gävle och andra dagsverk krävde också häst och vagn.

På det här uppslaget från 1800 kan man se hur mycket det betalas ut i forlöner. Näst längst ner finner vi Pehr Jonsson i Skarfsjö. 

Pehr var en skicklig hantverkare och kunde laga sina egna vagnar likväl andras. Han hade en lerintäckt och tillverkade tegelstenar både åt sig själv och för att sälja. Även om det finns antecknat att skomakare och skräddare anlitades så var det sällan. I dagboken beskriver Pehr hur han klippt till byxtyg.

Klyft Böxor sielf så här, af wäfwen 1 aln i Dubla, knä ifrån staderna 1 ½ qwarter. Beskrivningen fortsätter och skulle behöva komma med en ordbok till.

När Pehr Jonsson blir äldre blir han sjuklig, troligen lungsot. Sonen Perh Persson tar över. Det blir inte långvarigt då sonen Pehr dör 34 år gammal, 1818. Svärdottern Caisa Andersdotter blir kvar på torpet och 1821 gifter hon om sig med drängen Olof Nilsson. Pehr Jonsson dör året därpå 71 år gammal. Caisa och Olof bor kvar på torpet och kolar åt bruket fram till 1850. Då bryter de upp och flyttar till Mårdäng för att bli bönder. Hennes första son, Per Persson, som hon fick med Pehr Persson har fortsatt driva Skarvsjötorpet. Han dör efter att ha fallit i kolhuset på bruket och åsamkat sig ett benbrott. Hans son Anders Persson, född 1851 hundra år efter Pehr Jonsson födelse, blir den sista i släktledet att ta över Skarvsjötorpet. Anders Persson med frun Margreta Westberg blir kvar till 1883 då de beslutar sig för att bli hemmansägare i Hamrånge.

Här tar berättelsen om Jon Persson och hans släkt slut. Det är inte slutet för Nordan Skarvsjö, familjer avlöste varandra på torpet ända fram till 1950 och än i dag är det en bebodd och levande plats.  

Anna Nyberg

Trollerikonster i Sandvikens Folkets Park

Affisch från Sandvikens Folkets Park i Arkiv Gävleborg.

Affischen från september 1913 berättar om händelsen när den världsberömda illusionisten och trollkonstnären Max Hofzinser med elegant rekvisita och apparater kommer att ge besökarna ”Ett absolut dödssäkert arbete och en enorm succés…”. 

Men vem var den kungliga hovillusionisten Max Hofzinser?

Max Hofzinser hette egentligen Josef Levin och var född i Hudiksvall 1885. I kyrkboken står det ”odöpt” vid hans namn och att hans föräldrar kom från ryska Polen och tillhörde den judiska tron. Josef hade diverse jobb i Hudiksvall, han studerade men tog inte någon studentexamen. Han var intresserad av trolleri och trollkonstnärer. 1907 flyttade han till Norrköping och så småningom började han uppträda på biografer och även turnera runt i landet.

Men han behövde ett mer lockande artistnamn så han började att kalla sig Max Hofzinser. Max från Max Alexander, en dansk magiker och Hofzinser från Johann Nepomuk Hofzinser, en illusionist från Österrike. Så hans artistnamn blev en blandning av hans förebilder.

På Sveriges Trollerimuseum i Kolmården finns det mer information om vår trollkarl. Där finns ett diplom som visar att han blev utnämnd till kunglig hovillusionist av både Gustav V och Gustav VI Adolf. Där finns även exempel på hans rekvisita, bland annat den försvinnande lampan som han använde sig av i sina föreställningar.

Trollbok utgiven 1942 av Max Hofziner.

Det verkar som om han ville dela med sig av sina tricks för han gav ut boken Litet trolleri för Sällskapskretsen. I förordet skriver han: ”En person, som kan roa ett sällskap med litet trolleri, blir snart populär och omtalad samt anses som den glada sällskapsmänniskan”.  I boken finns många spännande tricks, till exempel, Det dansade jonglörägget, Böjliga cigarren och De mystiska damerna. Det finns dock även med en varning - man bör inte göra samma konststycke två gånger efter varandra för då kan åskådaren komma på hemligheten.

Om publiken i Sandviken i Folkets Park 1913 fick se några av tricksen som finns med i boken vet jag inte, men troligtvis fick de vara med om något spännande och fick valuta för pengarna – 25 öre.

Solveig Östlund Blomgren

Julklappsrim anno 1945

Ett fynd i jultid ur arkivet från Lörstrand, Järvsö. 

En och annan håller väl fast vid traditionen att rimma på paketen? I dag brukar tv-programmens uppesittarkvällar bistå med rimmen. 1945 gav Åhlén och Åkerlund ut en liten folder med förslag på rim. Förlaget tog hjälp av dåtida kändisar som Kar de Mumma, kåsör och revyförfattare, Ria Wägner, journalist som blev en av våra tidiga tv-profiler och kokboksförfattaren John Sjöstrand som använde signaturen Jochum. 

Den lilla skriften avslöjar vem som förväntades rimma: ”När mor är utschasad av stök och bök till julen tillåter vi henne gärna att använda en fusklapp när det gäller julklappsrimmen” som det står inledningen.

