Gengas - fiende eller vän?

Broschyr om gengasanvändning utgiven 1943. 

Det finns en del material i arkivet som handlar om gengas, drivmedlet som framför allt under andra världskriget ersatte bensin. Vi som inte var med på den tiden kanske har hört äldre personer berätta om gengasbilarna, om hur svårt det kunde vara att få det att fungera och hur farligt det var. I Svenska Läkaresällskapet Trafikmedicinsk förenings arkiv finns broschyren "Gengas Din fiende (om du sköter den fel) Din vän (om du sköter den rätt)" från 1943. Den innehåller det mesta man behöver veta för att sköta gengasen på rätt sätt.

I slutet av 1800-talet uppfanns tekniken att framställa bensin ur råolja. Bensinen användes först i medicinskt syfte, men då automobilen och explosionsmotorn kom i början av 1900-talet fick den helt annan användning - som drivmedel. Då fanns det få bilar i Sverige men efter första världskrigets slut blev de allt vanligare och efterfrågan på bensin ökade kraftigt. Under andra världskriget blev bensin och olja en bristvara som i första hand gick till militären och industrin. Andra fordon fick byggas om för att kunna drivas med gengas (generatorgas), den blev mycket viktig för övriga transporter i samhället. Antalet inregistrerade gengasbilar ökade markant de första åren på 1940-talet. Även efter att bensinen släppts fri efter krigsslutet 1945 fortsatte många att köra på gengas (bensin kunde fortfarande vara svår att få tag i). Än idag finns det gengasentusiaster runt om i landet.

Edvin Öhman, Alfta, framför en gengasbil av äldre modell. Bilden är tagen omkring 1940.

Gengas tillverkas genom att inte fullt ut förbränna ved eller träkol i ett gengasaggregat så att kolmonoxid (koloxid CO) bildas vilken leds till motorn där den förbränns. Gengasbilarna gick inte lika fort och var svagare än bensinbilarna. En annan svårighet med gengasen var riskerna vid hanteringen. Koloxid är en färg-, lukt- och smaklös gas som är mycket giftig och påverkar blodet. Fallen av akut gengasförgiftning ökade drastiskt och 1942 anmäldes 1135 akuta förgiftningsfall, varav 11 dödsfall. Den kroniska gengasförgiftningen var en annan typ av förgiftning som oftast drabbade yrkeschaufförer eftersom de under längre perioder arbetade i koldioxidhaltig miljö. De utvecklade en stegrad känslighet för koloxid som innebar att även små mängder koloxid gav olika sjukdomssymtom: trötthet, huvudvärk, yrsel, hjärtproblem, andfåddhet och psykiska problem. För att hindra den negativa utvecklingen av förgiftningsfall arbetade Statens Gengasnämnd och Gengasrådet intensivt för att förbättra gengastekniken och sprida information till allmänheten.
Katarina Nordin