Erhards dagbok - en historisk källa

Idag väljer många att skriva om sin vardag i bloggar eller i sociala medier, men förr var det vanligt att skriva om vardagliga händelser och om sina tankar och känslor i dagboksform. Ofta har dagboken betraktats som hemlig och den klassiska dagboken är ofta försedd med ett hänglås, men alla dagböcker har inte ett lås och är inte hemliga utan andra kan få ta del av dem.

Eftersom alla människor ingår i ett sammanhang blir en dagbok ofta en historisk källa till mycket mer än bara den enskilda individen. Vi kan få reda på hur samhället fungerade, men får också ta del av viktiga nationella och världshändelser.  

Sågverksarbetaren Erhard Englund 1882-1956.

Arkiv Gävleborg har flera dagböcker sparade och en av dem har sågverksarbetaren Erhard Englund skrivit. Han berättar för oss om personliga händelser, liv och död och om samhället som han och hans familj levde i. Erhard föddes 1882 i Korsnäs utanför Falun. När han var fjorton år började han att arbeta på lådfabriken i Korsnäs, sågverket flyttades till Kastet utanför Gävle 1899 och Erhard flyttade också dit och började jobba med olika arbeten som fanns på sågen till exempel som ”hjelpkantare” och stavsågare. Många av arbetena var tunga och farliga och det var inte ovanligt att arbetare skadade sig. 

 Bruno och mamma går på julfesten den 16 december.

Erhard gifte sig med Elsa och de fick sex barn tillsammans. Under åren 1914 - 1955 skrev Erhard dagbok och i den berättas det om arbetet, familjens högtidsdagar, men också om sorg och svårigheter. Under många år hade familjen det fattigt och därför ansökte Erhard om hjälp från olika föreningar bland annat från Gefle Jultomteförening, en förening som bildades 1875 vars syfte var att hjälpa fattiga barn med kläder. 

I dagboken kan vi läsa om hur han 1923 skickar in en ansökan och hur den blir beviljad, och att en av hans söner, Bruno får nya kläder som hämtas den 15 december och han går med sin mamma på den årliga julfesten i stadshuset dagen efter. 

 

Protokollsboken för Gefle jultomteförening.

Nummer 13 i listan är Bruno, Erhard Englunds son. 

I protokollsboken från Gefle Jultomteförening kan vi också läsa om julfesten och se att Bruno är en av gossarna som har blivit beklädda av eller genom Gävle jultomtar 1923. Vi kan också konstatera att det var många som fick hjälp från föreningen.  

Det finns mycket mer att läsa i Erhards dagbok och när jag läser den tänker jag på vad som kommer att sparas efter mig. För vem skriver vi och vem är det tänkt ska läsa det vi skriver? Är det för oss själva eller har vi tänkt att någon annan ska få ta del av detta?

Solweig Östlund Blomgren

  

Ett minne av folkskolläraren Adelaide

Blåbandsföreningarnas medlemmar lovade att "med Guds hjelp" avstå från alkohol. 

Medlemskortet i Blåbandsföreningen har tillhört Adelaide Blomkvist, folkskollärare i Västerbo, Ockelbo.

Blåbandsrörelsen är en kristen nykterhetsorganisation. I slutet på 1800-talet bildades många Blåbandsföreningar runt om i länet. Medlemmarna kom ofta ur frikyrkliga församlingar på orten.

 Foto ur en historik över Blåbandsrörelsen.

Rörelsens grundare var amerikanen Francis Murphy. Efter ett långt liv som krögare, spritlangare och alkoholist vände han på 1870-talet spriten ryggen och blev kristen. Han började åka runt och driva en kampanj för nykterheten. Idén till det blå bandet, som gav rörelsen dess namn, hittade han i en text i Bibeln. Bandet skulle rörelsens medlemmar bära som bekräftelse på sitt val: Ett nyktert liv i Jesu efterföljd.

