Kolarna i Skarvsjö

 

Oslättfors bruk anlades 1697. I de efterlämnade arkivhandlingarna kan vi läsa om bruket och dess spiktillverkning, men det finns mer att hitta än uppgifter om hammaren, sågverken och hur många stigar kol som levererades till bruket. Vi ser namn skymta förbi på dagarbetare, smeder och kolare och namn på torpen de levde i.  

Många torpnamn finns kvar i trakten fast byggnaderna är borta. Karlsdal, Mjuggsjön, Marielund och Skarven t.ex. Där hittar man rester efter husgrunder idag. Det finns platser där människor bor än i dag, som Införå och Råhällan. Två torp där de ursprungliga namnen har glömts bort men byggnader finns kvar är Skarvtorpet som omkring 1950 fick namnet Västergården och torpet som i folkmun kom att kallas för Länkstugan men en gång var Nordan Skarvsjön eller Skarvsjötorpet. 

Hos Arkiv Gävleborg finns förutom Oslättfors bruksarkiv årsboken Från Gästrikland 1950. I den skriver Gunnar Hobroh om kolaren Pehr Jonsson. En kolare som var skrivkunnig och gjorde dagliga anteckningar under sin levnad. Pehr Jonssons dagbok är skriven med frakturstil och en renskriven kopia finns hos Hille Hembygdsförening. För att få en större bild av människorna i torpet finns det mer att läsa i Hille sockens kyrkböcker. 

Bild på dagboken ur Gunnar Hobrohs skrift. 

Jon Persson och Margareta Andersdotter bor i Skarvtorpet när Pehr Jonsson föds 1751. Omkring 1761 flyttar familjen 2 km österut till torpet Nordan Skarvsjön. Dagboken började Pehr skriva när han var 20 år. 1776 gifter han sig med Catharina Göransdotter från Införå. Pehr noterar i dagboken att hedersdagen firas i 4 dagar. 

24 juni 1776 kolarsonen Nordan Skarfsjön Pehr Jonsson och kolardottern i Inörå Chatharina Göransdotter. Hille socken kyrkbok. 

Åren 1777 till 1781 kolar Pehr i Brännuddsmilan. Totalt finns 7 olika milor antecknade fram till 1815. Det står skrivet milans namn, hur mycket ved de använder och hur många stigar kol man får ut. I Pehrs anteckningar kan man se att antalet stigar kol ligger runt 90 – 140 per år. 1781 får han ihop 96 stigar kol, samtidigt som hans första son föds. Oslättfors kolböcker finns inte bevarade från den tiden, men det kan jämföras med hans sonson som 80 år senare, 1861, levererar kring 300 stigar kol.

Kolbok från 1861 här ser man Per Perssons resultat. Det torp som levererade mer än Skarfsjötorpet var Införå

Pehr bedriver en form av växelbruk och han har 11 olika namn på sina åkrar. Främst odlas korn, råg och ärtor, men även egyptisk råg och hampa. Höskörden pågår från juli månad till september. 1781 börjar man slå hö i juli. En månad efter att yngsta dottern dött. Skörden avslutas den 15 september, 4 dagar efter fadern Jon Perssons bortgång. Årets höskörd är den sämsta hitintills. 1781 köps det in mer korn och råg än vanligt. Ett tecken på att maten inte räckt till utan man har ätit av utsädet. Pehr Jonsson skriver inte om sina känslor, men det måste ha varit ett svårt år. 

I kyrkböckerna kan vi läsa om den tragiska händelsen att yngsta dottern Sara drunknar i bäcken bakom torpet knappt 2 år gammal.  Barndödligheten var stor i Sverige under denna tid. Det är först Pehr och Catharinas 4:e barn, Caisa, som når vuxen ålder. 

I juni och juli dör 4 barn under 3 års ålder i koppor. Efter Saras namn kan vi läsa att hon drunknar uti bäcken. Hille socken kyrkbok. 

Idag har tjärnar, våtmarker och sjöar vilka rinner ut i bäcken sänkts varför vattenflödet till bäcken är mindre. Ett foto från vårsmältning är nog den närmsta uppfattningen vi kan få av 1781 års bäck.

Bäcken bakom stugan fotat i mars 2021. Fotograf Anna Nyberg.

