måndag 26 februari 2018

Svea-bion lockar med Snoddas

Arkivet från Svea-bion i Lörstrand utanför Järvsö.
I februari 1953 visar Svea-bion i Lörstrand ”Musketörernas söner” och ”Möte med livet” men den verkliga publikdragaren blir ”Flottare med färg”. Bion kör två föreställningar samma dag, 105 vuxna och 71 barn ser filmen med Gösta ”Snoddas” Nordgren.

”Snoddas” var ingen skådespelarbegåvning, hans roll var inte stor men det gjorde kanske inte så mycket för man fick höra honom sjunga ”Flottarkärlek”. 
Redovisningen visar hur många som såg "Flottare med färg".
Klicka på bilden för att se den i större format.

Utomhusscenerna med flottarna hade dessutom spelats in vid Ljusnan. Filmens hade urpremiär i Hälsingland. Den visades samtidigt i Hudiksvall, Bollnäs och Ljusdal. Enligt Svensk Filmdatabas var minst 17 kopior av filmen i omlopp, intresset var svalt i storstäderna men desto större ute på landsbygden.

Godtemplarhuset i Lörstrand byggdes 1935 och byggdes till tjugo år senare.
1976 kunde inte logen behålla huset längre.
Svea-bion drevs av IOGT-logen 4699 Syskonringen. Filmerna visades i Godtemplarhuset som byggts 1935. I arkivet finns kassabok och andra noteringar som berättar om biografen, vilka filmer som visades, hur många som löste in sig och inte minst hur mycket nöjesskatt man måste betala.

I arkivet finns namnen på alla visade filmer i bokstavsordning.
Under E finns titlar som "En bil kör norrut" och "En fästman i taget". 
Nykterhetsrörelsen drev många biografer som Svea-bion runt om i länet. Orter som kan nämnas är Bergsjö, Lingbo, Åmot, Hedesunda, Njutånger och givetvis Ockelbo, där ”Gotan” fortfarande visar film även om ägaren i dag är en annan.

Tack vare nykterhetsrörelsen, och även Folkets hus-rörelsen, kunde landsbygdens invånare få del av filmutbudet. Samtidigt gav filmvisningarna föreningarna inkomster som behövdes till driften av ordenshus och Folkets hus.
Ulla Ejemar

Mer om ”Gotan” finns att läsa här 

fredag 16 februari 2018

Maria organiserar Gävles tjänarinnor

Maria Qvist, tvåa från vänster, är med och startar tjänarinneföreningen i Gävle. Hon var också med i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, och aktiv socialdemokrat. Här fotograferad i SSU 1910.    

En måndagskväll i januari 1908 samlas fjorton kvinnor på Islandsgatan 8 i Gävle för att starta en tjänarinneförening för dem som arbetar som pigor, husjungfrur och hembiträden. Maria Qvist är en av initiativtagarna, med tio års yrkeserfarenhet och ordförande när tjänarinneföreningen i Stockholm startade 1903.
   
Ett medlemskort i Gefle Tjänarinneförening.

Program, stadgar och röda medlemskort trycks upp och 200 exemplar av Tjänarinnebladet beställs till försäljning från Stockholm. Maria Qvist driver frågan om att starta en fackskola för tjänarinnor. Symöten, basarer, fester och föreläsningar ordnas. 

En detalj som syns i protokollen är att tjänarinneföreningens möten aldrig startar före kl 21 och ofta pågår fram till midnatt. Antagligen en anpassning till arbetstiderna. 

Att höja arbetets ställning både socialt och ekonomiskt är föreningens mål. Rätten till bestämd fritid och att ersätta tjänstehjonsstadgan med skriftliga kontrakt och avtal är andra punkter i programmet. 

Maria Qvist håller ett föredrag om Tjänstehjonsstadgan på en fest, visar protokollet från den 22 februari 1908.

Tjänstehjonsstadgan, eller legostadgan som den också hette, var regelverket som styrde relationen mellan gårdsägare och anställd, mellan "husbonde och tjänstehjon". Den avskaffades 1926 och från 1944 gällde Hembiträdeslagen för anställning i hushåll.  

Maria Qvist blir en av de tre första kvinnorna som väljs in i Gävle stadsfullmäktige 1910, som representant för socialdemokraterna. 1920 flyttar hon och hennes man, Fabian Månsson, till Stockholm. 

Camilla Larsson

tisdag 6 februari 2018

Speleländet i Mackmyra

Kortspelare från tidigt 1900-tal.
I september 1918 samlades Mackmyra sulfitfabriks fackförening till medlemsmöte i Folkets hus lilla sal. Först diskuterade man en tillfällig uppgörelse som facket gjort med bolaget, där hade styrelsen beslutat sig för att skicka en skrivelse till disponenten och det godkändes av mötet. 