Rimmen avslöjar dessutom vad som kunde ligga inslaget under granen i efterkrigstid. Skriften innehåller också grötrim. Är det någon som håller liv i traditionen att rimma till julgröten?  

Någon som behöver rimma på sax, potta eller hyacinter? Här finns tips!

Det sista rimmet av signaturen Jochum ger en fläkt av tidsandan, året är ju 1945. 

Skriften hittade vi i arkivet från IOGT-NTO lokalförening 4699 Syskonringen i Lörstrand, Järvsö.

Ulla Ejemar

 

 

 

 

Stig Sjödin som Stor-Sven

Hela ensemblen på Valhallas scen med fina dräkter och scendekorationer. Foto: Berghs Sandviken.

I Arbetarnas Bildningsförbunds (ABF) arkiv finns det ett fotografi från en teaterföreställning, på baksidan finns några anteckningar ”…ensemblen med ett stort antal ortsbor. Längst till höger ses regissören Olle Westin och den blivande författaren Stig Sjödin”. Fotot visar en påkostad föreställning av sång- och folklustspelet Värmlänningarna.

När ABF firade sitt 25-årsjubileum 1939 fick amatörteatergruppen tillsammans med ABF-orkestern i uppdrag att stå för underhållningen i nöjesbyggnaden Valhalla i Sandviken. De slog på stort och framförde Värmlänningarna, ett stycke från år 1846 av F.A. Dahlgren.  Dramat handlar om rikemanssonen Erik som är tvingad att gifta sig med en fin flicka, men han vill inte för han är förälskad i torparflickan Anna. Så den 25 mars fick åhörarna en stor dos olycklig kärlek, men de fick även höra den välkända melodin Ack Värmeland du sköna.

Affisch från ABF Sandvikens lokalavdelning/Arkiv Gävleborg.

En affisch berättar att det var Carl Sundberg som ledde orkestern och att ett folkdanslag medverkade. Skådespelarna hade kostymer från Skådebanan och Holms ateljéer i Stockholm.

Recensenten skriver: ”Låt oss till en början säga, att presentationen var utmärkt. Visserligen lyste amatörskapet här och var igenom, men det hängde väl mycket på, att man inte hunnit växa in i rollerna ordentligt.”

Vidare lyfte recensenten fram några mer framträdande roller. Olle Westin som var regissör spelade även ”en utmärkt gamling”. Sven Sjöberg som spelade Erik, ”…vars lite hektiska temperament låg rätt bra till för framställningen av en yngling, som bragts ur gängorna genom kärleken”. Birgit Hedström, i rollen som Anna, fick beröm ”…särskilt med hänsyn till den svåra rollen och de omkastningar i lynnet, som hon måste uppvisa.” Omdömet av Stig Sjödins rolltolkning av Stor-Sven löd ”… repliker föllo nämndemansmyndigt och övertygande…”. 

Många studieförbund har haft amatörteater på sitt program och ABF i Sandviken är en av dem. I deras årsrapport 1939 - 1940 kan man läsa att det var tjugotvå medlemmar i teatergruppen och att tolv av dem var kvinnor. 

 ABF:s årsrapport 1939-1940.

Vid 25-årsjubileet fick teatergruppen förstärkning och enligt recensionen var det totalt 37 personer som medverkade. Om det blev flera föreställningar av Värmlänningarna än den här vet vi inte. 

Hela recensionen finns att läsa här nedanför.

Solveig Östlund Blomgren

Arbetarbladets recension 28 mars 1939.

Lockdown i november 1918

Trots masken smittades många inom vården. Hudiksvalls Tidning 7 november 1918. 

I oktober 1918 förbjöds teaterföreställningar, bio, konserter och andra folksamlingar i stora delar av Gävleborgs län. Den som bröt mot förbudet kunde få betala vite på allt från 5 till 100 kronor. Det handlar förstås om spanska sjukan, influensan som började spridas i landet och länet sommaren 1918. Under hösten skördade den allt fler dödsoffer. 

Stora delar av länet stängdes ner i fyra veckor.

”Ingen bör tanklöst och utan verkligt skäl träda i beröring med veterligen sjuka och smittobärande eller deltaga i folksamlingar av olika slag” meddelades av landshövding Hagen i en kungörelse i länets tidningar 31 oktober.  

Förbudet skulle gälla i fyra veckor landsbygden. Liknande påbud gick ut i städerna. I Gävle gällde förbud mot danser och ”lekstugor” men däremot inte mot teater, bio eller konserter. De fick genomföras om lokalerna städades och luftades minst en halvtimme mellan varje föreställning.

Varför skilde sig reglerna mellan landsbygd och stad? Troligen för att sjukdomen härjade särskilt hårt i delar av Hälsingland. I Bergsjö hade man i slutet av oktober redan haft ett 60-tal dödsfall, orten ansågs vara landets hårdast drabbade sett till folkmängden.

Vissa råd som spreds är bekanta: Stanna hemma om du är sjuk, undvik att sprida smitta. Andra var direkt skadliga och skulle inte förekomma i dag, som att bädda ner febersjuka i värme för att de skulle ”komma i svettning”.  

