Trollerikonster i Sandvikens Folkets Park

Affisch från Sandvikens Folkets Park i Arkiv Gävleborg.

Affischen från september 1913 berättar om händelsen när den världsberömda illusionisten och trollkonstnären Max Hofzinser med elegant rekvisita och apparater kommer att ge besökarna ”Ett absolut dödssäkert arbete och en enorm succés…”. 

Men vem var den kungliga hovillusionisten Max Hofzinser?

Max Hofzinser hette egentligen Josef Levin och var född i Hudiksvall 1885. I kyrkboken står det ”odöpt” vid hans namn och att hans föräldrar kom från ryska Polen och tillhörde den judiska tron. Josef hade diverse jobb i Hudiksvall, han studerade men tog inte någon studentexamen. Han var intresserad av trolleri och trollkonstnärer. 1907 flyttade han till Norrköping och så småningom började han uppträda på biografer och även turnera runt i landet.

Men han behövde ett mer lockande artistnamn så han började att kalla sig Max Hofzinser. Max från Max Alexander, en dansk magiker och Hofzinser från Johann Nepomuk Hofzinser, en illusionist från Österrike. Så hans artistnamn blev en blandning av hans förebilder.

På Sveriges Trollerimuseum i Kolmården finns det mer information om vår trollkarl. Där finns ett diplom som visar att han blev utnämnd till kunglig hovillusionist av både Gustav V och Gustav VI Adolf. Där finns även exempel på hans rekvisita, bland annat den försvinnande lampan som han använde sig av i sina föreställningar.

Trollbok utgiven 1942 av Max Hofziner.

Det verkar som om han ville dela med sig av sina tricks för han gav ut boken Litet trolleri för Sällskapskretsen. I förordet skriver han: ”En person, som kan roa ett sällskap med litet trolleri, blir snart populär och omtalad samt anses som den glada sällskapsmänniskan”.  I boken finns många spännande tricks, till exempel, Det dansade jonglörägget, Böjliga cigarren och De mystiska damerna. Det finns dock även med en varning - man bör inte göra samma konststycke två gånger efter varandra för då kan åskådaren komma på hemligheten.

Om publiken i Sandviken i Folkets Park 1913 fick se några av tricksen som finns med i boken vet jag inte, men troligtvis fick de vara med om något spännande och fick valuta för pengarna – 25 öre.

Solveig Östlund Blomgren

Stig Sjödin som Stor-Sven

Hela ensemblen på Valhallas scen med fina dräkter och scendekorationer. Foto: Berghs Sandviken.

I Arbetarnas Bildningsförbunds (ABF) arkiv finns det ett fotografi från en teaterföreställning, på baksidan finns några anteckningar ”…ensemblen med ett stort antal ortsbor. Längst till höger ses regissören Olle Westin och den blivande författaren Stig Sjödin”. Fotot visar en påkostad föreställning av sång- och folklustspelet Värmlänningarna.

När ABF firade sitt 25-årsjubileum 1939 fick amatörteatergruppen tillsammans med ABF-orkestern i uppdrag att stå för underhållningen i nöjesbyggnaden Valhalla i Sandviken. De slog på stort och framförde Värmlänningarna, ett stycke från år 1846 av F.A. Dahlgren.  Dramat handlar om rikemanssonen Erik som är tvingad att gifta sig med en fin flicka, men han vill inte för han är förälskad i torparflickan Anna. Så den 25 mars fick åhörarna en stor dos olycklig kärlek, men de fick även höra den välkända melodin Ack Värmeland du sköna.

Affisch från ABF Sandvikens lokalavdelning/Arkiv Gävleborg.

En affisch berättar att det var Carl Sundberg som ledde orkestern och att ett folkdanslag medverkade. Skådespelarna hade kostymer från Skådebanan och Holms ateljéer i Stockholm.

Recensenten skriver: ”Låt oss till en början säga, att presentationen var utmärkt. Visserligen lyste amatörskapet här och var igenom, men det hängde väl mycket på, att man inte hunnit växa in i rollerna ordentligt.”