Även om man behövde köpa in korn och råg i större mängder ibland var inte Skarvsjötorpet ett direkt fattigt torp. Antalet djur på gården har nedtecknats under flera år. Flest djur tycks man ha haft 1778, 11 kor och 13 får. Vissa år hade man även getter, vilket kan ha krävts tillstånd för från bruket. Vid den här tiden och framför allt under 1800- talet ansågs lösgående getter förstöra skogen. 

Det man även kan se är att torpet höll sig alltid med 2 hästar. Det var nog ett måste för att dra fram timmer och köra stigar med kol till bruket. Det kördes även järn till vågen i Gävle och andra dagsverk krävde också häst och vagn.

På det här uppslaget från 1800 kan man se hur mycket det betalas ut i forlöner. Näst längst ner finner vi Pehr Jonsson i Skarfsjö. 

Pehr var en skicklig hantverkare och kunde laga sina egna vagnar likväl andras. Han hade en lerintäckt och tillverkade tegelstenar både åt sig själv och för att sälja. Även om det finns antecknat att skomakare och skräddare anlitades så var det sällan. I dagboken beskriver Pehr hur han klippt till byxtyg.

Klyft Böxor sielf så här, af wäfwen 1 aln i Dubla, knä ifrån staderna 1 ½ qwarter. Beskrivningen fortsätter och skulle behöva komma med en ordbok till.

När Pehr Jonsson blir äldre blir han sjuklig, troligen lungsot. Sonen Perh Persson tar över. Det blir inte långvarigt då sonen Pehr dör 34 år gammal, 1818. Svärdottern Caisa Andersdotter blir kvar på torpet och 1821 gifter hon om sig med drängen Olof Nilsson. Pehr Jonsson dör året därpå 71 år gammal. Caisa och Olof bor kvar på torpet och kolar åt bruket fram till 1850. Då bryter de upp och flyttar till Mårdäng för att bli bönder. Hennes första son, Per Persson, som hon fick med Pehr Persson har fortsatt driva Skarvsjötorpet. Han dör efter att ha fallit i kolhuset på bruket och åsamkat sig ett benbrott. Hans son Anders Persson, född 1851 hundra år efter Pehr Jonsson födelse, blir den sista i släktledet att ta över Skarvsjötorpet. Anders Persson med frun Margreta Westberg blir kvar till 1883 då de beslutar sig för att bli hemmansägare i Hamrånge.

Här tar berättelsen om Jon Persson och hans släkt slut. Det är inte slutet för Nordan Skarvsjö, familjer avlöste varandra på torpet ända fram till 1950 och än i dag är det en bebodd och levande plats.  

Anna Nyberg

Trollerikonster i Sandvikens Folkets Park

Affisch från Sandvikens Folkets Park i Arkiv Gävleborg.

Affischen från september 1913 berättar om händelsen när den världsberömda illusionisten och trollkonstnären Max Hofzinser med elegant rekvisita och apparater kommer att ge besökarna ”Ett absolut dödssäkert arbete och en enorm succés…”. 

Men vem var den kungliga hovillusionisten Max Hofzinser?

Max Hofzinser hette egentligen Josef Levin och var född i Hudiksvall 1885. I kyrkboken står det ”odöpt” vid hans namn och att hans föräldrar kom från ryska Polen och tillhörde den judiska tron. Josef hade diverse jobb i Hudiksvall, han studerade men tog inte någon studentexamen. Han var intresserad av trolleri och trollkonstnärer. 1907 flyttade han till Norrköping och så småningom började han uppträda på biografer och även turnera runt i landet.

Men han behövde ett mer lockande artistnamn så han började att kalla sig Max Hofzinser. Max från Max Alexander, en dansk magiker och Hofzinser från Johann Nepomuk Hofzinser, en illusionist från Österrike. Så hans artistnamn blev en blandning av hans förebilder.

På Sveriges Trollerimuseum i Kolmården finns det mer information om vår trollkarl. Där finns ett diplom som visar att han blev utnämnd till kunglig hovillusionist av både Gustav V och Gustav VI Adolf. Där finns även exempel på hans rekvisita, bland annat den försvinnande lampan som han använde sig av i sina föreställningar.

Trollbok utgiven 1942 av Max Hofziner.

Det verkar som om han ville dela med sig av sina tricks för han gav ut boken Litet trolleri för Sällskapskretsen. I förordet skriver han: ”En person, som kan roa ett sällskap med litet trolleri, blir snart populär och omtalad samt anses som den glada sällskapsmänniskan”.  I boken finns många spännande tricks, till exempel, Det dansade jonglörägget, Böjliga cigarren och De mystiska damerna. Det finns dock även med en varning - man bör inte göra samma konststycke två gånger efter varandra för då kan åskådaren komma på hemligheten.