I ett försök att stoppa smittspridningen lät man i Hudiksvall och Gävle skjuta upp starten av höstterminen vid läroverken. Senare stängdes skolor av samma anledning. Man fick ändå inte bukt med smittan. Vissa arbetsplatser gick på halvfart eftersom många var sjuka. Tidningarna rapporterade varje dag om spanskan. Ofta nämndes de som dött i sjukdomen med namn, ålder, yrke och bostadsort.

Notiser som den här kunde läsas i länets tidningar varje dag under hösten. HT 12 oktober 1918.

Dödsannonserna blev många, här HT 7 november 1918. Samtliga ovan dog till följd av spanskan, enligt utdrag till SCB. 

Sjukvårdens resurser räckte inte till, man vädjade om frivilliga insatser. Röda korset hade i länet byggt upp förråd av sjukvårdsutrustning som var tänkt att användas i händelse av krig. Sverige kunde hålla sig utanför kriget, men inte komma undan spanskan.

Röda korsets krets i Söderhamn öppnade sina förråd och lånade ut sängar, kuddar, lakan och örngott till ett provisoriskt sjukhus i Stugsund. Hudiksvallskretsen utrustade 25 platser vid ett provisoriskt sjukhus i Bergsjö och i Ljusdal ställde man upp med utrustning till 15 bäddar åt manskapet vid Svea ingenjörskår. Gävlekretsen lånade också ut utrustning och upprättade en särskild kvinnlig beredskapskår som vårdade ett 40-tal sjuka under hösten. Röda korset försökte dessutom få in män i den frivilliga styrkan av vårdare. 

Sjukbårar, madrasser, filtar ... Söderhamns Rödakorskrets årsberättelse från 1918 redogör för hjälpinsatser mot spanskan. Klicka på bilden så går det lättare att läsa. 

Trots dansförbud och andra åtgärder fick man inte stopp på smittan, något hopp om vaccin fanns inte. Det skulle ta ett par år innan sjukdomen ebbade ut. Då hade cirka 38 000 personer i Sverige avlidit i spanskan och dess följdsjukdomar. De flesta som insjuknade överlevde och tillfrisknade trots allt.

Ulla Ejemar

Dokument ur arkiv från Kastets sjukhjälps- och begravningskassa. Spanska sjukan drabbade många, men de flesta kunde återgå till jobbet efter några dagar. Klicka på bilden för att se den i större format. 

Kroppsspråk för konduktörer

En nyckel till tågvärdens kroppspråk? Klicka på bilden för att se den i större format.

Ibland dyker det upp överraskande fynd i arkiven. Som i arkivet från SEKO eller kanske hette facket Järnvägsmannaförbundet när det här utskicket gick ut till kontaktombuden? 

Utskicket visar i alla fall att vi långt före mobilens emoijs pratade med smileys, se det glada O:et längst upp. För att inte tala om figurernas kroppsspråk! Någon som känner igen det från senaste tågresan? 

Mobilens emoijs ger oss oändliga möjligheter att meddela hur vi mår eller vad vi tycker. Det lär finnas mer än 3 000 sådana, åtminstone enligt Wikipedia.  Smiley är ett annat ord för ungefär samma sak även om den har djupare rötter som vi ser ett exempel på här. Den gula runda gubben med det breda leendet som brukar finns på dekaler och knappar uppfanns redan 1963 av en man som fick 45 dollar för ett  jobb som tog några minuter, enligt samma källa.

Enkla bildsymboler har följt människan genom historien. På skrivmaskinstiden kunde man till exempel avsluta brevet med ett leende : )

Sedan det här bladet trycktes har konduktörens strikta uniform blivit ledigare. För övrigt heter det väl inte konduktör länge, vi säger väl tågvärd eller tågmästare?

Ulla Ejemar

 

 

Cembratallen - en räddning undan svälten?

 Cembratallens kotte och frön är mycket större än den vanliga tallens. Illustration ur Swederus skrift i Hushållningssällskapets arkiv. 

I maj 1871 skriver A G Aspegren i Ryggskog, Los, ett brev till Gävleborgs Läns Hushållningssällskap och ber om några frön av cembratallen. Han är inte den enda som intresserar sig för tallen, frön delas ut i många  Hälsingesocknar. 

Hur gick det för Aspegren och de andra - lyckades de dra upp några plantor? Blev det träd som står kvar än i dag?

Aspegren, som var inspektor på Bergviks bolag, skrev att det skulle vara ”roligt” att göra ett försök att odla tallen, men bakom idén om att satsa på detta träd låg en bister verklighet. 1867 - 1869 drabbades framför allt norra Sverige av missväxt. Folk svalt och försökte överleva genom att äta bark, mossa och lavar. Hur skulle man slippa uppleva något liknande igen? 

Cembratallen kunde vara en räddning, tänkte sig skriftställaren Georg Swederus. Han fick av Alfred Nobels far Immanuel höra att man i Ryssland åt tallens stora och näringsrika frön. Swederus tänkte att fröna skulle kunna vara en utmärkt nödföda vid framtida missväxtår och drog igång en regelrätt kampanj. Cembatallen blev omskriven i tidningar runt om i landet och i Gävleborg nappade inte minst Hushållningssällskapets J A Södermark på idén.

