lördag 22 mars 2014

Livsmedelshallen på Hyttgatan

Livsmedelshallen på Hyttgatan i Sandviken. Några damer och en liten pojke köar vid konditoridisken i entrén. Foto: Roland Andersson/Arkiv Gävleborg
Den moderna snabbköpsbutiken slog igenom på allvar efter andra världskriget. Det var kooperationen som introducerade det ursprungligen amerikanska konceptet i Sverige, först i Stockholm och sedan runt om i landet. Ett av landsortens allra första snabbköp öppnade faktiskt i Järbo 1947.
I Sandviken skedde en stegvis övergång från de gamla betjäningsbutikerna till moderna snabbköp under 1950-talet. Ofta var det föråldrade speceributiker som gjordes om för att möta den nya tidens krav. Kassadiskarna togs bort och i det utrymme som tidigare fungerat som lager placerades självbetjäningshyllor. Helt nya snabbköpsbutiker byggdes förstås också under det intensiva och expansiva femtiotalet. Dessutom uppförde kooperationen i mitten av årtiondet Sandvikens första varuhus som genom en läsartävling i Arbetarbladet fick namnet Sanko (Sandvikens Konsumentförening).

Konsums livsmedelshall på Hyttgatan som öppnade sommaren 1959 var utan tvekan det mest påkostade snabbköpet dittills i Sandviken. Omkring en halv miljon kronor, vilket motsvarar närmare 6 miljoner i dagens penningvärde, räknade konsumentföreningen med att behöva investera för att få hallen "topprustad i alla avseenden". Varuautomat, tomglasautomat, kylutrustning och snabbtelefon med högtalarutrustning var några av nymodigheterna som köptes in till butiken.

1960 gick Sandvikens Konsumentförening upp i storföreningen Konsum Alfa. Butiken på Hyttgatan kom att tillhöra det 15:e distriktet i den nya organisationen. I slutet av 1960-talet omfattade Konsum Alfas verksamhet i stort sett hela länet och 1977 ändrades namnet följdenligt till Konsumentföreningen Gävleborg.
Jörgen Björk   

Livsmedelshallen på Hyttgatan i Sandviken. Cirkelkaffe i plåtburk har placerats som lockvara vid kassan. Foto: Roland Andersson/Arkiv Gävleborg
Tack vare Sandvikens Konsumentförenings protokoll vet vi att föreståndaren vid livsmedelshallen på Hyttgatan hette Stig Hansson, att han var från Falun och tjänade 1350 kronor i månaden. Gissningsvis är det han som skymtar i vit rock till vänster i bild. Foto: Roland Andersson/Arkiv Gävleborg

fredag 21 mars 2014

Det är dom små, små detaljerna som gör det...


Sista dagen på arbetsveckan ägnas åt att ta hand om nyinkomna fanor och standar.

Standaret jag tar ur sitt fodral och rullar upp är en fröjd för ögat, IOGT-NTO lokalförening 155 i Hudiksvall har lämnat sitt gamla samlingstecken till oss. Baksidan är lika vacker som framsidan, med applikationer och broderi, vackra färger och ett hantverk utöver det vanliga. En jordglob med IOGT applicerat på tvären och texten "Vårt mål rusdrycksförbud" på en gul bakgrund. Men det som drar blicken till sig är dom vackra blomrankorna, förställande vallmo och en blomma som jag inte kan ge namnet på, gjorda på de mest fantastiska sätt man kan tänka sig.

Framsidan är målad på blå bakgrund, i mitten, en oval förställande en båt med människor i, styrande mot en fyr och räddningen. Runt ovalen finns vackert målade blad och ett band med årtal för logens bildande (1882-06-09). Högst upp på standaret står namnet "IOGT logen 155 Räddningsbåten" också målat på ett band.

Kostnaden för standaret var 110 kronor och det tillverkades 1907. Den 22 mars 1908 invigdes det i logen.

Konstverket har Ida Mellgren, fankonstnär och fotograf samt hennes syster Matilda Mellgren tillverkat. Mellan åren 1881 - 1915 gjorde Ida flera hundra fanor och standar till olika organisationer. Ida målade och Matilda stod för dom vackra broderierna. Idas signum är blad- och blomornamenten i silver och den höga kvaliteten på tyget. Sidentygerna importerades från Frankrike.

