Cembratallen - en räddning undan svälten?

 Cembratallens kotte och frön är mycket större än den vanliga tallens. Illustration ur Swederus skrift i Hushållningssällskapets arkiv. 

I maj 1871 skriver A G Aspegren i Ryggskog, Los, ett brev till Gävleborgs Läns Hushållningssällskap och ber om några frön av cembratallen. Han är inte den enda som intresserar sig för tallen, frön delas ut i många  Hälsingesocknar. 

Hur gick det för Aspegren och de andra - lyckades de dra upp några plantor? Blev det träd som står kvar än i dag?

Aspegren, som var inspektor på Bergviks bolag, skrev att det skulle vara ”roligt” att göra ett försök att odla tallen, men bakom idén om att satsa på detta träd låg en bister verklighet. 1867 - 1869 drabbades framför allt norra Sverige av missväxt. Folk svalt och försökte överleva genom att äta bark, mossa och lavar. Hur skulle man slippa uppleva något liknande igen? 

Cembratallen kunde vara en räddning, tänkte sig skriftställaren Georg Swederus. Han fick av Alfred Nobels far Immanuel höra att man i Ryssland åt tallens stora och näringsrika frön. Swederus tänkte att fröna skulle kunna vara en utmärkt nödföda vid framtida missväxtår och drog igång en regelrätt kampanj. Cembatallen blev omskriven i tidningar runt om i landet och i Gävleborg nappade inte minst Hushållningssällskapets J A Södermark på idén.

”Ibland dem som i mindre skala, men så mycket större nit, arbetat för saken må anföras sekreteraren i Gefleborgs Hushållnings-Sällskap landskamereraren Herr J A Södermark” skrev Swederus i broschyren ”Asiatiska Cembra-Tallen – Nordens Brödträd”

Hushållningssällskapets J A Södermark ivrade också för cembratallen. Foto Sjöberg/Gävleborgs Länsmuseum/Digitalt museum.

Södermark bidrog själv med en artikel i Norrlandsposten där han beskrev tallens förträffliga egenskaper. På hans initiativ skrev Hushållningssällskapet dessutom ”till kungs” och föreslog att staten skulle anslå pengar till import av cembratallfrö. Svaret från kung Karl XV blev något avmätt, varken Skogsstyrelsen eller Lantbruksstyrelsen tyckte att man skulle ha alltför stora förhoppningar på trädet.

Sommaren 1870 kom ändå en antal tunnor frön till Sverige från Ryssland. De fördelades av Kungliga skogsstyrelsen. Gävleborg fick sju skålpund. Den som ville delta i försöket fick anmäla sitt intresse till Hushållningssällskapet. Kungörelsen, svaret från kungen och en lista på några som fick frö finns i Hushållningssällskapets arkiv.

Länsträdgårdsmästaren Alfred Lindblads lista över utskick av cembratallfrö 1871. Klicka här för en mer lättläst version i PDF-format. 

I dag odlas cembratallen mest som prydnadsträd. Det kallas också brödträd eller sibirisk ceder, kan bli flera hundra år och mer än 20 meter högt. Barren är cirka fem centimeter långa och sitter i knippen om fem. Kottarna blir stora och innehåller många frön som uppskattas av fåglar.

Ett skålpund är ett gammalt viktmått som motsvarar cirka 425 gram.

Källor: Gefleborgs läns hushållningssällskaps arkiv, Norrlandsposten 19 november 1867.

Ulla Ejemar

Offer för ubåtskriget strandade i Gävle

Kaptenerna Hedman (x), Söderholm (xx) och Brunk (xxx) ska återfinnas i främsta raden liksom fyrmästare Mattsson från fyrskeppet Finngrundet. Reimers bild i Gefle-Posten 8 augusti 1916. 

Det ser ut som vilken gruppbild som helst, möjligen är personerna ovanligt allvarliga. Men rubriken ger sammanhanget, på bilden ser vi besättningarna från tre fartyg som räddades in till Gävle sedan deras fartyg sänkts av en tysk ubåt en augustidag 1916.

I början av första världskriget slöts en överenskommelse mellan Tyskland och Sverige om att svensk export av trävaror skulle få fortsätta ostörd om Sverige tillät export av hästar till Tyskland. Överenskommelsen var inte alltid att lita på vilket blev extra tydligt i augusti 1916.

Vattnen patrullerades av tyska ubåtar och under bara några få dagar i början på augusti sänktes flera svenska fartyg. Först sänktes ångaren, S/S Commerce, utanför Bålsön i höjd med Hudiksvall. Någon dag senare kom rapporter om att fler fartyg saknades. Farhågorna besannades när ett 30-tal besättningsmän landsattes i Gävle. Deras fartyg, ångarna Wermland och Bror Oscar samt briggen Vera hade alla sänkts av tyskarna.

De fyra Gävletidningarna berättade utförligt om händelsen. Gefle Dagblad bad fotografen Gustaf Reimers ta bilden som sedan publicerades i flera av tidningarna. Vid den här tiden var nyhetsbilder ovanliga i dagspressen.

Kapten Hedman på Bror Oscar berättade att fartyget lämnat Gävle hamn på måndagskvällen för att gå till Raumo med separatorer och annat järngods. På onsdag morgon vid 02.20 prejades fartyget av en ubåt. Hedman beordrades över till ubåten där han fick höra att ”allt eller nästan allt är krigskontraband” och att båten skulle sänkas. Bror Oscars besättning, elva män och tre kvinnor, fick samla ihop sina tillhörigheter och gå i livbåtar medan ubåtens folk placerade ut sprängbomber i ångaren. När man kommit en bit ut från fartyget exploderade bomberna och på några minuter sjönk Bror Oscar.

Livbåtarna drogs på släp av ubåten som nu fick syn på briggen Vera från Brantevik. Också hon prejades och nu var det kapten Brunks tur att kommenderas över till ubåten. Vera transporterade trävaror och var på väg till Newcastle, men ubåtskaptenen hävdade att han hade order att sänka alla trälaster på väg till England.

I Gefle-Posten 7 augusti 1916 berättas att ubåtsbesättningen tog god tid på sig när den gick ombord på Vera där frukosten fortfarande stod uppdukad i mässen. ”Nu slogo sig tyskarna ner vid bordet och läto sig i det framdukade väl smaka – i synnerhet det mjuka brödet hade god åtgång”. Efter mackorna tände tyskarna eld på fartyget med hjälp av fotogen.

Med sex livbåtar på släp gick ubåten nu mot Finnsgrundens fyrskepp där båda besättningarna lämnades. På väg därifrån stötte ubåten på nästa offer: Ångaren Vermland på väg till Finland med styckegods under befäl av kapten Söderholm. Samma procedur upprepades, besättningen fick gå i livbåtar och Vermland sänktes med sprängbomber. Kapten Söderholm berättade för Gefle-Posten att besättningen bara fick några minuter på sig att lämna fartyget, men att han blivit synnerligen artigt bemött på ubåten och även blivit bjuden på cigaretter.

På fyrskeppet blev det trångt och som det blåste hårt kunde motorbåten därifrån inte frakta in besättningarna förrän fram emot söndagen. Alla överlevde dramat - den här gången. Men många svenska sjömän dog när handelsfartyg sänktes under kriget. 

Källor: Artiklar ur Norrlandsposten, Gefleposten, Arbetarbladet samt Gefle Dagblad publicerade 4-9 augusti 1916.

Ulla Ejemar