”Ibland dem som i mindre skala, men så mycket större nit, arbetat för saken må anföras sekreteraren i Gefleborgs Hushållnings-Sällskap landskamereraren Herr J A Södermark” skrev Swederus i broschyren ”Asiatiska Cembra-Tallen – Nordens Brödträd”

Hushållningssällskapets J A Södermark ivrade också för cembratallen. Foto Sjöberg/Gävleborgs Länsmuseum/Digitalt museum.

Södermark bidrog själv med en artikel i Norrlandsposten där han beskrev tallens förträffliga egenskaper. På hans initiativ skrev Hushållningssällskapet dessutom ”till kungs” och föreslog att staten skulle anslå pengar till import av cembratallfrö. Svaret från kung Karl XV blev något avmätt, varken Skogsstyrelsen eller Lantbruksstyrelsen tyckte att man skulle ha alltför stora förhoppningar på trädet.

Sommaren 1870 kom ändå en antal tunnor frön till Sverige från Ryssland. De fördelades av Kungliga skogsstyrelsen. Gävleborg fick sju skålpund. Den som ville delta i försöket fick anmäla sitt intresse till Hushållningssällskapet. Kungörelsen, svaret från kungen och en lista på några som fick frö finns i Hushållningssällskapets arkiv.

Länsträdgårdsmästaren Alfred Lindblads lista över utskick av cembratallfrö 1871. Klicka här för en mer lättläst version i PDF-format. 

I dag odlas cembratallen mest som prydnadsträd. Det kallas också brödträd eller sibirisk ceder, kan bli flera hundra år och mer än 20 meter högt. Barren är cirka fem centimeter långa och sitter i knippen om fem. Kottarna blir stora och innehåller många frön som uppskattas av fåglar.

Ett skålpund är ett gammalt viktmått som motsvarar cirka 425 gram.

Källor: Gefleborgs läns hushållningssällskaps arkiv, Norrlandsposten 19 november 1867.

Ulla Ejemar

Offer för ubåtskriget strandade i Gävle

Kaptenerna Hedman (x), Söderholm (xx) och Brunk (xxx) ska återfinnas i främsta raden liksom fyrmästare Mattsson från fyrskeppet Finngrundet. Reimers bild i Gefle-Posten 8 augusti 1916. 

Det ser ut som vilken gruppbild som helst, möjligen är personerna ovanligt allvarliga. Men rubriken ger sammanhanget, på bilden ser vi besättningarna från tre fartyg som räddades in till Gävle sedan deras fartyg sänkts av en tysk ubåt en augustidag 1916.

I början av första världskriget slöts en överenskommelse mellan Tyskland och Sverige om att svensk export av trävaror skulle få fortsätta ostörd om Sverige tillät export av hästar till Tyskland. Överenskommelsen var inte alltid att lita på vilket blev extra tydligt i augusti 1916.

Vattnen patrullerades av tyska ubåtar och under bara några få dagar i början på augusti sänktes flera svenska fartyg. Först sänktes ångaren, S/S Commerce, utanför Bålsön i höjd med Hudiksvall. Någon dag senare kom rapporter om att fler fartyg saknades. Farhågorna besannades när ett 30-tal besättningsmän landsattes i Gävle. Deras fartyg, ångarna Wermland och Bror Oscar samt briggen Vera hade alla sänkts av tyskarna.

De fyra Gävletidningarna berättade utförligt om händelsen. Gefle Dagblad bad fotografen Gustaf Reimers ta bilden som sedan publicerades i flera av tidningarna. Vid den här tiden var nyhetsbilder ovanliga i dagspressen.

Kapten Hedman på Bror Oscar berättade att fartyget lämnat Gävle hamn på måndagskvällen för att gå till Raumo med separatorer och annat järngods. På onsdag morgon vid 02.20 prejades fartyget av en ubåt. Hedman beordrades över till ubåten där han fick höra att ”allt eller nästan allt är krigskontraband” och att båten skulle sänkas. Bror Oscars besättning, elva män och tre kvinnor, fick samla ihop sina tillhörigheter och gå i livbåtar medan ubåtens folk placerade ut sprängbomber i ångaren. När man kommit en bit ut från fartyget exploderade bomberna och på några minuter sjönk Bror Oscar.

Livbåtarna drogs på släp av ubåten som nu fick syn på briggen Vera från Brantevik. Också hon prejades och nu var det kapten Brunks tur att kommenderas över till ubåten. Vera transporterade trävaror och var på väg till Newcastle, men ubåtskaptenen hävdade att han hade order att sänka alla trälaster på väg till England.

I Gefle-Posten 7 augusti 1916 berättas att ubåtsbesättningen tog god tid på sig när den gick ombord på Vera där frukosten fortfarande stod uppdukad i mässen. ”Nu slogo sig tyskarna ner vid bordet och läto sig i det framdukade väl smaka – i synnerhet det mjuka brödet hade god åtgång”. Efter mackorna tände tyskarna eld på fartyget med hjälp av fotogen.