 Det känns som en ynnest att få ta hand om konstverket och se alla vackra detaljer. Jag undrar över hur lång tid det tog att göra det, vad pratade systrarna om när dom jobbade... ja listan kan göras lång med frågor. Nu får det fina standaret en plats i vår samling av fanor och standar.
Agnetha Nellfors     

måndag 17 mars 2014

Dambandyn i Hälsinglands Idrottsförbund startar på 70-talet

Att damer tidigt spelade bandy i Sverige är dokumenterat, till exempel på fotografier från Nordiska Spelen på Stockholms stadion mellan 1901 och 1926. Men trots stora svenska internationella framgångar, som sex vunna VM-guld av sju möjliga under 2000-talet, spelar dambandyn idag en undanskymd roll. Kanske kan en förklaring vara att dambandyn organiserades relativt sent.

I Hälsinglands Bandyförbund kan vi se exempel på det. Där dyker dambandyn som fenomen upp i årsberättelserna för 1970-71. Då hade Ann Elefalk, Svenska Bandyförbundets dambandykonsulent, under en veckas tid varit i distriktet och "propagerat för dambandy".

Ann Elefalk håller i bandyträningen på Hornbergsskolan på Frösön utanför Östersund 1970. Källa: Hallings foto, Jamtlis Arkiv
Ett år senare finns "DAMBANDY" som en egen ny rubrik i Hälsinglands Bandyförbunds årsberättelse. Där beskrivs att det för första gången 1972-73 har genomförts en bandyturnering för damer inom distriktet. Fem lag hade anmält sig och Arbrå BK vann turneringen. Övriga fyra lag som deltog i turneringen var Bollnäs Motion, Brobergs IF, Edsbyns IF och Ljusdals BK.

Ur Hälsinglands Bandyförbunds årsberättelse för verksamhetsåret 1972-73
I årsberättelsen för 1973-74 berättas att Hälsinglands första dam-DM spelats och att Edsbyns IF vann. Därmed kvalificerade sig Edsbyns IF till SM-turneringen, men väl där förlorade hälsingedamerna första matchen med 1-6 mot Ope. Året därpå, 1974-75, vann Ljusdals BK dam-DM och tog sig ända fram till semifinal i SM, där de dock förlorade mot Katrineholms SK.

Dambandyn får sin egen organisation i och med att en damkommitté inrättas i Hälsinglands Bandyförbund under verksamhetsåret 1975-76. Idag spelar Hälsinglands bandydamer i Team Hälsingland BK i Damallsvenskan Nord. Laget bildades 2009 som ett led i ett samarbete mellan klubbarna Bollnäs, Broberg, Edsbyn och Ljusdal. Laget har sin hemmaarena i Ljusdal.
Camilla Larsson 

fredag 7 mars 2014

Lek och allvar med Forsbacka kvinnogille

Bordsstandar. Forsbacka kooperativa kvinnogille.
De kooperativa kvinnogillena hade en mångskiftande verksamhet. Till de väsentligaste uppgifterna hörde att sprida kunskap om de kooperativa idéerna och på så vis bidra till att så många som möjligt av landets husmödrar gjorde sina inköp hos Konsum och inte i den privata handeln. Kvinnogillena gjorde också viktiga insatser för behövande i vårt land och i andra länder, inte minst under trettio- och fyrtiotalet.

Men det går nog inte heller att överskatta den sociala funktion som kvinnoorganisationer av det har slaget fyllde för medlemmarna själva. På Forsbacka kooperativa kvinnogilles möten hade förströelsen sin givna plats. Sammankomsterna inleddes och avslutades med sång och dessutom fanns nästan alltid "underhållning" med som en särskild punkt på agendan. Och när stämningen är som mest uppsluppen kan det lätt bli lite si och så med protokollföringen, vilket följande utdrag får illustrera:

Protokoll daterad 4 september 1933. Klicka för större bild.
Johanna Järnström åtog sig underhållningen vid mötet och berättade att hon hade besökt gammelgården vid Vretas, och gått där och sett på allt det gamla sedan svunna tider, kom så att tänka på alla som där huserat, om gammelmor och unga husmor, om dottern i huset, om pigan, drängen, husbonden om allt och alla tänkte sig också att prosten kom på besök och berättade därvid på vers om hans ankomst. Som undertecknad ej han följa med i galoppen och skriva verserna hoppas jag deltagarna vid mötet kände sig nöjda ty det applåderades då liksom alla gånger Johanna läser sina dikter.
Jörgen Björk