Vidare lyfte recensenten fram några mer framträdande roller. Olle Westin som var regissör spelade även ”en utmärkt gamling”. Sven Sjöberg som spelade Erik, ”…vars lite hektiska temperament låg rätt bra till för framställningen av en yngling, som bragts ur gängorna genom kärleken”. Birgit Hedström, i rollen som Anna, fick beröm ”…särskilt med hänsyn till den svåra rollen och de omkastningar i lynnet, som hon måste uppvisa.” Omdömet av Stig Sjödins rolltolkning av Stor-Sven löd ”… repliker föllo nämndemansmyndigt och övertygande…”. 

Många studieförbund har haft amatörteater på sitt program och ABF i Sandviken är en av dem. I deras årsrapport 1939 - 1940 kan man läsa att det var tjugotvå medlemmar i teatergruppen och att tolv av dem var kvinnor. 

 ABF:s årsrapport 1939-1940.

Vid 25-årsjubileet fick teatergruppen förstärkning och enligt recensionen var det totalt 37 personer som medverkade. Om det blev flera föreställningar av Värmlänningarna än den här vet vi inte. 

Hela recensionen finns att läsa här nedanför.

Solveig Östlund Blomgren

Arbetarbladets recension 28 mars 1939.

En underlig första maj

Fanborg och allvarsord i Boulognern 1 maj 1940. Lundhs Foto/Arkiv Gävleborg.

Första maj 1940 gick bruksdisponent Göransson i täten för tåget och höll tal till Sandvikenborna. I Gävle lyssnade åhörarna vid ett massmöte till högermannen och majoren Holmström, folkpartisten Hilding och socialdemokraten Cruse.

Inget var sig likt. I tågen var det gott om svenska flaggor och istället för "Arbetets söner" sjöng man nationalsången "Du gamla, du fria" och "Biskop Thomas frihetssång". Tyskland hade bara några veckor tidigare ockuperat Danmark och Norge och inför krigshotet beslutade Socialdemokraterna att slopa de traditionella förstamajdemonstrationerna och i stället bjuda in partierna i samlingsregeringen till gemensamma medborgarmöten. 

Avsikten var att visa att Sveriges folk stod enat och uppslutningen blev god. 15 000 deltog i Gävle och 8 000 i Sandviken, enligt tidningarna. 

En bild från det stora medborgarmötet i Gävle samsas med en på ett sönderbombat Namsos på Gefle-Postens förstasida 3 maj 1940.  

”Mäktig och allvarlig men samtidigt frimodig var stämningen vid de allmänna medborgarmöte, som den första maj hölls uti Boulognerskogen” rapporterade Gefle-Posten.

Sandvikens Tidning beskrev ett ”pampigt medborgartåg” och en ”kraftfull manifestation av fredsviljan”. Disponent Göransson skildrade världsläget som en storm med brottsjöar som stänkte in över landets gränser.

"En underlig första maj" konstaterade Sandvikens Tidning i sitt reportage.

”Det är en märklig erfarenhet och på samma gång glädjande och betryggande att inför den stora gemensamma faran bli alla det dagliga livets och de gångna årens intressemotsättningar eller tvistepunkter mer eller mindre obetydliga” sade Göransson enligt tidningen.

Protokoll från Gävle arbetarkommun  22 april 1940. 

Protokoll från Socialdemokraterna i Gävle och Folkpartiet Liberalerna visar att idén kom till i en hast och att man diskuterade förslaget innan man kom fram till att hålla det gemensamma mötet. I Gävle togs kollekt upp för Gävle luftskyddsförening. I Sandviken samlade man in pengar till neutralitetsvakten, det vill säga det svenska försvaret.   

Socialdemokratisk affisch från krigsåren, möjligen från 1940. Ivar Haeggströms Lito, Stockholm. I Arkiv Gävleborgs samlingar. 

Ytterligare ett år, 1941, höll partierna som ingick i samlingsregeringen medborgartåg och medborgarmöten första maj. När krigshotet inte längre var akut återgick firandet till att vara en dag då arbetarrörelsen manifesterade sina krav.  

Lyssna när Jussi Björling sjunger Biskop Thomas frihetssång! Länk till Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=duP6s8X-j28

Dokument berättar om Kungsgården

Förslag till utformning av övervåningen på herrgården i Kungsgården från 1869. 

Kungsgården i Ovansjö socken har anor. Den har ägts av präster, bönder, kronan och även Hofors bruk. I arkivet från Kungsgården kan man hitta den fina akvarellen här ovan. Den är från 1869 och visar ett förslag till nya fönster på ovanvåningen på Kungsgårdens herrgård. Vi vet inte om de snirkliga takkuporna byggdes, de ser åtminstone inte ut så idag.

