Fjärran höjder - baptisternas sommaridyll

Flaggan är hissad och massor av unga baptister är samlade på Fjärran Höjder. Foto från 1925.

1918 tyckte de unga baptisterna i Gävle att man funnit ett ”idealiskt läge” för en samlingsplats sommartid. Man hade tidigare varit i både Hemlingby och Tolvfors, men nu äntligen hittat ett ställe där man skulle stanna i nästan 25 år – Fjärran höjder!

Fjärran höjder förknippas i dag länge med det kommunala badet, men innan staden och bebyggelsen kröp närmare var här mest skog och lantlig idyll. Åtminstone är det intrycket man får av de foton som finns bevarade i arkivet.

Frikyrkoförsamlingarna ville som andra föreningar ha ett sommarhem, ett ställe för umgänge i enkla former och möten sommartid.  Immanuelskyrkans ungdomsförening, som tillhörde Gävle 1:a baptistförsamling, hade i närmare tio år hyrt en hage i Tolvfors för sommarens möten. I hagen fanns bänkar och en talarstol, men ingen möjlighet att vara under tak och det var vad man längtade efter.

 

Sommarhemmet på Fjärran Höjder fotograferat ur en annan vinkel. 

1918 hade man hittat huset på Fjärran höjder. För 3 500 kronor fick man ett hus där bottenvåningen gick att inreda till hörsal och övervåningen kunde hyras ut som bostad. Marken arrenderades av Gävle stad. Av kassaboken framgår att arrendet 1926 kostade 145 kronor per år, men man fick också en inkomst på en hundralapp från sin hyresgäst E Östlund.

Här höll man nu möten på vardagskvällar och söndagar från juni fram till tidig höst varje år. Midsommar firades här, talare bjöds in och baptisternas eget sångsällskap ”Harmoni” underhöll.

Under slutet på 1930-talet började man fundera på om man skulle rusta upp huset eller flytta.1942 blev frågan akut, då stod det klart för föreningen att Gävle stad börjat sälja tomter i området. Nu skulle göras plats för nya bostäder och ett kommunalt utomhusbad.

I sökandet efter ett nytt ställe undersökte de unga baptisterna flera objekt. Valet föll på ”grosshandlarvillan” Nyborg på Norrlandet. Under namnet Borgvik blev den baptisternas sommarhem ända fram till 2012.

Här var standarden högre, här fanns utrymme för bad, övernattningar och servering. Men det var inte ett okontroversiellt val. Var läget på Norrlandet för långt bort? Skulle det nya fina sommarhemmet locka ungdomarna bort från söndagens gudstjänster? Eller höll det snarare ungdomarna borta från Furuvik "och andra penningsugande platser"? Diskussionen om köpet framgår av protokollet här nedan - klicka på respektive bild för att få den i större format.

Ulla Ejemar

Protokoll från 1 maj 1942. Mötet hölls vid Nyborg på Norrlandet som skulle bli det nya sommarhemmet.

Beslutet blev att köpa villan för 8 000 kronor.

Hur gick det för Anna Pettersson?

Högs baptistförsamling i början på 1900-talet.

Visst ser de både glada och lite allvarsamma ut? Det är Högs baptister som fotograferats ute i det fria i början av 1900-talet. Den lille pojken är Bertil, han sitter mellan sin mor Brita och far Per Eriksson som leder församlingen. Vilka de andra är vet vi inte.

Den frikyrkliga väckelsen erbjöd ett alternativ till en som många tyckte stelnad och auktoritär statskyrka. Men samhörigheten i församlingarna var inte villkorslös. Protokoll och matriklar från tidiga 1900-talet berättar om sång, bibelläsning, trevliga utflykter och insamlingar till missionärer, men också om uteslutningar för ”avfall” och ”syndafall”.

Medlemsmatrikel från Högs baptistförsamling. Klicka på bilden för större format.

Precis som i statskyrkan förväntades man som troende flitigt delta i möten och gudstjänster och helst avhålla sig från kortspel och annat ”lättfärdigt”.  

Anna Pettersson diskuterades tre gånger under våren 1901 i Högsförsamlingen. Hon hade inlett ”bekantskap med en otrogen”.  Hur skulle man göra om en medlem ville ingå äktenskap med en otrogen, en som inte tillhörde baptistförsamlingen?

Ordförande Per Eriksson läste upp olika bibelställen och kom fram till att det var ”af Gud strängeligen förbjudet”. Två församlingsmedlemmar sökte upp Anna för att tala henne till rätta. Anna var inte beredd att ge upp sin kärlek och förklarade att hon fortfarande hade frid med Gud. Detta ledde till att Anna blev utesluten för syndafall.

Protokollsutdrag från 1901. Församlingen beslöt att Anna skulle uteslutas eftersom hon inte hörsammat uppmaningen att inte gifta sig med en "otrogen".

Hon var inte ensam, varken i Högs baptistförsamling eller inom väckelserörelsen överlag. Klara Kalsson fick till exempel lämna församlingen sedan den nåtts av ryktet att hon efter sin flytt till Hudiksvall ”ej har lefvat som sig bör af en kristen bland de ogudaktiga”

Agerandet baserades på en strikt tolkning utifrån Bibeln och då särskilt en passus i Matteusevangeliets kapitel 18: ”Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på att hvar sak må bestämmas efter två eller tre vittnens utsago. Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen.”

Medlemsmatriklar och protokoll visar också att den som ångrade sig eller bättrade sig kunde återupptas i församlingen. Hur det gick för Anna och Klara vet vi inte.

