fredag 20 mars 2015

Semester för alla?

En tisdag i februari 1937 har socialdemokraternas ungdomsklubb i norra Hille ett studiecirkelmöte där kvällens diskussionspunkt är "Mödrar och Semestrar", med anledning av en motion i riksdagen. Märta Björklund och de andra resonerar om svårigheterna för landsbygdens mödrar att kunna vara lediga och "få koppla av det vardagliga någon tid varje år".


Även mödrarna i städerna borde få ledigt, anser Martin Nylen, men det är svårt att ordnat med vikarier. Märta Björklund håller inte riktigt med. Hon anser att stadsfruarna inte har det så svårt som landsbygdens kvinnor, med tanke på alla bekvämligheter som kvinnorna i städerna har, som vatten, värme, lyse och avsaknaden av kreatur att sköta. På sin höjd har städernas kvinnor en katt att ta hand om!

Protokoll från studiecirkeln den 2 februari 1937 för medlemmar i SDUK i norra Hille.

Fler aspekter på skillnaderna mellan landsbygdens och städernas kvinnor debatteras. Harald Lönn menar att stadsborna både har råd och tid att någon gång varje år vara lediga och njuta, men det går inte för landsbygdens kvinnor. A Björklund anser att när det har gått att offra så mycket pengar på militären i onödan, så borde det gå att lägga pengar på att landets mödrar ska kunna få en välbehövlig vila. Det är ju på dem Sveriges framtid vilar!

1938 får vi den första allmänna semesterlagstiftningen i Sverige. Då får alla arbetare och anställda rätt till två veckors semester. Men liksom tidigare kollektivavtal där viss semester ingick, kom även den nya lagen att framförallt gälla anställda inom industrin. Många människor fortsatte att stå utanför möjlighet till semester. Landsbygdens kvinnor till exempel, precis som medlemmarna i Hilleviks studiecirkel diskuterar.

Syftet med semesterlagen var att bereda arbetstagarna vila, rekreation och utveckling. Fler kommentarer till den nya lagstiftningen kan du till exempel läsa om i LO-skrift 47 utgiven 1938.

Camilla Larsson

onsdag 11 mars 2015

Elektrifierad tävling med stjärnglans i Ockelbo


Målgång i 100-metersloppet i de nationella friidrottstävlingarna i Ockelbo 1933. Först till snöret är G Staaf, Forsa IF. Staaf vann också längdhoppet, där övertrampen noterades elektriskt.
Under åren kring 1930 byggde Ockelbo IF om sin idrottsplan till en riktig anläggning med löpar- och längdhoppsbanor och åskådarläktare. Det innebar ett stort uppsving för idrotten i Ockelbo.

1932 hölls för första gången nationella tävlingar i friidrott. Arrangemanget gav mersmak och inför nästa år skickade man ut inbjudningar och annonserade i Idrottsbladet. Dessutom förhandlade man för att få dit några ”stjärnidrottsmän” som skulle sätta guldkant på tävlingen.

Här blev det en krock mellan amatöridrotten och de halvprofessionella stjärnorna. Som exempel berättas om Heros Andersson som hade mage att begära 651 kr i reseersättning plus en grammofon! Styrelsen ansåg förorättade ”att om Heros Andersson, diskuskastaren, vill tävla i Ockelbo någon gång får det ske på egen bekostnad, åtminstone så länge det finnes några av oss kvar i styrelsen.”

Som tur var fanns det mer anspråkslösa idrottsmän, som Samuel Norrby från Hellas, vilken kom till Ockelbo endast mot reskostnad och ett par kronor till mat. Tävlingarna blev en succé med över 90 anmälda från 26 olika klubbar och omkring 800 åskådare.

Den anspråkslöse stjärnidrottsmannen Samuel Norrby vann både diskus och kulstötning. I kula var han bara två centimeter från det svenska rekordet. Bilderna finns i Ockelbo IFs arkiv, inklistrade i verksamhetsberättelsen för 1933.
Som extra krydda på moset kunde Ockelbo IF också ligga i teknikutvecklingens framkant. För första gången i Sverige användes idrottsinstruktör Sjöbloms elektriska signalanordning vid övertramp i längdhopp. Uppfinningen befanns fungera utmärkt.