Kungsgården var i vilket fall sedan länge en väl bebyggd gård. Det framgår tydligt av ett annat viktigt dokument, brandförsäkringshandlingen från 1858. Huvudbyggnaden var vit, uppförd i sten med tak av ”jernplåt”. Alla hus på gården bedömdes vara i god kondition. Här fanns bland annat flygelbyggnader, vagnslider, brygghus, fähus och spannmålsmagasin. Till gården hörde också en inspektorsbostad i Hillsta där det fanns ett oxstall och en klensmedja.

Försäkringen tecknades i ”Brandstodsbolaget å landet inom Gefleborgs län”. För den som forskar om hembygden eller släkten kan brandförsäkringshandlingar vara en värdefull källa.

Brandförsäkringen från 1858. Huvudbyggnaden, flyglarna och flera andra hus var av sten.
Ur arkivet från Hofors bruk. 

Handlar det som här om ett bruk finns fler intressanta källor att ösa ur.

För att hålla igång verksamheten i Kungsgården krävdes många människors arbete. I bevarade avlöningsböcker kommer vi närmare de som jobbade här och det liv de levde. Avlöningsböckerna listar vilka som arbetade där, vad de gjorde och hur de fick betalt.

Avlöningsbok från Kungsgården. Ur arkivet från Kungsgården.

Listan från januari 1883 upptar 34 personer. På Kungsgården arbetade en hel drös med ”dagakarlar”. Så här mitt i vintern arbetade de med hästskötsel, vedhuggning och timmerlastning. Förutom dagakarlarna listas bland andra en skogvaktare, en rättare, en trädgårdsmästare och en stalldräng.

Två kvinnor finns med, ladugårdspigorna Karin Östberg och Stina Hybert. Båda hade arbetat hela månaden och tjänat ihop 23 kr och 25 öre. Karin hade dessutom hämtat post och gjort en liten extraförtjänst på det. Avlöningsboken finns i arkivet från Kungsgården, ett av de 27 arkiv som deponerats i Arkiv Gävleborg av Hofors bruk/Ovako. 

Ulla Ejemar 

Ungerska fotbollshjältar i Sandviken

Det ungerska VM-laget mötte press och allmänhet i Stadshotellets trädgård. Här är det stjärnmålvakten Grosics som skriver autografer. Foto: Lennart Olofsson

Under några år på 1950-talet hörde Ungern till världens främsta fotbollsnationer. Framgångarna på planen var ett av få glädjeämnen i en tid av stalinistiskt förtryck. Ungern var en sovjetisk satellitstat, formellt självständigt men i praktiken kontrollerat av Moskva. Det var egentligen bara i idrottssammanhang som ungrarna hade någon chans att ge uttryck för nationell stolthet - den kommunistiska diktaturen slog ner på varje patriotisk impuls.

Motsättningarna mellan det ungerska folket och Sovjet kulminerade i Ungernrevolten 1956, som också markerar slutet på landets storhetstid på fotbollsarenorna. I kölvattnet av den blodiga hösten 1956 skingrades spelarna. Det var alltså inte ett lag av yppersta världsklass som Ungern skickade till VM i Sverige 1958. Men i Sandviken, där ungrarna hade sin bas under turnéringen, togs "de magiska magyarerna" emot som hjältar. Och några storstjärnor från det tidiga 1950-talet fanns trots allt fortfarande med i truppen.

Dagarna före VM-starten spelade Ungern träningsmatch mot bland andra Högbo (bilden) och Årsunda inför storpublik. Foto: Lennart Olofsson

 Jörgen Björk

Rio-Kalle överlistar Tjofsen

"Rio-Kalle"  på Jernvallen 1961. Foto Jan Düsing ur arkivet från Evert Jäderberg.

I september 1961 får 16-åringen Jan Düsing följa med fotografen Evert Jäderberg till Jernvallen i Sandviken där ”Rödvästarna” eller ”Stålmännen” som de också kallas tar emot Hälsingborgs IF (de stavade med ä på den tiden).

