Skrik lagom – så skapas trivsel på läktaren

Bertil ”Bomben” Carlbaum leder klacken på Strömvallen 1965.

Att komponera en lyckad hejaramsa är en grannlaga uppgift. Det gäller att inte stöta sig alltför mycket med den sansade sittplatspubliken. Samtidigt får udden inte helt gå förlorad.

I hejaramsornas barndom, under tidigt 1900-tal, kunde tonen vara nog så rå. Som domare eller spelare i bortalaget fick du räkna med att utstå allt från ganska harmlösa glåpord till rena mordhot.

Efter första världskriget inleddes en ny epok i hejaramsornas historia. Vid det laget hade folk tröttnat på våld och elände. Det ledde till en allmän uppsnyggning av läktarkulturen. Föreningarna anlitade mer eller mindre professionella hejaklacksledare, gärna kändisar som Ernst Rolf och Thor Modéen. Ramsorna var genomarbetade; de var skrivna på vers och hade ett positivt innehåll. "Här vare livat här vare glatt, här vare blommor i morsans hatt!" är en klassiker i genren.

Den förhållandevis tuffa supporterkultur vi har i dag kan spåras tillbaka till hösten 1969 när tv började sända engelsk fotboll i Tipsextra. Stämningen på de svenska arenorna tedde sig rätt mossig jämfört med till exempel atmosfären på Anfield i Liverpool.

Hösten 1938, under hejaramsornas gyllene tidsålder, for ett tusental läroverkselever med tåg från Gävle till Stockholm för att heja på de sina i finalen av skolturneringen Kronprinsens pokal. Matchen spelades på Stadion och för motståndet svarade Norrköping.

För att ge ungdomarna bästa möjliga förutsättningar att klara balansgången mellan att energiskt stötta det egna laget, samtidigt som man höll sig inom gränserna för det anständiga, delades ett blad med lämpliga ramsor ut.

Den inledande uppmaningen lyder: "Skrik ej så fort en geflespelare får bollen. Det enerverar!".

Lämpliga hejaramsor.

När Svenska Dagbladet rapporterar från finalen slår man fast att "hejarklackarna arbetade bra - Gävles bäst", men själva matchen på plan vann Norrköping med 4-1.

Gävle Gymnasii Idrottsförenings arkiv finns på Arkiv Gävleborg.

Övriga källor:
Språktidningen 7/2019
SvD den 30 oktober 1938 (https://tidningar.kb.se)

Jörgen Björk

Mejerihistoria från Ockelbo

Ockelbo mejeri som det såg ut på 40- eller 50-talet. Foto ur arkivet från Gefleortens mejeri i Arkiv Gävleborg.

Mjölkkrukorna på lastbilsflaken har hämtats hos bönder i Ockelbotrakten. Mejeriet i Ockelbo var ett av alla de som fanns runt om i regionen.

I Ockelbo samlades några bönder 1908 för att diskutera om de skulle bygga ett mejeri. Dittills hade folk ofta handlat mjölk, grädde, smör och ost direkt av bönderna men samhället förändrades snabbt, tätorter växte, allt fler jobbade i industri och handel och ville köpa mjölk i affären.

Ockelbobönderna bildade redan 1909 en andelsförening och började söka tomt. De ville ha ett centralt läge för mejeriet, närhet till järnvägen var viktig. Med tågen kunde det som inte såldes lokalt  levereras till kunder i Strömsbro och Gävle. 

Viktigt var också tillgång till bra vatten, mejeriet behövde egen brunn. Den tomt de först tänkt sig dög inte, vattenkvaliteten var för dålig. Valet föll på en annan tomt intill Missionskyrkan. Snart började bygget av ett 12 x 9 meter stort hus i tegel med en övervåning i trä där personal skulle kunna bo.

Handlingar från mejeriet finns bevarade i Arkiv Gävleborg.  Där kan man läsa om planeringen av mejeriet och att man till exempel fastnade för att använda den så kallade "ismetoden". Man var väl medveten om att kvaliteten på mjölken måste vara god, det framgår i de första stadgarna.

I stadgarna ställdes krav på mjölkens kvalitet och på att varken djur eller människor fick sprida smittsamma sjukdomar. Utdrag ur stadgar från 1909, Ockelbo Andelsmejeri.

Protokollen speglar tiden på flera sätt. 1917, ett av krisåren kring första världskriget, uppvaktades mejeriet av Ockelbo arbetarekommun som krävde billigare mjölk. Delägarna beslutade efter omröstning att inte sänka priset, mjölken var inte dyrare i Ockelbo än någon annanstans.

Från Jädraås kom 1922 en bön om att mejeriet borde skänka mjölk till fattiga arbetslösa. Beslutet blev att skicka 100 kronor till dem i stället för gratis mjölk. 

1920-talet var tufft även för bönderna. En del valde att sälja direkt till kunderna istället för att leverera in till mejeriet, vilket gjorde att mjölken inte räckte till kunder i Gävle och Strömsbro. Redan då började man diskutera om ekonomin kunde förbättras genom ett utökat samarbete med andra mejerier i regionen.

