Fanan - en samlande symbol

Detalj av baksidan med tallar och en gran . 

Ibland är baksidan mer intressant än framsidan. Så är det med fanan från Torsåkers arbetarkommun. Där stiger solen upp över tall och gran. Barrträd tillhör annars  inte det vanligaste på fanor och standar, olivkvistar och ekblad är däremot återkommande symboler. 

Att ha ett eget tecken att samlas kring har varit viktigt inom folkrörelserna. Det är svårt att tänka sig ett 1 maj-tåg utan röda fanor. Dagen firas som arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan 1890. I Sverige blev den helgdag 1939.

Det är inte osannolikt att det var just den dagen fanan från Torsåker kom ut i friska luften första gången.

Den är i gott skick och har en rad klassiska symboler: arbetaren med spaden, olivkvisten för fred, den uppåtgående solen för visionerna och en ljus framtid. På baksidan finns devisen ”Upplysning är makt”. Och barrträden förstås.

Framsidan, något beskuren. 1919 bildades arbetarekommunen.

I arkivet från Torsåkers arbetarkommun kan man följa hur det gick till när fanan köptes.

12 oktober 1938 fattas beslutet att skaffa en fana till 20-årsjubileet. Pengar skulle samlas in på frivillig väg. Det gick tydligen snabbt, redan i januari 1939 skickades beställning till Örebro och firma Viktor Lindblad som var specialiserad på fanor och standar till folkrörelserna.

Kvittot är bevarat, fanan kostade 205 kronor.

Vid 20-årsfesten 9 april 1939 invigdes fanan.  Men kom den då till användning 1 maj 1939?

Av ett protokoll framgår att Tage Jönsson och Rune Sundberg utsågs till fanbärare och att man eventuellt skulle ansluta sig till ett tåg i Storvik. Hur det blev med tåget i Storvik berättar tyvärr inte handlingarna.

Fanan är bara en av alla i Arkiv Gävleborgs stora samling. Databasen med bilder på fanor, standar och banderoller har nyligen utökats med nya bilder. Ta chansen att botanisera bland dem här https://arkivgavleborg.positionett.se/fanor.php

Ulla Ejemar

Soldater i tjänst hos Jesus

Frälsningssoldaten Hanna Andersson med budskapet
"Jesus kommer snart" på tröjan. Till vänster Augusta Lindblad.

"Allt för Jesus", ”Jesus kommer snart” eller ”Herren är min domare”.

Tröjor med tryckta budskap är vardagsmat i dag, men när pionjärerna inom Frälsningsarmén dök upp i sina röda tröjor med broderade bekännelser var det något helt nytt.

Frälsningsarmén skrev historia med sin militära organisation, sitt sociala arbete och att kvinnor hade samma rätt som män predika. Frälsningssoldaterna skrev också historia genom att snabbt ta till sig tekniska nyheter och testa nya former att föra ut sitt budskap.

Redan i slutet på 1800-talet köpte man in cyklar, då kunde soldaterna ta sig runt i bygder dit inte tågen gick. Skrivmaskinen var en annan teknisk uppfinning som man snabbt införskaffade.

Frälsningsarmén använde gärna den moderna tidens symboler i sin marknadsföring. I annonser kunde armén framställa sig som ett framrusande tåg. Med sina röda skjortor, sina uniformer, hornmusiken och ett språkbruk hämtat från det militära gjorde armén avtryck.

Broderiet på tröjan är delvis dolt
på fotot från Carl Larssons ateljé..

Tröjorna med handbroderade bekännelser var alltså bara ett exempel. De kunde se lite olika ut men de var alltid röda. På ateljéfotot här ovan poserar soldaten Hanna Andersson i sin tröja med devisen ”Jesus kommer snart”. Det fotot liksom de andra två återfinns i Gävles frälsningsarmés arkiv.

Frälsningsarmén grundades i England på 1860-talet av William och Catherine Booth. Den kom till Sverige 1882. Att ”öppna eld” kallades det när armén etablerade sig på en ny ort. I Gävle öppnade man eld redan 1888, i Askesta utanför Söderhamn 1890, i Ljusdal 1891 och i Hudiksvall 1892.  

Ulla Ejemar

Enbart ett s skymtar under jackan,
men det står säkert Jesus.

Kvinnobristen i Hofors

På 50-talet snurrade hjulen i svensk industri. Europa skulle byggas upp efter kriget och svenskt stål bet bra.  I Hofors gjorde dåvarande ägaren SKF stora investeringar och arbetskraften ville aldrig räcka till. Arbetare lockades hit från hela Europa. Tretton olika nationaliteter fanns representerade på järnbruket 1953 då cirka 2 600 arbetade i järnbruket.  

Men det fanns ett problem – kvinnobristen.

Till och med rikspressen intresserade sig för frågan. Enligt en artikel i Expressen 1953 hade Hofors ett stort överskott män, närmare bestämt cirka 1 000 ungkarlar.
Bilden av dessa kvinnolösa män är dyster; de bor i baracker, har inget vettigt att göra av sin fritid och tar ofta till flaskan. På helgerna åker de till Falun eller Sandviken för att roa sig och få träffa tjejer. Hoforsflickorna har, enligt samma artikel, blivit kräsna. ”De vet att de kan välja och vraka efter behag.”

Expressens reportage om Hofors 1953.

Det är Folkets hus i Hofors som sparat tidningsklippen i sitt arkiv. För Folkets hus liksom många andra i samhället grubblade på hur problemet skulle lösas. Hur locka kvinnor till Hofors? Folkets hus tog ett uppmärksammat initiativ: De bjöd tjejer från Falun på gratis bussresa till dansen i Hofors!

Aftonbladets artikel om dansbussen.

Artikeln i Aftonbladet berättar att bussen snabbt blev fulltecknad och resan lyckad. Valde någon Faluflicka att stanna i Hofors? Det får vi inte veta.  

Rikspressen gjorde sig lite lustig över kvinnobristen, men problemet togs också på stort allvar i samhället. I artiklarna berättas lite mer om hur man resonerade kring problemet med den ojämna könsfördelningen i samhället. Mait Eriksson var ordförande i en kommitté som utredde ungkarlarnas situation. Kommittén liksom facket på bruket kom till samma slutsats: Något måste göras för att skapa jobb som också kvinnor ville ha i Hofors.
Ulla Ejemar

Kvinnobristen från den humoristiska sidan.