Ulla Ejemar

Väckelsens hem i Hög

Per Eriksson och hans familj framför "Petters" i Holm, Hög.
Hustrun Brita står längst till höger. Per Eriksson ledde baptistförsamlingen i 40 år.

Per Eriksson i Hög utanför Hudiksvall hade ett rejält hus, en riktig Hälsingegård. Redan när bygget tog sin början fanns planer på att inreda en stor bönsal i övervåningen och så blev det. Salen blev ett hem för Högs baptistförsamling i 30 år. Dessutom huserade här baptisternas ungdomsförening och Blå Bandsföreningen, en kristen nykterhetsförening som Per Eriksson och hustrun Brita var aktiva i.

”Petters” som gården kallas var inte den enda i Hög som höll sig med bönsal. Väckelserörelsen verkar ha varit stark i bygden, i flera av gårdarna har den kristna frikyrkligheten haft salar. 

Baptistförsamlingen i Hög bildades 1897, drivande var Per Eriksson. Församlingen har lämnat efter sig ett fint arkiv som berättar om söndagsskolan och syföreningen, om kaffe- och sångstunder, om insamlingar till inre och yttre mission och inte minst om själva bönsalen.

Tack vare sparade protokoll och kassaböcker vet vi att nya bänkar köptes in i juni 1898. På dem satt man samma sommar och diskuterade ämnen som ”Kan man vara en fåvitsk jungfru utan att veta det?” Protokollen berättar också om att man 1901 lät köpa in en orgel och att man 1918 drog in el och fick elektriskt ljus. Glödlamporna kostade 40 kronor! 

Salen som den såg ut sedan elektricitet dragits in 1918. 

1926 förberedde man föreningens 30-årsjubileum och inför det måste förstås bönsalen snyggas till. Helmer i Westeråkern fick uppdraget att göra jobbet, men om det var han eller någon annan som slutförde det framgår inte. Helmer själv uteslöts i alla fall ur församlingen innan jobbet var klart för han hade ”överlåtit sig åt synden”. Vad han gjort vet vi inte, men tapeterna kom i alla fall upp och församlingen kunde fira sitt 30-årsjubileum i salen som ännu finns kvar.

Ulla Ejemar

Salen i dag med tapeterna som troligen kom upp inför att församlingen skulle fira 30 år 1927.

Det kom ett telegram

Förra seklet, före e-postens och sms:ens tid, var det vanligt att skicka telegram med meddelanden och kortfattad information. Ett standardtelegram från Kungliga Telegrafverket kunde se ut så här.

Kort och koncist meddelande från Pehrsson i Stockholm till Tideman i Gävle 1918. 

Såväl företag och myndigheter som privatpersoner använde tjänsten. Med telegrafi kunde telegrammen skickas snabbt och över stora avstånd. På så vis blev tjänsten mer användbar än att skicka kort och brev med posten. En variant, lyxtelegram, skickades med hälsningar och gratulationer till högtidliga tillfällen och finns kvar idag, numer som en privat tjänst.  

En hälsning från Bollnäs till Baptistförsamlingen i Torsåker 1927.

Många av telegrammen i våra arkiv är färgglatt illustrerade och utsmyckade. Några är humoristiska och andra vackra som konstverk. 

Gratulationer till 25-årsjubilerande Bollnäs Arbetarekommun 1929.

En hälsning från Insjön till Ockelbo Missionsförsamling 1961.

Vanligtvis är telegrammen daterade och de korta meddelandena ger oss en ögonblicksbild från olika situationer. Som det här, ett telegram skickat kl 9 söndagen den 11 juli 1869 som rymmer stor dramatik.

"Först nu hafva sansade underrättelser ingått från Gefle: större delen af staden norr om Gefle-ån har nedbrunnit i alla riktningar. Kyrkan står kvar oskadad. Rådhuset ännu brinnande. Elden till hufvudsaklig del dämpad. Jernvägsstationen räddad. Tusentals menniskor husvilla." Sjökapten Nils Gustaf Emil Fogelqvists arkiv.

Camilla Larsson

Månkarbogumman botade sjuka

En måndag i slutet av december 1901 lät Johanna Persson i Månkarbo döpa sig och blev medlem i Tierps Södra Baptistförsamling. Då var hon 37 år gammal.

Medlemsmatrikeln för 1887-1949 i Tierps Södra Baptistförsamling där Johanna Persson i Månkarbo finns med. 

En lite ovanlig medlem i baptistförsamlingen blev hon kanske, Johanna Persson. För enligt församlingens medlemsmatrikel uteslöts hon den 23 februari 1914. Orsaken till det var spådom.

Vem var hon? Vad hade hon egentligen gjort för att bli utesluten ur baptistförsamlingen efter 13 år som medlem? Och vad innebar brottet spådom?

Protokollsböckerna från tiden när Johanna Persson var medlem i församlingen saknas, så där finns inga svar att hämta.

Släktforskarresultat visar att Johanna Jansdotter, som hon hette som flicka, föddes 1864 i Vendels socken. Hon överlevde två äkta män och fick tre barn, två flickor och en pojke. 1926 dog Johanna Persson, 62 år gammal.

Men i folkmun kallades hon för "Månkarbogumman". Hon var vida känd i trakterna som helbrägdagörare och välbesökt av människor som behövde goda råd och bot mot besvär och sjukdomar.

Om Johanna Perssons förmåga att bota människor och djur finns nog inte mycket nedtecknat och bevarat i skrift. Men det kanske var den verksamheten som var orsaken till att hon blev utesluten ur baptistförsamlingen.

Camilla Larsson