1933 bildades så Gefleortens mejeriförening. I den nya stora föreningen ingick 13 mejerier och fler än 1800 mjölkbönder. Den omfattade Gästrikland, Norduppland och Tärnsjö i Västmanland.

Lista över alla mejerier och större mjölkleverantörer 1932. Den sammanställdes inför bildandet av Gefleortens mejeriförening 1933.

För Ockelbos del innebar det en nystart att gå upp i Gefleortens. Mejeriet byggdes om och ut. Vid återinvigningen i mars 1934 var det enligt protokollsboken "länets modernaste".  Under dagen visade ingenjör S G Arph från AB Separator ”mjölkens väg från invägning till smörkärnan och ostkaret”.

1962 var mejeriet inte längre modernt. Det lades ner, men byggnaderna finns kvar och busshållplatsen intill heter just ”Mejeriet”. Nu är till och med Gefleortens för litet, Gävlemejeriet läggs ner i maj 2020.

Om ”ismetoden” och annan mejerihistoria kan man läsa på hemsidan från Institutet för språk och folkminnen https://www.isof.se/matkult/mjolk/mejerier-genom-tiderna.html

Ulla Ejemar

Silverörnen från Arbrå

Fanan från Arbrås SSU-klubb lämnades nyligen in till arkivet från Bollnäs socialdemokratiska arbetarekommun. 

En havsörn kan ha ett vingspann på drygt två meter. Den naturliga storleken verkar ha varit förebilden när Arbrås SSU-ungdomar beställde sin fana. Den är 244 centimeter bred och den silverglänsande örnen famnar nästan hela bredden.

Ofta kan man i protokoll och kassaböcker spåra historien bakom föreningarnas fanor, men här är det svårt. Den enda arkivhandling som finns i bevarad Arkiv Gävleborg från SSU i Arbrå är en tidig kassabok. Där finns inte fanan nämnd, det tyder på att den kommit till efter 1927 när de sista uppgifterna fördes in i kassaboken.

Örnen är en vanlig symbol på fanor från socialdemokratiska ungdomsklubbar, tolv av dem som finns i Arkiv Gävleborgs samling har örnen som bärande motiv. Örnen kan representera mod och frihetslängtan, men även ordets kraft och givmildhet.

Arbrås SSU-klubb bildades 12 mars 1923 som det står på fanan. Då börjar också kassaboken. Den visar att det första klubben gjorde var att betala föredragshållaren J V Lind och köpa 100 affischer från SSU:s eget förlag för 13 kr.

Kassaboken berättar också att föreningen ordnade fester på Vågen i Arbrå, betalade 25 kronor till ”fotograf Pettersson”, lämnade bidrag till ett nytt dansbanebygge på Vågen 1924 och samlade in pengar till arbetslösa. Inköp gjordes i kooperativa handeln, i Nilssons ångbageri och Arbrå manufakturaffär. Klubbmedlemmarna ordnade även kurser i bokföring och kommunalkunskap.

1927 hade klubben 40 medlemmar. Klubben fanns kvar åtminstone till 1973 för då firade den 50-årsjubileum.

Ulla Ejemar

1973 firade klubben 50 år. Tidningsklippet kommer troligen ur tidningen Ljusnan.

Vinn en vallaburk och fira med en semla!

Fotograf Evert Jäderberg fångade flickan med fettisdagsbullen 1951, men visst verkar det vara snålt med grädde? Foto ur arkivet från J-berg i Arkiv Gävleborg.

Vad ska man göra för att förtjäna sin semla? I många år ansågs fettisdag vara ett utmärkt tillfälle att få skolungdomen att röra på sig. I Gävle, Söderhamn och säkert på fler ställen ordnades skidtävlingar för eleverna, tävlingarna avslutades ofta med just semla och mjölk.

Fettisdagstävlingen 1951 slog rekord med 715 deltagare. Foto: Evert Jäderberg.

I Gävle gick spåren kring Rödjningen och Folkparken i Sätra, det var också där tävlingarna startades i början på 1900-talet. Exakt när vet vi inte, men 1912 donerade läderfabrikören Emil Matton 2000 kronor till Gefle idrottsförening lagom till klubbens 30-årsjubileum. Räntan på kapitalet skulle enligt donationen gå till ordnandet av ”Skolungdomens Fettisdagstäflingar”.  

Donationsbrevet finns i Gefle IF:s arkiv. Där framgår att tävlingarna var avsedda för gossar som fyllt tio men inte fjorton år. I blyerts är senare tillagt att även flickor fick vara med. Ett äldre foto taget vid Rödjningen visar att flickor också skidade, även om fler verkar ha tagit med sig spark.

Äldre foto en fettisdagstävling vid Rödjningen. Foto ur arkivet från Gefle IF:

De 20 bästa skidåkarna i varje klass belönades med en pokal eller något mer praktiskt som en burk valla, en termos, ett par stavar eller vantar.

Gefle IF har sparat prislistorna från tävlingarna. Här en från 1935. 

Emil Matton tänkte sig att Gefle IF kanske inte skulle finnas för evigt. I sitt donationsbrev skrev han att om föreningen skulle läggas ner ville han att räntan från fonden skulle gå till inköp av skidor till Gävles folkskolebarn. 

