tisdag 27 januari 2015

En skog av vita standar


Gävle FKPRs standar som sedan januari 2015 förvaras på Arkiv Gävleborg. Alla föreningarnas standar skulle utformas efter samma mall. Hur många fanns en gång? Foto:Ulla Ejemar
1916 hade Gävle förening för kvinnans politiska rösträtt broderat färdigt sitt vita standar. Det gula broderiet var utfört på samma sätt som dussintals andra runt om i Sverige. Orten skrevs högst upp, följt av förkortningen FKPR, så det stora broderiet med Justitia, den uppåtgående solen och orden "jus suffragii": ”Rätt att rösta”. Slutligen texten ”Rösträtt för kvinnor!”

I Sverige fanns år 1913 187 stycken föreningar för kvinnans politiska rösträtt. 18 av dem fanns i Gävleborgs län: Alfta, Bollnäs, Bomhus, Färila, Gävle, Hamrånge, Hanebo, Hudiksvall, Hybo, Järvsö, Ljusdal, Norrsundet, Ockelbo, Sandviken, Segersta, Storvik, Söderhamn och Torsåker. Hur många av dessa föreningar broderade och sydde egna vita standar?

Flera FKPR-standar finns bevarade till idag. Karlstad FKPRs finns på Föreningsarkivet i Värmland och kan också ses på web-läromedlet Folk i rörelse: http://www.folkirorelse.se/Kvinnans-medborgarratt . På Föreningsarkivet i Jämtland finns standaret från Bräcke, Ronneby FKPR är ett annat exempel.

Tänk om de standar som otroligt nog finns kvar kunde få mötas igen! Inte så arkivmässigt, men ändå! Som på den här bilden från 1921 när segern firas, där vi bl a ser Karlstad, Kristianstad, Eskilstuna, Stockholm och Ronneby. Bakom Luleå skymtar Gävlestandaret. Ellen Key står i talarstolen framför alla dessa kvinnor från hela Sverige som vunnit kampen för medborgarrätt. Bakom dem en skog av vita standar.
Lisa Engström
Längst fram Ellen Key, längst bak elva av Kvinnliga rösträttsrörelsens vita och gula standar. Gävles nära mitten, halvt skymt. Klicka för en större bild! Fotot från Kvinnsam, Göteborgs universitetsbibliotek


fredag 23 januari 2015

Attentatet mot underkjolarna

När författaren och debattören Frida Stéenhoff, bosatt i Sundsvall kring sekelskiftet 1900, tog upp kvinnans rätt till fri kärlek utan äktenskap, ekonomiskt oberoende och preventivmedel, då tog det hus i helvete bland moralens väktare i samhällets toppskikt.

Frida Stéenhoff, en feministisk pionjär.

Vid samma tid berättar en kort notis i den radikala tidningen "Puck" från 1908 om fyra damer i Paris som arresterats för att de gått klädda utan underkjolar.

Notisen i en klippbok i Gävleborgs läns avdelning av förbundet för kvinnlig politisk rösträtts arkiv. 

Med anledning av det nya vågade klädmodet och Frida Stéenhoffs radikala idéer som hotade sedligheten hölls ett föreningsmöte för kristna unga kvinnor. På mötet debatterade Öfverste Melander utvecklingen och enligt tidningsklippet sa han upprört: "Hvart skall det bära? Snart äro vi vid fikonalöfvet! I moralens namn måste vi säga stopp!"

Öfverste Melander var en av Frida Stéenhoffs livligaste kritiker och han skakades av hennes krav på och skrifter om kvinnors rätt till sexualitet och preventivmedel. Den offentliga debatten som blossade upp kring Stéenhoffs idéer kom att kallas "Den Stéenhoffska striden".

Att Frida Stéenhoff blev en populär och ofta anlitad talare runt om i landet syns i våra arkiv. I flera protokoll från kvinnoföreningar i länet nämns att de bjudit in Stéenhoff för att föreläsa. Om hon sedan kom och talade om kvinnors rättigheter berättar inte de här källorna. Men underkjolarna, de försvann, och idag har kvinnor rätt till både preventivmedel och sex utan äktenskap i Sverige.