Med sex livbåtar på släp gick ubåten nu mot Finnsgrundens fyrskepp där båda besättningarna lämnades. På väg därifrån stötte ubåten på nästa offer: Ångaren Vermland på väg till Finland med styckegods under befäl av kapten Söderholm. Samma procedur upprepades, besättningen fick gå i livbåtar och Vermland sänktes med sprängbomber. Kapten Söderholm berättade för Gefle-Posten att besättningen bara fick några minuter på sig att lämna fartyget, men att han blivit synnerligen artigt bemött på ubåten och även blivit bjuden på cigaretter.

På fyrskeppet blev det trångt och som det blåste hårt kunde motorbåten därifrån inte frakta in besättningarna förrän fram emot söndagen. Alla överlevde dramat - den här gången. Men många svenska sjömän dog när handelsfartyg sänktes under kriget. 

Källor: Artiklar ur Norrlandsposten, Gefleposten, Arbetarbladet samt Gefle Dagblad publicerade 4-9 augusti 1916.

Ulla Ejemar

20 000 firade fredsdagen i Gävle

Norrlands-Postens förstasida 8 maj 1945.

Runt om i Europa firas fredsdagen 8 maj, dagen då Tyskland slutgiltigt kapitulerade och andra världskriget var slut. Norrlands-Posten, en av Gävles dagliga tidningar, kom ut med nyheten redan på eftermiddagen 8 maj 1945. ”Europakriget är slut” löd rubriken.

På kvällen 8 maj firades det stort i Gävle. Klipp ur NP dagen därpå.

Firandet på Kungsgatan i Stockholm med hurrande människor hade motsvarigheter runt i om landet. I Gävle samlades man på Fisktorget på kvällen för att tåga till Stortorget och ett möte där. Enligt Norrlands-Posten var firandet tidvis så uppsluppet att det var svårt att höra talarna. Papperslappar singlade ner från taken runt torget, men när det började regna potatisar (!) tyckte den anonyme skribenten att det gick för långt.

I Gävle fanns många flyktingar, inte minst från i Danmark och Norge. Huvudtalaren N S Norling, ordförande i stadsfullmäktige och chefredaktör på Arbetarbladet, hyllade särskilt ”broderfolken” för deras mod och oförtröttliga kamp under krigsåren. 

N S Norlings hyllade Norge och Danmark talet som publicerades i Norrlands-Posten 9 maj 1945.

Talade gjorde också norska föreningens Harry Öberg och Inga Christensen från Den danske klub. Hon påminde alla om att visserligen var kriget slut i Europa, men i Asien var det ännu ingen fred.

Mötet lockade cirka 20 000 personer och avslutades med att man sjön Norges, Danmarks och Finlands nationalsånger. Firandet blev ”nästan sydländskt”, en strålande fest i nordiskt samförstånd, allt enligt tidningen.

Ulla Ejemar

En underlig första maj

Fanborg och allvarsord i Boulognern 1 maj 1940. Lundhs Foto/Arkiv Gävleborg.

Första maj 1940 gick bruksdisponent Göransson i täten för tåget och höll tal till Sandvikenborna. I Gävle lyssnade åhörarna vid ett massmöte till högermannen och majoren Holmström, folkpartisten Hilding och socialdemokraten Cruse.

Inget var sig likt. I tågen var det gott om svenska flaggor och istället för "Arbetets söner" sjöng man nationalsången "Du gamla, du fria" och "Biskop Thomas frihetssång". Tyskland hade bara några veckor tidigare ockuperat Danmark och Norge och inför krigshotet beslutade Socialdemokraterna att slopa de traditionella förstamajdemonstrationerna och i stället bjuda in partierna i samlingsregeringen till gemensamma medborgarmöten. 

Avsikten var att visa att Sveriges folk stod enat och uppslutningen blev god. 15 000 deltog i Gävle och 8 000 i Sandviken, enligt tidningarna. 

En bild från det stora medborgarmötet i Gävle samsas med en på ett sönderbombat Namsos på Gefle-Postens förstasida 3 maj 1940.  

”Mäktig och allvarlig men samtidigt frimodig var stämningen vid de allmänna medborgarmöte, som den första maj hölls uti Boulognerskogen” rapporterade Gefle-Posten.

Sandvikens Tidning beskrev ett ”pampigt medborgartåg” och en ”kraftfull manifestation av fredsviljan”. Disponent Göransson skildrade världsläget som en storm med brottsjöar som stänkte in över landets gränser.

"En underlig första maj" konstaterade Sandvikens Tidning i sitt reportage.

”Det är en märklig erfarenhet och på samma gång glädjande och betryggande att inför den stora gemensamma faran bli alla det dagliga livets och de gångna årens intressemotsättningar eller tvistepunkter mer eller mindre obetydliga” sade Göransson enligt tidningen.

Protokoll från Gävle arbetarkommun  22 april 1940. 

Protokoll från Socialdemokraterna i Gävle och Folkpartiet Liberalerna visar att idén kom till i en hast och att man diskuterade förslaget innan man kom fram till att hålla det gemensamma mötet. I Gävle togs kollekt upp för Gävle luftskyddsförening. I Sandviken samlade man in pengar till neutralitetsvakten, det vill säga det svenska försvaret.   