Ulla Ejemar

Donationsbrevet från Emil A Matton finns bevarat i arkivet.

Artikel i Arbetarbladet från 13 februari 1951.
Bilden nedan bevisar att eleverna kunde få rejält med grädde på bullen. 

Spår av den stora stadsbranden 1869

Gävle efter branden. Foto Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

Lördag 10 juli 1869 brinner Gävle. Uppåt två tredjedelar av de cirka 13 000 invånarna förlorar sina hem när staden norr om ån slukas av lågorna. Nyheten sprider sig över landet nästan lika snabbt som branden. Redan samma dag delades extrablad med nyheten ut i Stockholm.

I Gävle hade folk fullt upp med att rädda sina liv och sina tillhörigheter. Ingen kunde undgå att det brunnit, men vad skulle hända sedan? Här kom Gefle-Posten att spela en viktig roll. Den andra tidningen i staden, Norrlandsposten, drabbades av branden och kom inte ut igen förrän efter ett par veckor. Gefle-Posten klarade sig och gav även ut extranummer.

Gefle-Posten kom  normalt inte ut varje dag.  På grund av branden gavs extranummer, som här onsdag 14 juli .

I Gefle-Posten annonserade drabbade företag om var de inrättat sin tillfälliga butik eller sitt tillfälliga kontor. Privatpersoner efterlyste tillhörigheter som försvunnit i kaoset. Andra sökte ägare till upphittade saker. Brandförsäkringsbolag efterlyste rapporter från dem som hade hus och ägodelar försäkrade. Kungörelser från det i all hast upprättade Nödhjälpskontoret var också viktiga.

Av kungörelsen framgår att det även gick att få understöd till resa om man hittade tak över huvudet på annan ort. 

En vecka efter branden uppmanades Gävleborna att stå i kö om de ville ha hjälp.  Texten är tryckt i tysk frakturstil och lyder: "De hjelpbehöfwande underrättas att från och med i dag (den 17) skall iakttagas, att de skola intaga ställning i dubbel wäntnings-grupp (queue), så att de till Byrån först ankommande stadna närmast dörren, och de öfriga, efter som de anlända, bilda en dubbel kedja, hwarifrån då 2 och 2 insläppas, de efterföljande i samma ordning efterträda, och få inträde. Derigenom besparas tid, eller hwar och en får företräda, efter som han kommit och queuen (läs köen) öfverwakar sjelf, att ingen bryter denna ordning. Den som lemnar denna plats, för att utom ordningen nå inträdet, förlorar sin plats och förwisas till slutet af queuen, att der wänta på sin sålunda sjelfförwålladt försämrade tur"

Gefle-Posten från sommaren 1869 är en av få källor från branden som finns i Arkiv Gävleborg, fler finns i bland annat kommunala och statliga arkiv.

En sån här händelse gjorde givetvis stort avtryck, så dokument kan dyka upp på oväntade ställen. Som i gårdsarkivet från Hamsas i Jäderfors  som återfinns i Arkiv Gävleborg. Det är en uppmaning till byamännen i några byar i Ovansjö att samla in matvaror och penningar till Gävles nödställda. Insamlingar pågick över hela landet och hjälp kom från många håll, även från utlandet.

Den 25 juli 1869  beslutar kommunalstämman i Ovansjö att be byarna att samla in pengar och mat - bröd, ost och torrkött. 9 augusti skulle hjälpen lämnas in i Skolhuset vid kyrkan för vidare transport till Gävle. Hur det gick med insamlingen i Ovansjö framgår inte av handlingen i gårdsarkivet från Jäderfors.

Ett av alla telegram som skrevs samma dag som branden hittar vi också i Arkiv Gävleborg, i ett personarkiv efter sjökaptenen Nils Gustaf Emil Fogelkvist. 

Varifrån han fick det vet vi inte, inte heller om det är han själv som antecknat med penna på telegrammet. Den tryckta versionen från kl 9 på söndagsmorgonen talar om att man nu fått "sansade underrättelser" från Gävle. De handskrivna noteringarna berättar att elden fortsatte rasa: "Nu kl 1 kom nytt telegram att elden tagit upp, och kastat sig öfver ån, så nu brinner på Söder, ty vinden har kastat branden. Arma meniskor. Kl 5 går ett tåg, nu skola vi till och packa ihop bröd och hvad vi kunna åt de olyckliga".  

 

Telegrammet ur Nils Gufstav Emil Fogelkvists arkiv. Den tryckta texten lyder "Först nu hafva sansade underrättelser ingått från Gefle: större delen af staden norr om Gefle-ån har nedbrunnit i alla riktningar. Kyrkan står kvar oskadad. Rådhuset ännu brinnande. Elden till hufvudsaklig del dämpad. Jernvägsstationen räddad. Tusentals menniskor husvilla." 

Vill du läsa mer om hur branden skildrades i pressen i juli 1869? Sök i Kungliga bibliotekets samlingar av digitaliserade tidningar. Den som söker på ”Gefle stads brand” andra halvåret 1869 får mer än 500 träffar! Länken dit finns här

Ulla Ejemar