Om publiken i Sandviken i Folkets Park 1913 fick se några av tricksen som finns med i boken vet jag inte, men troligtvis fick de vara med om något spännande och fick valuta för pengarna – 25 öre.

Solveig Östlund Blomgren

Julklappsrim anno 1945

Ett fynd i jultid ur arkivet från Lörstrand, Järvsö. 

En och annan håller väl fast vid traditionen att rimma på paketen? I dag brukar tv-programmens uppesittarkvällar bistå med rimmen. 1945 gav Åhlén och Åkerlund ut en liten folder med förslag på rim. Förlaget tog hjälp av dåtida kändisar som Kar de Mumma, kåsör och revyförfattare, Ria Wägner, journalist som blev en av våra tidiga tv-profiler och kokboksförfattaren John Sjöstrand som använde signaturen Jochum. 

Den lilla skriften avslöjar vem som förväntades rimma: ”När mor är utschasad av stök och bök till julen tillåter vi henne gärna att använda en fusklapp när det gäller julklappsrimmen” som det står inledningen.

Rimmen avslöjar dessutom vad som kunde ligga inslaget under granen i efterkrigstid. Skriften innehåller också grötrim. Är det någon som håller liv i traditionen att rimma till julgröten?  

Någon som behöver rimma på sax, potta eller hyacinter? Här finns tips!

Det sista rimmet av signaturen Jochum ger en fläkt av tidsandan, året är ju 1945. 

Skriften hittade vi i arkivet från IOGT-NTO lokalförening 4699 Syskonringen i Lörstrand, Järvsö.

Ulla Ejemar

 

 

 

 

Stig Sjödin som Stor-Sven

Hela ensemblen på Valhallas scen med fina dräkter och scendekorationer. Foto: Berghs Sandviken.

I Arbetarnas Bildningsförbunds (ABF) arkiv finns det ett fotografi från en teaterföreställning, på baksidan finns några anteckningar ”…ensemblen med ett stort antal ortsbor. Längst till höger ses regissören Olle Westin och den blivande författaren Stig Sjödin”. Fotot visar en påkostad föreställning av sång- och folklustspelet Värmlänningarna.

När ABF firade sitt 25-årsjubileum 1939 fick amatörteatergruppen tillsammans med ABF-orkestern i uppdrag att stå för underhållningen i nöjesbyggnaden Valhalla i Sandviken. De slog på stort och framförde Värmlänningarna, ett stycke från år 1846 av F.A. Dahlgren.  Dramat handlar om rikemanssonen Erik som är tvingad att gifta sig med en fin flicka, men han vill inte för han är förälskad i torparflickan Anna. Så den 25 mars fick åhörarna en stor dos olycklig kärlek, men de fick även höra den välkända melodin Ack Värmeland du sköna.

Affisch från ABF Sandvikens lokalavdelning/Arkiv Gävleborg.

En affisch berättar att det var Carl Sundberg som ledde orkestern och att ett folkdanslag medverkade. Skådespelarna hade kostymer från Skådebanan och Holms ateljéer i Stockholm.

Recensenten skriver: ”Låt oss till en början säga, att presentationen var utmärkt. Visserligen lyste amatörskapet här och var igenom, men det hängde väl mycket på, att man inte hunnit växa in i rollerna ordentligt.”

Vidare lyfte recensenten fram några mer framträdande roller. Olle Westin som var regissör spelade även ”en utmärkt gamling”. Sven Sjöberg som spelade Erik, ”…vars lite hektiska temperament låg rätt bra till för framställningen av en yngling, som bragts ur gängorna genom kärleken”. Birgit Hedström, i rollen som Anna, fick beröm ”…särskilt med hänsyn till den svåra rollen och de omkastningar i lynnet, som hon måste uppvisa.” Omdömet av Stig Sjödins rolltolkning av Stor-Sven löd ”… repliker föllo nämndemansmyndigt och övertygande…”. 

Många studieförbund har haft amatörteater på sitt program och ABF i Sandviken är en av dem. I deras årsrapport 1939 - 1940 kan man läsa att det var tjugotvå medlemmar i teatergruppen och att tolv av dem var kvinnor. 

 ABF:s årsrapport 1939-1940.

