Elektrifierad tävling med stjärnglans i Ockelbo

Målgång i 100-metersloppet i de nationella friidrottstävlingarna i Ockelbo 1933. Först till snöret är G Staaf, Forsa IF. Staaf vann också längdhoppet, där övertrampen noterades elektriskt.

Under åren kring 1930 byggde Ockelbo IF om sin idrottsplan till en riktig anläggning med löpar- och längdhoppsbanor och åskådarläktare. Det innebar ett stort uppsving för idrotten i Ockelbo.

1932 hölls för första gången nationella tävlingar i friidrott. Arrangemanget gav mersmak och inför nästa år skickade man ut inbjudningar och annonserade i Idrottsbladet. Dessutom förhandlade man för att få dit några ”stjärnidrottsmän” som skulle sätta guldkant på tävlingen.

Här blev det en krock mellan amatöridrotten och de halvprofessionella stjärnorna. Som exempel berättas om Heros Andersson som hade mage att begära 651 kr i reseersättning plus en grammofon! Styrelsen ansåg förorättade ”att om Heros Andersson, diskuskastaren, vill tävla i Ockelbo någon gång får det ske på egen bekostnad, åtminstone så länge det finnes några av oss kvar i styrelsen.”

Som tur var fanns det mer anspråkslösa idrottsmän, som Samuel Norrby från Hellas, vilken kom till Ockelbo endast mot reskostnad och ett par kronor till mat. Tävlingarna blev en succé med över 90 anmälda från 26 olika klubbar och omkring 800 åskådare.

Den anspråkslöse stjärnidrottsmannen Samuel Norrby vann både diskus och kulstötning. I kula var han bara två centimeter från det svenska rekordet. Bilderna finns i Ockelbo IFs arkiv, inklistrade i verksamhetsberättelsen för 1933.

Som extra krydda på moset kunde Ockelbo IF också ligga i teknikutvecklingens framkant. För första gången i Sverige användes idrottsinstruktör Sjöbloms elektriska signalanordning vid övertramp i längdhopp. Uppfinningen befanns fungera utmärkt.

Alla resultat och ett tiotal fotografier finns noggrant införda i säsongens verksamhetsberättelse som avrundar redogörelsen med orden: ”Och därmed voro dessa tävlingar avslutade men minnet av desamma kommer helt säkert att leva kvar.”
Lisa Engström