På Jernvallen har 9 400 åskådare samlats för att se det allsvenska mötet. Under matchen händer, enligt referatet i Arbetarbladet, något som ”hela svenska folket" väntat på. Sandviken IF:s målvakt Stig ”Tjofsen” Olsson ska slå en straff mot legendariske ”Rio-Kalle”, Kalle Svensson, som vaktat Sveriges mål i två VM och två OS.

Sandvikens IF hade inte lyckats med straffarna under säsongen och det gick tyvärr inte bättre den här gången. Matchen slutade med förlust för Sandvikens IF som efter säsongen förlorade sin plats i allsvenskan.

Signaturen "Rolf" berättar om straffkampen mellan målvakterna.
Ur Arbetarbladet 4 september 1961. Klicka på bilden för större format!

För fotoeleven Jan Düsing var matchen och straffdramat en upplevelse, inte minst för att han fick låna kameran av Evert Jäderberg och tog bilden på Rio-Kalle här ovan. Bilden blev en lovande inledning på en karriär som pressfotograf, först i Gävle hos Jäderbergs firma och senare under 40 år på Expressen där han bland annat bevakade 25 hockey-VM och ett tiotal OS.

”Rio-Kalle” spelade 349 allsvenska matcher. Han lade av året efter matchen på Jernvallen. Han fortsatte jobba som brandman i Helsingborg fram till pensionen. Han avled 2000.

”Tjofsen” spelade 119 allsvenska matcher. Han jobbade som elektriker vid sidan av fotbollen. Efter tiden i SIF spelade han under en period i Årsunda IF. Han avled 87 år gammal 2015.

Ulla Ejemar

En grön brukshistoria från Hammarby

Vilka är de och i vilken brukspark sitter de? I rundeln växer kanske plantor av majs.
Foto i Hofors bruks arkiv i Arkiv Gävleborg.

Bondbönor, brunkörsbär, biggarå, schersmin, alm och ask. Trädgården i Hammarby försåg stora delar av Gästrikland med allt från köksväxter till parkträd under slutet på 1800-talet.

Trädgården var en del av bruksrörelsen i Hammarby och Hofors. Bruksherrgårdarna var givna kunder men bland köparna fanns även prästgårdar, stadsbor i Gävle och någon enstaka torpare.

Under några år på 1860- och 1870-talen fördes noggrant bok över vad som odlades, vilka som köpte och vart produkterna levererades. Böckerna från Hammarbys trädgård ingår i den stora leverans Arkiv Gävleborg nu tar hand om från Hofors bruk. 

Sida ur räkenskapsbok från Hammarbys trädskola.
Klicka på bilden så blir den större!

Trädgården var tydligen uppdelad i en ”trädskola” och en köksväxtdel. Noteringarna från trädskolan avslöjar att de bättre bemedlade hade rejäla trädgårdar. De köpte ofta dussintals exemplar av stora parkträd som alm, ask och lönn. Brukspatron Hjalmar Petré såg exempelvis till att länsman Gullberg fick 45 parkträd, 19 buskar och lite till … Kyrkoherden i Torsåker köpte askar, lönnar, almar och oxel men även äppelträd, päron och hallon.

Små trädgårdar kunde också förses med grönska, enstaka torpare och skogvaktare fick - eller köpte - äppelträd och syrener.  På skolgårdar i Åshammar och Ovansjö liksom vid  ”Wallsverkarebostäderna” i Kungsgården planterades syrener, lönnar. och mycket mer. 

I landen med köksväxter skördades vitkål, lök, rotfrukter och mejram till ärtsoppan. Att mamsell Petré köpte potatis är kanske inte så intressant, men hon handlade också ”vallska bönor” och växthusodlade vindruvor och persikor. De exklusiva druvorna skickades dessutom vid flera tillfällen till brukspatron Petré när han befann sig i Stockholm.

Frukt – särskilt äpplen – skickades med tåg till torgen i Gävle och Falun. Inget fick gå till spillo, även fallfrukten såldes.

Ulla Ejemar 

Foto från 1877 med delar av familjen Petré på Hofors bruk ute i grönskan.
Källa: Bygdeband.se/Hofors hembygdsförening.

Skarpskytte som folkrörelse

På 1860-talet uppstod skarpskytterörelsen, en av våra äldsta folkrörelser. Huvudsyftet var att stärka Sveriges försvar i händelse av krig. Men rörelsen hade också inrikespolitiska undertoner. En beväpnad och vapentränad allmänhet sågs som den yttersta garanten för en välfungerande demokrati. Etablissemanget skulle inte kunna nonchalera den liberala medelklassens politiska strävanden.