Socialdemokratisk affisch från krigsåren, möjligen från 1940. Ivar Haeggströms Lito, Stockholm. I Arkiv Gävleborgs samlingar. 

Ytterligare ett år, 1941, höll partierna som ingick i samlingsregeringen medborgartåg och medborgarmöten första maj. När krigshotet inte längre var akut återgick firandet till att vara en dag då arbetarrörelsen manifesterade sina krav.  

Lyssna när Jussi Björling sjunger Biskop Thomas frihetssång! Länk till Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=duP6s8X-j28

Heino Krabu satte sin prägel på Hälsingland

Heino Krabu med frun Kaarina och dottern Piret-Maria framför hemmet  i Söderhamn. Foto: Åkes foto/Dibis

En höstsöndag 1944 kom flera hundra båtflyktingar till Gävle. Det var ester och finländare som flydde efter Finlands separatfred med Sovjetunionen. En del av dem hade fördrivits från sina hem i Karelen, andra befarade att de skulle bli utlämnade till Sovjetunionen.

Bland de estniska flyktingarna fanns Heino Krabu. Han skulle komma att etablera sig i Söderhamn och sätta sin signatur på många byggnader, bland annat stadshuset i Bollnäs.

Hösten 1944 anlände tusentals flyktingar över Östersjön. Klippet ur Arbetarbladet handlar om dagen då Heino Krabu anlände. 

Sonen Jüri har sett till att arkivet efter Heino Krabus firma lämnats till Arkiv Gävleborg. Arkivet rymmer företagshandlingar, ritningar och foton över ny- och ombyggnader av hyreshus, villor, kontor och mycket mer i Bollnäs, Söderhamn, Ljusdal och flera orter i och utanför länet.

Arkivhandlingarna berättar däremot inte om Heino Krabus dramatiska bakgrund. 

Han var utbildad byggnadsingenjör hemma i Estland och blev tvångsenrollerad till tyska armén, enligt sonen Jüri. När Heino blev sjuk och fick permission tog han chansen att desertera, han stack över till Finland. Där fick han jobb vid bygget av en flygplansfabrik utanför Tammerfors och där träffade han sin blivande fru Kaarina.

I fredsavtalet med Finland var villkoret att alla som Sovjet betraktade som ”sina” medborgare skulle återföras till dit. Till dem hörde förstås esterna.

- Men pappa fick tips av de finska myndigheterna. ”Ge er iväg skyndsamt” sade de, har Jüri Krabo berättat.

De lyckades ta sig över Östersjön och landade i Bönan. I Gävle inkvarterades de estniska flyktingarna i Borgarskolans gymnastiksal.

Heino Krabu fick snabbt arbete i Gävle, året därefter hittade han ett lite bättre betalt jobb på Cyril Stackells arkitektkontor i Söderhamn. Firman hade ett halvdussin anställda och kontor i både Söderhamn och Bollnäs.

- På 60-talet hade pappa planer på att öppna egen firma, men så dog Cyril Stackell 1964. Pappa fick en förfrågan från familjen Stackell om att leda företaget under en övergångsperiod. Efter några år tog han över helt och drev sedan kontoret i eget namn, har Jüri berättat.

Alla projekt Heino varit inblandad i finns inprickade på kartor. Där finns hyreshusen på Tallbacken, villor på Klossdammen och renoveringen av kvarteret Pilen i Söderhamn liksom många byggen i Bollnäs: Stadshuset, Tingshuset och Karlslunds äldrebostäder. De sistnämnda ansågs lite före sin tid med fina gemensamma ytor för de äldre.

Bollnäs stadshus är kanske det mest kända av de hus Heino Krabu ritat. 

Heino Krabu var inte stolt över alla jobb, enligt sonen stördes han framför allt över mexitegelhusen på Väster vid Stadsmuseet i Söderhamn. Där var det beställarens vilja som slutligen avgjorde hur det skulle se ut.

Jüri Krabo fotograferad 2014 framför barndomshemmet på Granitvägen som Heino Krabu ritade. Foto: Ulla Ejemar.

1989 vågade Heino Krabu för första gången återvända till Estland. 1991 blev landet åter självständigt och självständigt han kunde till och med köpa ett hus i barndomsstaden Narva-Jõesuu.

Han avled 84 år gammal 2007.  Då hade sonen Juha tagit över firman men han arbetade fortfarande aktivt.  Dagen då han avled hade han och Juha ett arbetsmöte inplanerat i Östersund.

Ulla Ejemar  

(artikeln har tidigare varit publicerad i ArkivXet nr 2/2017)

Dokument berättar om Kungsgården

Förslag till utformning av övervåningen på herrgården i Kungsgården från 1869. 

Kungsgården i Ovansjö socken har anor. Den har ägts av präster, bönder, kronan och även Hofors bruk. I arkivet från Kungsgården kan man hitta den fina akvarellen här ovan. Den är från 1869 och visar ett förslag till nya fönster på ovanvåningen på Kungsgårdens herrgård. Vi vet inte om de snirkliga takkuporna byggdes, de ser åtminstone inte ut så idag.