Redan 1883 kom rörelsen till Sverige. Tio år senare bildade invånare i Åmot och Västerbo föreningen där.  Adelaide, som kom från Kalmartrakten och arbetade som folkskollärare, blev sekreterare. I 20 år förde hon med prydlig handstil pennan i protokollsböckerna.

13 oktober 1918 tar en ny, spretigare handstil över. Adelaide Blomkvist hade dött, bara 46 år gammal.

”… vår sekreterare som i en 20 års tid gått in och ut bland oss har slutat sin jordiska arbetsdag, för att hos Herren få mottaga lön för troget förvaltande af sitt pund” står det i protokollet.

 Den "sorgliga underrättelsen" om Adelaides Blomkvists död finns i protokollsboken..

Adelaide Blomkvists dödsfall var ett av de 126 som noterades Ockelbo församlings dödbok denna dystra oktobermånad. Bakom de rekordmånga dödsfallen låg influensaepidemin spanska sjukan. Det var den som berövade Västerbo Blåbandsförening sin sekreterare.

Ulla Ejemar

När nazisterna gick till val 1936

Nazism, fascism och kapprustning tornar upp sig bakom väljaren 1936. Teckning ur Arbetarbladet. Den socialdemokratiska tidningen ansåg förstås att de mörka krafterna motarbetades bäst genom en röst på socialdemokraterna. 

Valrörelsen 1936 skedde i skuggan av utvecklingen i vår omvärld, av vad som hände i Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland. Till val gick flera kommunistiska och nationalistiska partier. Två uttalat nazistiska partier kandiderade till riksdagen.

Deras valmanifest hittar vi i  arkivet i en handbok från Folkpartiet, idag Liberalerna. Där kunde Folkpartiets valarbetare läsa på om det egna partiets politik, få tips om att använda telefonen för att nå väljare och erbjuda dem skjuts till vallokalen. De metoderna hade både Högern och Socialdemokraterna tidigare använt med framgång.

Valarbetarna behövde vara väl informerade, därför innehåller boken också de politiska motståndarnas program. Som exempelvis nazisternas. Det ena nazistpartiet kallades Lindholmarna, det andra Furugårdare efter sina respektive ledare.

Manifestet finns tryckt i valhandboken som finns i Liberalernas arkiv. 

Lindholmarna tecknade bilden av ett Sverige i förfall.  De talade om folkdöd, vanstyre, växande brottslighet och judevälde. Demokratin avfärdades som ett "judesmittat korruptionssystem". De ville ersätta riksdagen av en rådgivande ”fackriksdag” och regeringen av en ”stadigvarande riksstyrelse”.  En rubrik i programmet lyder ”Demokratien måste dö för att folket ska segra!”.

Avsnittet om ras i valmanifestet från Lindholmarna 1936.

Ras- och befolkningspolitik var en central del. Lindholmarna ville förbjuda invandring av judar och andra ”främmande raselement”. Belöningar som lägre skatter skulle ges till ”barnrika, rasdugliga familjer”.  På kulturens område ville partiet bryta vad det kallade ”det judiska kulturmonopolet”. Hembygdsvård skulle däremot uppmuntras och raskunskap införas som skolämne.

Raskunskap borde vara ett skolämne, enligt Lindholmarna.

Lindholmarna och Furugårdarna nådde inte de tyska nazisternas framgångar. Valdebatten kom att domineras av Socialdemokraterna, Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet (numera Centern). Även om nazisterna var få uppfattades de och deras människosyn som ett hot. Om det vittnar bland annat intermezzot i Strömsbro på själva valdagen. Det kan du läsa mer om här.

På valdagen fick Lindholmarna 82 röster i Gävle stad, 15 i Gästrikland och 203 i Hälsingland, sammanlagt 300 i länet. Som en jämförelse kan nämnas att 13 517 länsbor röstade på Folkpartiet, 58 602 på Socialdemokraterna och 11 608 på Högern.

Hela Lindholmarnas valmanifest finns att läsa som pdf här.

Ulla Ejemar