Skarpskyttarna B. Eklund, C. E. Flodström, S. Eriksson, O. Säfvenström och A. Svensson. Fanan är Gävleborgs skytteförbunds.

När verksamheten var som mest omfattande, vid mitten av 1860-talet, var sammanlagt över 40 000 svenskar anslutna. Med så många vapen i omlopp fanns förstås risken att någon bössa kunde hamna i orätta händer.

Hösten 1864 fick styrelsen för Ovansjö frivilliga skarpskytteförening ett känsligt ärende att ta ställning till. På väg hem från en vapenövning hade några medlemmar "föröfvat det oskick att, kl. mellan 10 och 11 på aftonen aflossa skarpa skott, dels inne å gården på Westerberg dels å öppen landsväg derigenom störande folks hemfrid". Styrelsen tog allvarligt på det inträffade, inte minst för att det riskerade att skada föreningens rykte. Förbrytarna uteslöts under sex månader och förklarades även "oberättigade för denna tid bära föreningens uniform". Det var frihet under ansvar som gällde för en skarpskytt i fosterlandets tjänst. 

Ur Ovansjö frivilliga skarpskytteförenings styrelseprotokoll den 30 oktober 1864.

Några år in på 1900-talet ändrade skarpskytterörelsen karaktär. Från att ha varit en frivillig folkbeväpning övergick föreningarna till att mer likna vår tids sportskytteklubbar. Man kan konstatera att vid det laget hade skarpskyttarna fått igenom sina viktigaste politiska krav. 1865-1866 genomdrevs representationsreformen som innebar ett första steg mot vår nuvarande parlamentariska demokrati. När sedan allmän värnplikt infördes 1901 blev skarpskytterörelsen i sin ursprungliga form på sätt och vis överflödig. 

Bollnäs skyttegille med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Fr v. G. Jonsson, B. Eriksson och B. Öhman vid en tävling 1956. 

På Arkiv Gävleborg förvaras ett drygt trettiotal arkiv från föreningar med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Några av dem är fortfarande aktiva som sportskytteklubbar.

Jörgen Björk

Människan är människa!

Till årsmötet med Sandvikens Gammeldansförening. En utesluten medlem vädjar om att bli tagen till nåder. Klicka här för att läsa skrivelsen i sin helhet!

Tänk dig att du tar med hustrun på gammeldans. Till en början är allt frid och fröjd. Ni dansar och har det trevligt. Men så framåt småtimmarna dyker det upp en typ som börjar mucka gräl. Du blir förstås irriterad men lyckas behålla fattningen. När du och din hustru sedan är på väg hem springer ni på samma galning igen, i trängseln vid garderoben. Fast den här gången klipper han till dig - helt oprovocerat! Skulle inte du då slå tillbaks?

Det kunde gå hett till på Sandvikens Gammeldansförenings tillställningar. Scenariot ovan bygger på en verklig händelse. Åtminstone är det en version av händelsen. Styrelsen hade beslutat utesluta mannen och hans hustru på grund av hur han betedde sig den aktuella kvällen. Det är därför som han i en skrivelse vädjar till årsmötet om att återfå sitt medlemskap. Makarna har nyligen gått med i föreningen och har hittills haft ett "kolossalt nöje av danstillställningarna". Det skulle uppstå "en obeskrivlig saknad" om de blev uteslutna. Framför allt appellerar mannen nu till årsmötesdeltagarnas empati. Hur skulle de reagera i samma situation? Man är ju trots allt bara människa.

Tyvärr verkar protokollet från årsmötet inte finnas kvar. Vi vet alltså inte hur långt mannens vädjanden räckte. Vad vi däremot vet är att han inte var ensam om att skämma ut sig den där kvällen. Enligt årsberättelsen uteslöts nämligen inte mindre än fyra personer ur föreningen just på grund av sitt dåliga uppförande på gammeldansfesten den 23 oktober 1943.
Jörgen Björk

Utdrag ur årsberättelsen för 1943: "Ur föreningen har sorgligt nog under det gångna året på grund av olämpligt uppförande på fästen den 23-10 styrelsen beslutat utesluta 4 st. medlemmar."

