En brottslig notis från 1906

Bild från vräkningarna i Mackmyra 1906.

2 december 1766 antogs den svenska tryckfrihetsförordningen, den första i sitt slag i världen.  Det är bakgrunden till att just den här dagen uppmärksammas som tryckfrihetens dag. 

Vad som helst kan man inte påstå ostraffat och var gränsen går har skiftat genom tiderna. 1906 gick gränsen vid att kalla poliser för ”strejkbrytarpoliser” och påstå att de misshandlat en man.

11 augusti 1906 haffade polisen grovarbetaren Carl Boström från Sofiedal i Valbo. Arbetarbladet påstod i sin notis att ”strejkbrytarpolisen” släpat honom till finkan och att han var sönderslagen när han släpptes ut nästa morgon.

Poliserna nämndes inte vid namn i tidningen. Men några dagar senare väckte polismännen Lindh, Borg och Nyberg själva tryckfrihetsåtal mot Arbetarbladets utgivare, redaktör Emil Rosén.  De krävde skadestånd. Under rättegången krävde deras ombud att Rosén skulle dömas till fängelse.

Emil Rosén, redaktör på Arbetarbladet.

Samtidigt som tryckfrihetsmålet pågick anmälde Boström polisen för misshandeln och blev själv anmäld för samma sak. Boström drog till slut tillbaka sin anmälan mot polisen, enligt uppgift efter att ha hotats av polisen.

Åtalet mot tidningen slutade med att Rosén dömdes enligt tredje paragrafen i tryckfrihetsförordningen för ”smädligt uttryck om rikets ämbets- och tjänstemän i och för ämbetet”. Han skulle betala böter och rättegångskostnader om 2 085 kronor. Kvitton som finns sparade i arkivet från Pappers avdelning 32 Mackmyra visar att Rosén inte behövde punga ut med hela summan själv, Gävle arbetarkommun hjälpte till.

Kvittot som visar att Gävle arbetarkommun hjälpte Emil Rosén med rättegångskostnaderna.

Notisen i tidningen var bara en liten skärva i en stor konflikt som utspelade sig under flera månader 1906: Den om arbetarnas rätt att organisera sig fackligt på sulfitfabriken i Mackmyra.

Enligt Arbetarbladet bottnade både misshandeln av Boström och åtalet mot tidningen i hämndbegär. Boström ska ha retat upp bolaget genom att knalla in på kontoret och begära att få ut innestående lön. Och Arbetarbladet hade skrivit många kritiska artiklar om hur organiserade arbetare avskedades och med polishjälp vräktes från sina hem, bolaget ägde ju även bostäderna.  

Striden slutade med att arbetarna fick rätt att organisera sig och många återanställdes.

Ulla Ejemar