 |
| Att vara hel och ren var viktigt. Gävle lottakår bemannade mottagningsstationer för finska barn i Gävle. Foto Carl Larsson. |
Under andra världskriget kom flera tusen ”krigsbarn” från
Finland till Gävleborg. Tanken var att
barnen skulle skonas från kriget genom att komma till det fredliga
Sverige.
Cirka 400 barn kom till länet redan under Vinterkriget
1939-1940. De flesta av dem kunde återvända hem ganska snart men så bröt Fortsättningskriget ut hösten 1941. Då inleddes arbetet med
att evakuera riktigt många barn undan bombningar och matbrist i Finland.
Länskommittén för Finlandsbarnen organiserade mottagandet i
Gävleborg. Man samarbetade med lokala kommittér, Röda korset, Lottorna och
många fler organisationer, företag och privatpersoner. Det fanns flera mottagningscentrum. Gävle var det största, här placerades barnen i förläggning i bland annat Hälsinge regementes gymnastiksal. Förläggningarna var en sorts karantän, barnen läkarundersöktes och avlusades innan de fick åka vidare, oftast till familjer på olika håll i länet.
Viljan att ta emot barn var mycket stor, ibland till och med
större än ”tillgången” på barn.
De som väntade på att få ta emot ett finskt barn kunde öva på ”Finska till husbehov”, artikeln här nedanför publicerades i Arbetarbladet. De flesta barnen var ju finsktalande och familjerna de kom till var svensktalande.
Valet av ord och fraser ger en tankeställare. Speglar de vilken syn hade man på barnen och deras behov?
 |
| Ord och fraser som ansågs bra att kunna för de hem som väntade ett finskt barn. Klipp ur Arbetarbladet 11 februari 1942. Klicka på bilden för att läsa i större format. |
Den lilla parlören i tidningen var med all säkerhet en av flera. Exemplet visar hur man tänkt sig "konversationen" i samband med processen vid sänggående eller som man uttrycker det "kvällstoaletten". Olika subjekt listas först och sedan följer korta fraser som kan vara användbara inför sänggåendet. Det blir bara korta kommandon. En enda fras antyder något annat. "Det gick fint" - en liten uppmuntran.
SvaraRaderaLiknande små parlörer för morgonrutin, måltider, städning, disk och annat förekom. Naturligtvis var de välmenande och möjligen också en språkbrygga som kunde underlätta umgänget. Men det var envägskommunikation som ofta inte förstods av barnen. Och barnen hade ju inte motsvarande parlörer för sin kommunikation med fosterföräldrarna.
Ett betydande problem var rätt uttal av de finska orden. Rubrikens exempel tror jag kom att uttalas "Tjiruda" d.v.s. med tje-ljud som i kika, kyla o.s.v. Det är också en betydande skillnad mellan finskt och svenskt uttal av u och o, och inte minst kan betoningen vara annorlunda. Ett exempel från verkligheten var ett krigsbarn jag träffade för några år sedan. Hans namn var Kalevi, som ju uttalas kort på varje stavelse. Han presenterade sig själv som Kalévi, d.v.s. med tydlig betoning på e-et, som i allé. Så hade han hetat från tvåårs åldern. Ingen hade någonsin berättat för honom hur hans namn egentligen skulle uttalas. Jag själv hör fortfarande mitt namn uttalas som Tappani, ibland som Tapáni
Med andra ord, jag tror att de små tidningsparlörerna inte var till särskilt stor hjälp.