Till frysboxens lov

"Man hör ofta husmödrar på landet, som berättar, att de inte kan förstå, hur de förr kunde klara sig utan frys"
Så skriver Gävleborgs hushållningssällskaps hemkonsulent Maggie Bank 1961.

Torrsaltning av fläsk på slaktkurs i Fjärdsäter, Delsbo 1945. Husmodern på gården hade de 12 deltagarna i hemmet under fyra dagar och fick i utbyte arbetet med hemslakten utfört. Centralt i bilden hemkonsulent Ingrid Frendin.

Bara 15 år tidigare höll hemkonsulenterna populära slaktkurser på gårdar i länet där torrsaltning var en av konserveringsmetoderna. Att frysa in kött stod inte på programmet. Ordet "frysbox" ska ha förekommit i svenska media för första gången 1948.
Men sen gick det fort. 1950 rapporterar hemkonsulenten att många lanthem i Gävleborgs län har skaffat frysbox. Samma år ser vi den första djupfrysningskursen i Hushållningssällskapets regi. Platsen är Kilafors och kursen samlar 70 deltagare.

"Fru Bäccman, lycklig ägare till en djupfrysningsbox, märke Westinghouse, visar den stolt för hemkonsulenten." Hemkonsulenten Ingrid Frendin står till vänster på den här bilden från 1950.

1960 har slaktkurserna bytt namn till "tillvaratagande av slakt och djupfrysning". Fortfarande är det ett imponerande brett program med styckning, tillagning och konservering, men det är tydligt att  frysboxen och andra hushållsmaskiner klivit fram i rampljuset. På ett par decennier blev djupfrysningen oumbärlig och de äldre konserveringsmetoderna arkiverades successivt. Gävleborgs hushållningssällskaps arkiv är en fantastisk källa till historien om hemmens modernisering!
Lisa Engström

Deltagare vid en av kurserna i "tillvaratagande av slakt och djupfrysning" på Kungsgårdens studiegård under 60-talets första år. Samtliga bilder ur Gävleborgs läns hushållningssällskaps arkiv.

Kvitton berättar hockeyhistoria

Den första ishockeymatchen i Hofors som ingick i Gästrikeserien spelades på nyårsafton 1939. Affischen trycktes hos Hofors tryckeri som hade så här vackra kvitton. Ur Hofors AIFs ishockeysektions arkiv.

Tidigare har vi skrivit om de första hockeymatcherna i Hälsingland. Nu lite gästrikehockey. De första seriematcherna i Gästrikland spelades månadsskiftet januari/februari 1939. I serien, som inte hann spelas klart, deltog Gefle Sport och Gymnastikförening, IFK Gävle, Sandvikens IF, IK Huge och Strömsbro IF. Spelade gjorde man i Sandviken, Bomhus och på IFKs nya bana i stan, granne med där Arkiv Gävleborg ligger idag.

IFK Gävle fick hyra området i korsningen Bergsgatan/Fältskärsgatan av SJ och låna belysning av ishockeyförbundet. Hade bara vädret varit bättre hade man kunnat tjäna pengar på detta eftersom ”ett enastående intresse för sporten tycktes råda i Gefle”. 750 personer såg premiärmatchen på banan.

Men i västra Gästrikland fanns också ett hockeyintresse, IK Sport tränade redan säsongen 1938/1939. Säsongen efter blev det riktigt fart då även Hofors AIF började, och då båda hoforslagen var med i serien.

Man kan följa den allra första historien via Hofors AIFs kvitton: avgift till Gästrikeserien, resekostnad för domarkurs, danstillställningen som skulle stärka ekonomin. Inköp av 12 hockeyklubbor, 1 målvaktsklubba, 1 par handskar och 4 puckar på Hofors järnhandel. Snart har man också köpt armbågsskydd, byxor, suspensoarer, bröstskydd och benskydd.Premiären skedde på nyårsafton 1939. Kvittot till affischen ser du överst i inlägget.

Vill du läsa om riktigt tidig ishockeyhistoria, rekommenderas inlägget om OS i Antwerpen 1920.
Lisa Engström

Första inköpet av hockeyutrustning 30/11 1939. Ur Hofors AIFs ishockeysektions arkiv. Klicka för en större bild!