Kungsgården var i vilket fall sedan länge en väl bebyggd gård. Det framgår tydligt av ett annat viktigt dokument, brandförsäkringshandlingen från 1858. Huvudbyggnaden var vit, uppförd i sten med tak av ”jernplåt”. Alla hus på gården bedömdes vara i god kondition. Här fanns bland annat flygelbyggnader, vagnslider, brygghus, fähus och spannmålsmagasin. Till gården hörde också en inspektorsbostad i Hillsta där det fanns ett oxstall och en klensmedja.

Försäkringen tecknades i ”Brandstodsbolaget å landet inom Gefleborgs län”. För den som forskar om hembygden eller släkten kan brandförsäkringshandlingar vara en värdefull källa.

Brandförsäkringen från 1858. Huvudbyggnaden, flyglarna och flera andra hus var av sten.
Ur arkivet från Hofors bruk. 

Handlar det som här om ett bruk finns fler intressanta källor att ösa ur.

För att hålla igång verksamheten i Kungsgården krävdes många människors arbete. I bevarade avlöningsböcker kommer vi närmare de som jobbade här och det liv de levde. Avlöningsböckerna listar vilka som arbetade där, vad de gjorde och hur de fick betalt.

Avlöningsbok från Kungsgården. Ur arkivet från Kungsgården.

Listan från januari 1883 upptar 34 personer. På Kungsgården arbetade en hel drös med ”dagakarlar”. Så här mitt i vintern arbetade de med hästskötsel, vedhuggning och timmerlastning. Förutom dagakarlarna listas bland andra en skogvaktare, en rättare, en trädgårdsmästare och en stalldräng.

Två kvinnor finns med, ladugårdspigorna Karin Östberg och Stina Hybert. Båda hade arbetat hela månaden och tjänat ihop 23 kr och 25 öre. Karin hade dessutom hämtat post och gjort en liten extraförtjänst på det. Avlöningsboken finns i arkivet från Kungsgården, ett av de 27 arkiv som deponerats i Arkiv Gävleborg av Hofors bruk/Ovako. 

Ulla Ejemar 

Skrik lagom – så skapas trivsel på läktaren

Bertil ”Bomben” Carlbaum leder klacken på Strömvallen 1965.

Att komponera en lyckad hejaramsa är en grannlaga uppgift. Det gäller att inte stöta sig alltför mycket med den sansade sittplatspubliken. Samtidigt får udden inte helt gå förlorad.

I hejaramsornas barndom, under tidigt 1900-tal, kunde tonen vara nog så rå. Som domare eller spelare i bortalaget fick du räkna med att utstå allt från ganska harmlösa glåpord till rena mordhot.

Efter första världskriget inleddes en ny epok i hejaramsornas historia. Vid det laget hade folk tröttnat på våld och elände. Det ledde till en allmän uppsnyggning av läktarkulturen. Föreningarna anlitade mer eller mindre professionella hejaklacksledare, gärna kändisar som Ernst Rolf och Thor Modéen. Ramsorna var genomarbetade; de var skrivna på vers och hade ett positivt innehåll. "Här vare livat här vare glatt, här vare blommor i morsans hatt!" är en klassiker i genren.

Den förhållandevis tuffa supporterkultur vi har i dag kan spåras tillbaka till hösten 1969 när tv började sända engelsk fotboll i Tipsextra. Stämningen på de svenska arenorna tedde sig rätt mossig jämfört med till exempel atmosfären på Anfield i Liverpool.

Hösten 1938, under hejaramsornas gyllene tidsålder, for ett tusental läroverkselever med tåg från Gävle till Stockholm för att heja på de sina i finalen av skolturneringen Kronprinsens pokal. Matchen spelades på Stadion och för motståndet svarade Norrköping.

För att ge ungdomarna bästa möjliga förutsättningar att klara balansgången mellan att energiskt stötta det egna laget, samtidigt som man höll sig inom gränserna för det anständiga, delades ett blad med lämpliga ramsor ut.

Den inledande uppmaningen lyder: "Skrik ej så fort en geflespelare får bollen. Det enerverar!".

Lämpliga hejaramsor.

När Svenska Dagbladet rapporterar från finalen slår man fast att "hejarklackarna arbetade bra - Gävles bäst", men själva matchen på plan vann Norrköping med 4-1.

Gävle Gymnasii Idrottsförenings arkiv finns på Arkiv Gävleborg.

Övriga källor:
Språktidningen 7/2019
SvD den 30 oktober 1938 (https://tidningar.kb.se)

Jörgen Björk

Mejerihistoria från Ockelbo

Ockelbo mejeri som det såg ut på 40- eller 50-talet. Foto ur arkivet från Gefleortens mejeri i Arkiv Gävleborg.

Mjölkkrukorna på lastbilsflaken har hämtats hos bönder i Ockelbotrakten. Mejeriet i Ockelbo var ett av alla de som fanns runt om i regionen.

I Ockelbo samlades några bönder 1908 för att diskutera om de skulle bygga ett mejeri. Dittills hade folk ofta handlat mjölk, grädde, smör och ost direkt av bönderna men samhället förändrades snabbt, tätorter växte, allt fler jobbade i industri och handel och ville köpa mjölk i affären.