Alla resultat och ett tiotal fotografier finns noggrant införda i säsongens verksamhetsberättelse som avrundar redogörelsen med orden: ”Och därmed voro dessa tävlingar avslutade men minnet av desamma kommer helt säkert att leva kvar.”
Lisa Engström

torsdag 5 mars 2015

Idrottsgalenskap och sportidiotism


Protokoll 6/6 1913 för Söderhamns agitationshärd.
Den sjätte juli 1913 i Söderhamn:
Kan något göras för att motarbeta den mer och mer tilltagande sportidiotismen? Kamrat Altberg inledde frågan och tyckte att bollsparkning o. d.  passade bäst för sådana som inte gjorde något om dagarna fast man sorgligt nog kunde få se arbetare som gått i strängt arbete hela dagen dock hålla på att sparka boll halva nätterna flera talare instämde på förslag av Altberg beslöts att genom D.S. få några lämpliga upprop tryckta för ändamålet ifråga

Flygblad utgivet av Hälsinglands socialdemokratiska ungdomsdistrikt 1913. Öppna och läs hela flygbladet som en PDF här!
"D.S" var distriktsstyrelsen för Hälsinglands socialdemokratiska ungdomsklubbar. Flygbladet som man lät trycka 1913 var mycket utförligt i frågan om arbetarklassen och idrotten. Vid 1900-talets början fanns ett starkt motstånd mot idrott inom arbetarrörelsen. Det handlade delvis om vad arbetarna skulle ägna sin fritid åt:

Det fordras av en upplyst arbetarungdom att den använder sin fritid på det mäst förståndiga sätt. Kom ihåg, att det icke allenast är kroppslig, utan framförallt andlig spänstighet och duglighet vi böra eftersträva, om vi nöjaktigt skola fylla vår plats i livet.
En arbetare måste, på den minimala tid som inte går till arbete, mat och sömn, både bilda sig och arbeta för socialismens mål, där blir idrotten en oönskad konkurrent.
Men idrotten är också en klassfråga på ett annat sätt: Överklassmänniskorna vill gärna gå och titta på idrott där arbetarna "stärker" sig till döds, menar flygbladet. Idrotten liknar mer och mer tuppfäktningar där människor i stället för djur hetsas mot varandra.

Betrakta till exempel de förekommande fotbollsmatcherna, där idrottsföreningarna sinsemellan, under namn av "vänskapsmatcher", tortera varandra på ett föga tilltalande sätt. Hur ofta händer det icke, vid dylika tillfällen, att flera av de uppträdande, måste forslas från platsen, så illa tilltygade, att de bli krymplingar för livet.
Fotbollsmatch i Söderhamn runt 1910-1915. Skärgårdens IF mot okända motståndare. Här ser man tydligt hur spelarna torteras och håller sig för pannan medan "halmhattarna" nöjestittar vid sidan av. Eller har de helt enkelt sol i ögonen? Foto ur Hälsinglands fotbollförbunds arkiv
Vad människor ska ägna den ökande fritiden åt blev en fortsatt angelägen fråga. Här kan du läsa om hur IFK Bergvik tyckte att fritiden skulle utnyttjas då 8-timmarsdagen infördes 1919.
Om du vill läsa hela flygbladet om idrottsgalenskapen, öppnar du den som en PDF här!
Lisa Engström

tisdag 3 mars 2015

Några intensiva år med Järbo Konsum

Röda mattan in till ett av Sveriges första snabbköp som öppnade i Järbo 1947.
Under 2012-2013 ordnade vi upp ett drygt hundratal historiska arkiv med anknytning till konsumentkooperationen i Gävleborgs län. Det händer fortfarande med jämna mellanrum att eftersläntrande konsummaterial trillar in. Senast i raden är några tryckta årsberättelser från Järbo konsumentförening.

Järboföreningens historia blev kort men intensiv. Verksamheten kom igång på allvar efter andra världskriget. 1947 startade föreningen ett av landets allra första snabbköp, åtminstone utanför storstäderna. Rörelsen utvidgades kort därefter med textilavdelning och sparkasseverksamhet. 1952 invigdes nya tidsenliga lokaler för bland annat specerier och husgeråd. Året därpå införskaffades en butiksbuss med vars hjälp avlägset boende medlemmar och kunder skulle betjänas. I mitten av 1950-talet köptes frysboxar, Nyge-mätare (för uppmätning av mjölk i självbetjäningsbutiker) och annan toppmodern utrustning in.

Butiksbussen betjänade byarna runt omkring Järbo.
Ett kooperativt kvinnogille startades inom föreningen 1957. Dessutom bedrevs en omfattande kurs- och upplysningsverksamhet. Det är kort sagt bilden av en livaktig och högst välmående förening som förmedlas i årsberättelserna. Trots det lades Järbo konsumentförening ner 1960. Verksamheten övertogs av storföreningen Konsum Alfa. Ett utslag av kooperationens rationaliseringsiver får man förmoda.
Jörgen Björk