Om de första matcherna i Gästrikeserien i ishockey 1939 ur Gefle sport- och gymnastikförenings klippbok. Tyvärr är klippet odaterat. Klicka för en större bild, eller öppna klippet som en PDF här!

Några intensiva år med Järbo Konsum

Röda mattan in till ett av Sveriges första snabbköp som öppnade i Järbo 1947.

Under 2012-2013 ordnade vi upp ett drygt hundratal historiska arkiv med anknytning till konsumentkooperationen i Gävleborgs län. Det händer fortfarande med jämna mellanrum att eftersläntrande konsummaterial trillar in. Senast i raden är några tryckta årsberättelser från Järbo konsumentförening.

Järboföreningens historia blev kort men intensiv. Verksamheten kom igång på allvar efter andra världskriget. 1947 startade föreningen ett av landets allra första snabbköp, åtminstone utanför storstäderna. Rörelsen utvidgades kort därefter med textilavdelning och sparkasseverksamhet. 1952 invigdes nya tidsenliga lokaler för bland annat specerier och husgeråd. Året därpå införskaffades en butiksbuss med vars hjälp avlägset boende medlemmar och kunder skulle betjänas. I mitten av 1950-talet köptes frysboxar, Nyge-mätare (för uppmätning av mjölk i självbetjäningsbutiker) och annan toppmodern utrustning in.

Butiksbussen betjänade byarna runt omkring Järbo.

Ett kooperativt kvinnogille startades inom föreningen 1957. Dessutom bedrevs en omfattande kurs- och upplysningsverksamhet. Det är kort sagt bilden av en livaktig och högst välmående förening som förmedlas i årsberättelserna. Trots det lades Järbo konsumentförening ner 1960. Verksamheten övertogs av storföreningen Konsum Alfa. Ett utslag av kooperationens rationaliseringsiver får man förmoda.
Jörgen Björk

En dagsinkomst mot nöden

Anslaget informerar om en av de insatser för Europahjälpen som man gjorde vid Hofors bruk. Självklart kunde det vara tufft att skänka en hel dagsinkomst på ett bräde, så vid det här tillfället delades avdraget upp på tre löningstillfällen. Det gick också att stå utanför kampanjen. Ur Metallindustriarbetareförbundet avd 169 Hofors arkiv.

I början av 1946 startade Europahjälpen, frivilligorganisationernas samarbete för att lindra nöden efter andra världskriget. I Sverige var Rädda barnen och Röda korset drivande, men i princip hela föreningslivet och även näringslivet kom att engageras. Ett axplock från Rädda barnens lokalföreningar i länet kan ge en bild av vilka former hjälparbetet tog sig:

Järvsö 1946: 500 dockor och djur och 53 bilderböcker tillverkades, stöptes 25 kg ljus
Färila 1947: 1905 kg kläder och skor till Europahjälpen
Sandviken 1947: 98 dussin skedar till barnhem insamlade via folkskolorna.
Hofors 1947: 150 kg insamlade handdukar och lakan.
Bollnäs 1949: 356 plagg till till ett flyktingläger i Schleswig Holstein
Hudiksvall 1949: 1200 kg kläder till Europahjälpen.
Ljusdal 1949: Skriv- och ritmateriel till flyktingläger i Europa
Söderhamn 1949: 5000 snygga klädesplagg och skodon till Grekland och Tyskland. 150 par stickade babybyxor, 2087 dockor, rutfiltar m m av syföreningen och stadens telefonister.

Det som kanske inbringade mest i reda pengar var initiativet att ge dagsinkomster till Europahjälpen. "Giv en halv dagsinkomst” inbringade 76 909 kr till Europahjälpen bara i Sandviken 1947. Det är också ett exempel på hur näringsliv och föreningar samarbetade kring hjälparbete. På affischen ovan kan man läsa hur det rent praktiskt gick till i Hofors 1946. Brevet nedan skickades från Tobaksindustriarbetareförbundet avd 3 i Gävle där man ber att få arbeta extra en söndag till förmån för Europahjälpen.

1950 avslutades Europahjälpen, men frivilligorganisationernas verksamhet fortsatte att domineras av nöden i Europa. Läs t ex om bidrag till ett barnhem i Ungern 1957 här.

Lisa Engström

Ur Tobaksindustriarbetareförbundet avd 3, korrespondens 1948. Klicka för en större bild!