Ockelbobönderna bildade redan 1909 en andelsförening och började söka tomt. De ville ha ett centralt läge för mejeriet, närhet till järnvägen var viktig. Med tågen kunde det som inte såldes lokalt  levereras till kunder i Strömsbro och Gävle. 

Viktigt var också tillgång till bra vatten, mejeriet behövde egen brunn. Den tomt de först tänkt sig dög inte, vattenkvaliteten var för dålig. Valet föll på en annan tomt intill Missionskyrkan. Snart började bygget av ett 12 x 9 meter stort hus i tegel med en övervåning i trä där personal skulle kunna bo.

Handlingar från mejeriet finns bevarade i Arkiv Gävleborg.  Där kan man läsa om planeringen av mejeriet och att man till exempel fastnade för att använda den så kallade "ismetoden". Man var väl medveten om att kvaliteten på mjölken måste vara god, det framgår i de första stadgarna.

I stadgarna ställdes krav på mjölkens kvalitet och på att varken djur eller människor fick sprida smittsamma sjukdomar. Utdrag ur stadgar från 1909, Ockelbo Andelsmejeri.

Protokollen speglar tiden på flera sätt. 1917, ett av krisåren kring första världskriget, uppvaktades mejeriet av Ockelbo arbetarekommun som krävde billigare mjölk. Delägarna beslutade efter omröstning att inte sänka priset, mjölken var inte dyrare i Ockelbo än någon annanstans.

Från Jädraås kom 1922 en bön om att mejeriet borde skänka mjölk till fattiga arbetslösa. Beslutet blev att skicka 100 kronor till dem i stället för gratis mjölk. 

1920-talet var tufft även för bönderna. En del valde att sälja direkt till kunderna istället för att leverera in till mejeriet, vilket gjorde att mjölken inte räckte till kunder i Gävle och Strömsbro. Redan då började man diskutera om ekonomin kunde förbättras genom ett utökat samarbete med andra mejerier i regionen.

1933 bildades så Gefleortens mejeriförening. I den nya stora föreningen ingick 13 mejerier och fler än 1800 mjölkbönder. Den omfattade Gästrikland, Norduppland och Tärnsjö i Västmanland.

Lista över alla mejerier och större mjölkleverantörer 1932. Den sammanställdes inför bildandet av Gefleortens mejeriförening 1933.

För Ockelbos del innebar det en nystart att gå upp i Gefleortens. Mejeriet byggdes om och ut. Vid återinvigningen i mars 1934 var det enligt protokollsboken "länets modernaste".  Under dagen visade ingenjör S G Arph från AB Separator ”mjölkens väg från invägning till smörkärnan och ostkaret”.

1962 var mejeriet inte längre modernt. Det lades ner, men byggnaderna finns kvar och busshållplatsen intill heter just ”Mejeriet”. Nu är till och med Gefleortens för litet, Gävlemejeriet läggs ner i maj 2020.

Om ”ismetoden” och annan mejerihistoria kan man läsa på hemsidan från Institutet för språk och folkminnen https://www.isof.se/matkult/mjolk/mejerier-genom-tiderna.html

Ulla Ejemar

Silverörnen från Arbrå

Fanan från Arbrås SSU-klubb lämnades nyligen in till arkivet från Bollnäs socialdemokratiska arbetarekommun. 

En havsörn kan ha ett vingspann på drygt två meter. Den naturliga storleken verkar ha varit förebilden när Arbrås SSU-ungdomar beställde sin fana. Den är 244 centimeter bred och den silverglänsande örnen famnar nästan hela bredden.

Ofta kan man i protokoll och kassaböcker spåra historien bakom föreningarnas fanor, men här är det svårt. Den enda arkivhandling som finns i bevarad Arkiv Gävleborg från SSU i Arbrå är en tidig kassabok. Där finns inte fanan nämnd, det tyder på att den kommit till efter 1927 när de sista uppgifterna fördes in i kassaboken.

Örnen är en vanlig symbol på fanor från socialdemokratiska ungdomsklubbar, tolv av dem som finns i Arkiv Gävleborgs samling har örnen som bärande motiv. Örnen kan representera mod och frihetslängtan, men även ordets kraft och givmildhet.

Arbrås SSU-klubb bildades 12 mars 1923 som det står på fanan. Då börjar också kassaboken. Den visar att det första klubben gjorde var att betala föredragshållaren J V Lind och köpa 100 affischer från SSU:s eget förlag för 13 kr.

Kassaboken berättar också att föreningen ordnade fester på Vågen i Arbrå, betalade 25 kronor till ”fotograf Pettersson”, lämnade bidrag till ett nytt dansbanebygge på Vågen 1924 och samlade in pengar till arbetslösa. Inköp gjordes i kooperativa handeln, i Nilssons ångbageri och Arbrå manufakturaffär. Klubbmedlemmarna ordnade även kurser i bokföring och kommunalkunskap.

1927 hade klubben 40 medlemmar. Klubben fanns kvar åtminstone till 1973 för då firade den 50-årsjubileum.

Ulla Ejemar

1973 firade klubben 50 år. Tidningsklippet kommer troligen ur tidningen Ljusnan.