Camilla Larsson

onsdag 21 januari 2015

Barnbespisningen lindrade nöden

Under kristiden i Sverige 1917 och framåt var bristen på livsmedel stor och i Gävleborg liksom i resten av landet led folk av hunger. Höstens dåliga väder och en kall vinter hade gjort potatis till en bristvara. När sedan ransoneringskort på kaffe, socker, mjöl och bröd infördes blev situationen allvarlig och ledde till protester och hungerdemonstrationer.     

Ett standar som tillverkades till protesterna och användes av kvinnor i Strömsbro, Gävle under hungerdemonstrationer 1917

I stadsdelen Bomhus i Gävle ordnades en barnbespisning i Föreningshuset Kastet för att lindra nöden. Där arbetade Vira Mattsson och Mildred Sundin åren 1918 och 1919. Räkningar visar att lönerna till föreståndarinnan och biträdena betalades ut av Gefle Stads Lifsmedelsnämnds Understödsbyrå. Föreståndarinnan fick 3 kronor i lön per dag, vilket motsvarar cirka 57 kronor idag, och biträdena 2.50.


I den fina inventarieförteckningen nedan har Maria Nordlund antecknat alla saker som fanns på barnbespisningen: 61 knivar och 64 gafflar, 107 tallrikar, 10 baljor, 3 kopparkittlar, 1 rivjärn..


Inventarieförteckning för barnbespisningen vid Kaset.

Med hjälp av räkningar och kvitton på varor som kom till barnbespisningen växer en bild fram av vilka matvaror som tillagades och serverades till barnen i Kastet.
    
 

Det var torkad frukt, potatis, hushållsfett, fläsk, sagogryn, falukorv, rismjöl, ärtmjöl, köttfärs, lök, stek, korngryn, söt mjölk och fläskkorv.

Vilka barnen var som åt på barnbespisningen säger inte arkivmaterialet något om. Men troligen hjälpte verksamheten både barn och föräldrar när tiderna var svåra.  

Camilla Larsson

tisdag 13 januari 2015

Generalens tack till missionärerna

Arkivarie Katarina Thurell från Equmeniakyrkan levererade den unika korsbonaden till Arkiv Gävleborg
Ett stycke svensk missionshistoria har landat i Arkiv Gävleborg. Det är en bonad i vitt siden med ett kors av blomsterbårder omgivet av röda kinesiska tecken.

Den överlämnades julen 1935 i Östturkestan som ett tack från en kinesisk general som valt att omvända sig till kristendomen. Hans hustru har sytt och broderat.

Tecknen ska utläsas: ”Till den svenska kristna församlingen med vördnad och gratulationer” och ”Till hugfästande av den underbara nåd att Jesus föddes, dog och uppstod för att frälsa alla människor och till tack, att Han uppehåller och regerar över sitt folk”.

Att det var något speciellt med gåvan står klart. Den överlämnades vid en välbesökt mångkulturell nattvardsgudstjänst. Svenskar, turkar, kineser och armenier deltog, en kines var romersk katolik, tre ryssar ortodoxa och engelske vicekonsuln anglikan.

Enligt vad det berättas ska den kinesiske generalen ha fått god vård av missionärerna innan han valde att byta tro. Annars hade missionärerna det kämpigt i Östturkestan, eller Xianjiang som provinsen officiellt heter på kinesiska. Den är gränsar till Tibet, Ryssland och Indien.

1892 bestämde sig Svenska Missionsförbundet för att upprätta en missionsstation i Östturkestan. Tanken var att härifrån bana väg för kristendomen i Asien.  Området är otillgängligt, men samtidigt ett gränsland som genomkorsas av handelsrutten Sidenvägen.  

Befolkningen består till stor del av uigurer, som är muslimer och talar ett turkiskt språk. Spänningarna var då, liksom nu, stora. Uigurernas önskan om religionsfrihet och självständighet har motarbetats av den kinesiska regimen.

Missionärerna som kom hit möttes av misstro. Generalen var en av få som lät omvända sig, däremot var han inte ensam om att få ta del av sjukvården som blev missionärernas kanske viktigaste praktiska uppgift. De upprättade också skolor för pojkar och flickor.

En bestående insats blev vidare missionärernas översättningar av Bibeln och andra texter till uiguriska, de anses ha bidragit till att uigurerna fick ett modernt skriftspråk.

1938 kastade kineserna ut de sista svenska missionärerna ur Östturkestan.  
Ulla Ejemar