Vid 25-årsjubileet fick teatergruppen förstärkning och enligt recensionen var det totalt 37 personer som medverkade. Om det blev flera föreställningar av Värmlänningarna än den här vet vi inte. 

Hela recensionen finns att läsa här nedanför.

Solveig Östlund Blomgren

Arbetarbladets recension 28 mars 1939.

Lockdown i november 1918

Trots masken smittades många inom vården. Hudiksvalls Tidning 7 november 1918. 

I oktober 1918 förbjöds teaterföreställningar, bio, konserter och andra folksamlingar i stora delar av Gävleborgs län. Den som bröt mot förbudet kunde få betala vite på allt från 5 till 100 kronor. Det handlar förstås om spanska sjukan, influensan som började spridas i landet och länet sommaren 1918. Under hösten skördade den allt fler dödsoffer. 

Stora delar av länet stängdes ner i fyra veckor.

”Ingen bör tanklöst och utan verkligt skäl träda i beröring med veterligen sjuka och smittobärande eller deltaga i folksamlingar av olika slag” meddelades av landshövding Hagen i en kungörelse i länets tidningar 31 oktober.  

Förbudet skulle gälla i fyra veckor landsbygden. Liknande påbud gick ut i städerna. I Gävle gällde förbud mot danser och ”lekstugor” men däremot inte mot teater, bio eller konserter. De fick genomföras om lokalerna städades och luftades minst en halvtimme mellan varje föreställning.

Varför skilde sig reglerna mellan landsbygd och stad? Troligen för att sjukdomen härjade särskilt hårt i delar av Hälsingland. I Bergsjö hade man i slutet av oktober redan haft ett 60-tal dödsfall, orten ansågs vara landets hårdast drabbade sett till folkmängden.

Vissa råd som spreds är bekanta: Stanna hemma om du är sjuk, undvik att sprida smitta. Andra var direkt skadliga och skulle inte förekomma i dag, som att bädda ner febersjuka i värme för att de skulle ”komma i svettning”.  

I ett försök att stoppa smittspridningen lät man i Hudiksvall och Gävle skjuta upp starten av höstterminen vid läroverken. Senare stängdes skolor av samma anledning. Man fick ändå inte bukt med smittan. Vissa arbetsplatser gick på halvfart eftersom många var sjuka. Tidningarna rapporterade varje dag om spanskan. Ofta nämndes de som dött i sjukdomen med namn, ålder, yrke och bostadsort.

Notiser som den här kunde läsas i länets tidningar varje dag under hösten. HT 12 oktober 1918.

Dödsannonserna blev många, här HT 7 november 1918. Samtliga ovan dog till följd av spanskan, enligt utdrag till SCB. 

Sjukvårdens resurser räckte inte till, man vädjade om frivilliga insatser. Röda korset hade i länet byggt upp förråd av sjukvårdsutrustning som var tänkt att användas i händelse av krig. Sverige kunde hålla sig utanför kriget, men inte komma undan spanskan.

Röda korsets krets i Söderhamn öppnade sina förråd och lånade ut sängar, kuddar, lakan och örngott till ett provisoriskt sjukhus i Stugsund. Hudiksvallskretsen utrustade 25 platser vid ett provisoriskt sjukhus i Bergsjö och i Ljusdal ställde man upp med utrustning till 15 bäddar åt manskapet vid Svea ingenjörskår. Gävlekretsen lånade också ut utrustning och upprättade en särskild kvinnlig beredskapskår som vårdade ett 40-tal sjuka under hösten. Röda korset försökte dessutom få in män i den frivilliga styrkan av vårdare. 

Sjukbårar, madrasser, filtar ... Söderhamns Rödakorskrets årsberättelse från 1918 redogör för hjälpinsatser mot spanskan. Klicka på bilden så går det lättare att läsa. 

Trots dansförbud och andra åtgärder fick man inte stopp på smittan, något hopp om vaccin fanns inte. Det skulle ta ett par år innan sjukdomen ebbade ut. Då hade cirka 38 000 personer i Sverige avlidit i spanskan och dess följdsjukdomar. De flesta som insjuknade överlevde och tillfrisknade trots allt.

Ulla Ejemar

Dokument ur arkiv från Kastets sjukhjälps- och begravningskassa. Spanska sjukan drabbade många, men de flesta kunde återgå till jobbet efter några dagar. Klicka på bilden för att se den i större format.