En slaktardräng från Gävle

Algot Fast, eller Andrew Foster som han kallade sig i USA, var en kritisk frivillig, Han kallade soldaterna professionella slaktardrängar.

28 juli är det 100 år sedan första världskriget bröt ut. Sverige var neutralt men bland de stridande fanns många svenskar. Algot Fast från Gävle var en av dem.
Vägen till skyttegravarna började för hans del med storstrejken 1909. Efter strejken blev han och ett dussintal andra arbetare vid Mattons läderfabrik sparkade. Utsikterna att få nytt jobb var usla. Lösningen blev att emigrera till en "mer arbetarvänlig världsdel" som de skrev i en annons i Arbetarbladet där de tiggde bidrag till resan. De vädjade också i brev till Gävle verkstäders verkstadsklubb, där fick de en femma!
Hur som helst lyckades facket få ihop en hel del pengar.

I Gävle läderarbetarfackförenings kassabok noteras vilka som fick pengar för att emigrera.

Emigranterna fick hundra kronor var. "till emig för A Fast och A Norén" står det i kassaboken. Ytterligare fyra fick senare samma bidrag, pengarna lär ha räckt till åtminstone halva tredjeklassbiljetten.
De sex läderarbetarna etablerade sig på olika håll i Nordamerika. Alla utom Algot Fast kunde senare välkomna hustrur och barn till nya landet.
När kriget bröt ut skrev många svenska emigranter i USA och Kanada upp sig som frivilliga, däribland två av de sex läderarbetarna och åtminstone en av deras söner. Algot Fast är den ende som vi vet deltog i kriget, han fick medalj och skrev en dagbok som finns hos svenska ättlingar.
50 år fyllda fick han för sig att gå ut på "ärans fält". Först fick han nobben av amerikanska armén, det gick bättre på det brittiska värvningskontoret där han påstod att han bara var 40 år. Väl i England lärde han sig kasta granater, använda bajonett och skydda sig mot gasattacker. Mest upprörd blev han över de obligatoriska gudstjänsterna:
"Det är märkvärdigt med den kärleks- och förlåtelserika religionen som säger att man ska älska och förlåta sin nästa och sina fiender, men ändå går man till och med i kyrkan med mordvapen hängande vid sidan."
Våren 1918 skeppades han över till Frankrike. I anteckningarna vittnar han om kyla, lera, oväsen från kanoner och maskingevär och skriken från de sårade. Nätterna upptogs av skyttegravsgrävande. Han noterade att han hamnat i "Helvetet".
Han kom undan vid liv, men lungorna hade tagit stryk. 1926 dog han i sviterna av en gasattack.
Ulla Ejemar