Sedan blev det dags för en ny fråga: Kortspelsvansinnet.

Protokollet från Mackmyra där mötet konstaterat att något måste göras för att "stäfja kortspelsvansinnet".
Axel Eklund tog upp frågan. Enligt honom var problemet större än någonsin. Och uppenbarligen höll mötets deltagare med, av protokollet framgår i alla fall inte att frågan väckte några större diskussioner. Man bestämde sig helt enkelt för att uppmana föreningens medlemmar att sluta spela kort och hålla sina barn från kortleken. Dessutom ville man uppmärksamma tidningspressen på frågan. 

Notisen i Gefle-Posten publicerades 25 september 1918.
Frågan om kortspelandet ledde uppenbarligen till en ny fundering: Vad kunde hålla ungdomarna från kortleken? Som nästa punkt på mötet diskuterade man om fackföreningen skulle starta en ungdomsklubb i Mackmyra, men där var man inte redo att fatta något beslut. 

Dagläget hösten 1918 är förstås en förklaring till oron över kortspelet och ungdomarna. Det var brist på matvaror, priserna hade höjts och jobben var osäkra i skuggan av det stora krig som rasade ute i Europa. 

Mackmyra sulfitfabriksarbetares fackförening bildades 1906 och gick till historien i och med den långdragna konflikten om föreningsrätten samma år. 1920 bytte föreningen namn till avdelning 32, Mackmyra inom Svenska Pappersindustriarbetarförbundet. Fabriken lades ner 1976.

Ulla Ejemar

Fler blogginlägg om Mackmyra finns här http://arkivgavleborg.blogspot.se/search?q=mackmyra

torsdag 1 februari 2018

Signe åker spark till sina patienter

Signe Kjellberg jobbade som distriktssköterska i Näsviken i slutet av 1930-talet. Hon föddes i Blekinge 1894 som en av tre systrar. Så småningom hamnade hon och den yngsta systern i Gävleborg. Signe i Forsa och Adina i Hudiksvall.   

Första sidan i Signe Kjellbergs distriktssköterskedagbok.

Signes förde dagbok över sina sjukbesök. På många sätt liknar den journalanteckningar och beskriver de 482 patienter hon besökte i Näsvikens distrikt från februari till oktober 1939. Men boken inleds med två personliga noteringar: 

"Resa ifrån Svärdsjö till Näsviken. Ordnat med flyttningen." Anteckningar ur Signes dagbok från den första och andra februari 1939.

Förutom datum för besöket och patientens namn, ålder, yrke och adress, har Signe antecknat om hon anlitat läkare, vilken vård hon gett, färdsätt till patienten, längd på varje besök, om hon vakat, antal besök hos samma patient och om besöket var på dagen eller natten.

Hennes arbetsuppgifter varierar. Signe spritar av finnar i näsan, tar temp och puls, gör liksvepningar, lägger VVO (våtvarma omslag) på fingrar och knän, upptäcker scharlakansfeber, tar tuberkulinprov, hänvisar till tandläkare, lägger om brännskador, baddar ögon med borsyra, spolar vaxproppar och misstänker tumörer, strypsjuka och lunginflammation.

I sista kolumnen "Anmärkningar" beskriver Signe sina observationer, patienternas besvär och diagnoser. Det står "Susningar i öronen efter snuva", "Temp 38.1 Barnet verkar slött o undernärt. Utslag." och "Blivit trampad på fotleden för en vecka sedan av en ko".

Miljöskada, röda hund och infekterade sår är några exempel på besvär som Signe mötte hos de 482 patienter hon gjorde hembesök hos. 

I vissa noteringar skymtar en annan tid och kunskap om kroppen. Andra synsätt. Som den mycket nervösa 58-åriga änkefrun som behandlas med vaginalsköljning för sina besvär, en 33-årig zigenarfru med hysteriska anfall som behandlas med lavemang, eller det nysteriliserade 23-åriga affärsbiträdet med epilepsi som Signe lägger om såret på.

Doktor Ahlbom genomförde skolundersökningar i Näsvikensområdet. Signe förbereder barnen på Hamre, Näsvikens och Dalens skolor genom att väga och mäta dem. I maj väljer hon och dispensärsköterskan ut sju barn från Näsviken till kolonivistelse.

På Röda Korsets arbetsafton i Näsviken är Signe med och syr sjukvårdsutrustning. I september får hon ett reservförråd av förband av föreningen.

Under vintermånaderna tar Signe sparken till patienterna om avståndet är mellan 500 meter och 2.5 km. Annars går eller cyklar hon. Är det 4 km eller längre åker hon bil. Om det är hon själv eller någon annan som kör syns inte i anteckningarna.   

På Arkiv Gävleborg finns ett nittiotal bevarade person- och släktarkiv. Av dessa är Signe Kjellbergs dagbok ett litet intressant exempel.

Camilla Larsson