Svea-bion lockar med Snoddas

Arkivet från Svea-bion i Lörstrand utanför Järvsö.

I februari 1953 visar Svea-bion i Lörstrand ”Musketörernas söner” och ”Möte med livet” men den verkliga publikdragaren blir ”Flottare med färg”. Bion kör två föreställningar samma dag, 105 vuxna och 71 barn ser filmen med Gösta ”Snoddas” Nordgren.

”Snoddas” var ingen skådespelarbegåvning, hans roll var inte stor men det gjorde kanske inte så mycket för man fick höra honom sjunga ”Flottarkärlek”. 

Redovisningen visar hur många som såg "Flottare med färg".
Klicka på bilden för att se den i större format.

Utomhusscenerna med flottarna hade dessutom spelats in vid Ljusnan. Filmens hade urpremiär i Hälsingland. Den visades samtidigt i Hudiksvall, Bollnäs och Ljusdal. Enligt Svensk Filmdatabas var minst 17 kopior av filmen i omlopp, intresset var svalt i storstäderna men desto större ute på landsbygden.

Godtemplarhuset i Lörstrand byggdes 1935 och byggdes till tjugo år senare.
1976 kunde inte logen behålla huset längre.

Svea-bion drevs av IOGT-logen 4699 Syskonringen. Filmerna visades i Godtemplarhuset som byggts 1935. I arkivet finns kassabok och andra noteringar som berättar om biografen, vilka filmer som visades, hur många som löste in sig och inte minst hur mycket nöjesskatt man måste betala.

I arkivet finns namnen på alla visade filmer i bokstavsordning.
Under E finns titlar som "En bil kör norrut" och "En fästman i taget". 

Nykterhetsrörelsen drev många biografer som Svea-bion runt om i länet. Orter som kan nämnas är Bergsjö, Lingbo, Åmot, Hedesunda, Njutånger och givetvis Ockelbo, där ”Gotan” fortfarande visar film även om ägaren i dag är en annan.

Tack vare nykterhetsrörelsen, och även Folkets hus-rörelsen, kunde landsbygdens invånare få del av filmutbudet. Samtidigt gav filmvisningarna föreningarna inkomster som behövdes till driften av ordenshus och Folkets hus.

Ulla Ejemar

Mer om ”Gotan” finns att läsa här 

Finska flyktingar till Ljusdal

I Lapplandskriget 1944-45 tvingades närmare 104 000 finländare lämna sina hus och hem när städer och byar i Lapplands län systematiskt bombades och brändes ner av tyska trupper på väg tillbaka från Finland mot Norge.

Rubrikera i Ljusdals Tidning den 20 september 1944. Tidningen finns att läsa på mikrofilm åren 1895-1945.

Många finländare flydde till Sverige med tåg och båt och flera hundra kom till vårt län. De flesta var kvinnor och barn.

I Ljusdal och Järvsö föreberedde och arbetade traktens föreningar tillsammans för att hjälpa de finska flyktingarna när de kom. Ljusdals Röda Korskrets beskriver det intensiva samarbetet med Lottakåren, inkvarteringsnämnden, Scoutkåren och Svenska landsbygdens ungdomsförbund i en årsberättelse.

I Ljusdal fick 475 finska flyktingar bo i Onsäng, Församlingshuset, Bygdegården, Kläppa, Storhaga och Hybo. Där fick de hjälp av medlemmar i Röda Korset, enligt kretsens årsberättelse för 1944.  

Den 18 oktober 1944 kom 130 finländare från Kemi till Ljusdal som fick bo på flyktingförläggningen i Onsäng. Under många år ägdes och drevs Onsängs gård som barnkoloni av Första Majblommans lokalkommitté i Ljusdal. Gerda Eriksson var föreståndare på flyktingförläggningen.

Gerda Eriksson, till vänster, drar en vagn med tvättsäckar med Siri Lindkvist Nyberg i Onsäng. Foto Ljusdalsbygdens Museum.

Insamlingar av kläder, sängar, sänglinne och andra nödvändigheter gjordes och fördelades på förläggningarna. Frivilligarbetet var intensivt. I Onsäng serverade Gerda Eriksson med personal de finska flyktingarna tre mål mat om dagen: gröt och smörgås till frukost, kaffe och smörgås till lunch och till exempel kålsoppa till middag vid 17-tiden.

Hösten 1945 kunde finländarna återvända till sina hem. De möttes av ödelagda städer och byar i ruiner. Nedbrända och sönderbombade. Marken var minerad och bristen på byggnadsmaterial gjorde återuppbyggnadsarbetet svårt.

Camilla Larsson

Vad säger man till hästen i Amerika?

Amerikabrevet från Bishops Hill finns i Olle Larssons personarkiv.

Olle Larsson i Grönås, Järvsö, hade släktingar som var bland de första att emigrera till Amerika.

De gav de sig av till Illinois och trakten av det berömda Bishop Hill. Olle var intresserad av hembygdens historia och av emigranterna. När han avled 2002 lämnade han efter sig ett litet personarkiv som nu finns i Arkiv Gävleborg.

I arkivet finns bland annat några Amerikabrev.

Ett av dem skrevs av Sven Norberg till föräldrarna i Norrala. Hur det hamnade hos Olle Larsson i Järvsö framgår inte. Kanske fanns släktband, kanske vandrade det bara från hand till hand och hamnade till slut i Grönås?

Bishop Hill grundades 1846 av predikanten Erik Jansson som lyckats övertyga cirka 400 personer från Hälsingland att följa honom till det förlovade landet där ingen statskyrka lade sig i hur Guds ord tolkades. Den religiösa sekten skapade ett samhälle där egendom ägdes gemensamt, men efter några år började problemen och så småningom upplöstes kollektivet.

Olof Krans målade ett 90-tal bilder av livet i Bishop Hill.
Foto av en av hans målningar. 

När Sven Norberg kom dit var jorden uppdelad och privatägd, men en stor del av dem som bodde där hade ju fortfarande sina rötter i hans hemtrakter, de kom från Ovanåker, Bollnäs och Söderhamn.

Sven är i brevet ivrig att berätta för dem därhemma om hur det är i Amerika. I Bishop Hill kör de med ”Maschiner” på de vidsträckta åkrarna, man slipper väja för sten när man plöjer. Man äter vetebröd varje dag, hästarna är större och vackrare än han någonsin sett och bönderna har inte bara en gris utan många.

”inte något Herrskap kan lefva så frikostligt i Sverjie som vi lefver här men det är många som kommer hit ifrån Sverije som är missnöjd ändå, för de tänker att de skall få sina behofver fylda genast de kommer” varnar Sven. 

Han vill inte direkt locka någon att emigrera men ändå tipsar om att den som åker kan strunta i att ta med för mycket kläder, de kan man lika gärna köpa när man kommer fram.

Efter tiden hos bonden Strömberg i Bishop Hill arbetar Sven på ett järnvägsbygge. Lagom till jul söker han sig tillbaka till Bishop Hill där han firar jul på svenskt vis. Det är under jul- och nyårsuppehållet han tar sig tid att skriva brevet hem.  Och berätta om det svåraste med livet som emigrant, nämligen att lära sig språket.

”Jag har nu förtjent 130 dollar sedan jag kom hit och nu så tänker jag gå i skola i 3 månader för att läsa Engelska, för språket är det versta att förstå, för det är knapast något ord som har samma benämning, om man skall köra en häst så skall han säga gudåp om man skall få den att gå, om han skall stanna så säger man hå”

Hela brevet från Sven Norberg finns att läsa här intill. 

Länk till brevet i original 

Länk till transkriberad version

Ulla Ejemar