Hur gick det för Anna Pettersson?

Högs baptistförsamling i början på 1900-talet.

Visst ser de både glada och lite allvarsamma ut? Det är Högs baptister som fotograferats ute i det fria i början av 1900-talet. Den lille pojken är Bertil, han sitter mellan sin mor Brita och far Per Eriksson som leder församlingen. Vilka de andra är vet vi inte.

Den frikyrkliga väckelsen erbjöd ett alternativ till en som många tyckte stelnad och auktoritär statskyrka. Men samhörigheten i församlingarna var inte villkorslös. Protokoll och matriklar från tidiga 1900-talet berättar om sång, bibelläsning, trevliga utflykter och insamlingar till missionärer, men också om uteslutningar för ”avfall” och ”syndafall”.

Medlemsmatrikel från Högs baptistförsamling. Klicka på bilden för större format.

Precis som i statskyrkan förväntades man som troende flitigt delta i möten och gudstjänster och helst avhålla sig från kortspel och annat ”lättfärdigt”.  

Anna Pettersson diskuterades tre gånger under våren 1901 i Högsförsamlingen. Hon hade inlett ”bekantskap med en otrogen”.  Hur skulle man göra om en medlem ville ingå äktenskap med en otrogen, en som inte tillhörde baptistförsamlingen?

Ordförande Per Eriksson läste upp olika bibelställen och kom fram till att det var ”af Gud strängeligen förbjudet”. Två församlingsmedlemmar sökte upp Anna för att tala henne till rätta. Anna var inte beredd att ge upp sin kärlek och förklarade att hon fortfarande hade frid med Gud. Detta ledde till att Anna blev utesluten för syndafall.

Protokollsutdrag från 1901. Församlingen beslöt att Anna skulle uteslutas eftersom hon inte hörsammat uppmaningen att inte gifta sig med en "otrogen".

Hon var inte ensam, varken i Högs baptistförsamling eller inom väckelserörelsen överlag. Klara Kalsson fick till exempel lämna församlingen sedan den nåtts av ryktet att hon efter sin flytt till Hudiksvall ”ej har lefvat som sig bör af en kristen bland de ogudaktiga”

Agerandet baserades på en strikt tolkning utifrån Bibeln och då särskilt en passus i Matteusevangeliets kapitel 18: ”Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på att hvar sak må bestämmas efter två eller tre vittnens utsago. Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen.”

Medlemsmatriklar och protokoll visar också att den som ångrade sig eller bättrade sig kunde återupptas i församlingen. Hur det gick för Anna och Klara vet vi inte.

Ulla Ejemar

Väckelsens hem i Hög

Per Eriksson och hans familj framför "Petters" i Holm, Hög.
Hustrun Brita står längst till höger. Per Eriksson ledde baptistförsamlingen i 40 år.

Per Eriksson i Hög utanför Hudiksvall hade ett rejält hus, en riktig Hälsingegård. Redan när bygget tog sin början fanns planer på att inreda en stor bönsal i övervåningen och så blev det. Salen blev ett hem för Högs baptistförsamling i 30 år. Dessutom huserade här baptisternas ungdomsförening och Blå Bandsföreningen, en kristen nykterhetsförening som Per Eriksson och hustrun Brita var aktiva i.

”Petters” som gården kallas var inte den enda i Hög som höll sig med bönsal. Väckelserörelsen verkar ha varit stark i bygden, i flera av gårdarna har den kristna frikyrkligheten haft salar. 

Baptistförsamlingen i Hög bildades 1897, drivande var Per Eriksson. Församlingen har lämnat efter sig ett fint arkiv som berättar om söndagsskolan och syföreningen, om kaffe- och sångstunder, om insamlingar till inre och yttre mission och inte minst om själva bönsalen.

Tack vare sparade protokoll och kassaböcker vet vi att nya bänkar köptes in i juni 1898. På dem satt man samma sommar och diskuterade ämnen som ”Kan man vara en fåvitsk jungfru utan att veta det?” Protokollen berättar också om att man 1901 lät köpa in en orgel och att man 1918 drog in el och fick elektriskt ljus. Glödlamporna kostade 40 kronor! 

Salen som den såg ut sedan elektricitet dragits in 1918. 

1926 förberedde man föreningens 30-årsjubileum och inför det måste förstås bönsalen snyggas till. Helmer i Westeråkern fick uppdraget att göra jobbet, men om det var han eller någon annan som slutförde det framgår inte. Helmer själv uteslöts i alla fall ur församlingen innan jobbet var klart för han hade ”överlåtit sig åt synden”. Vad han gjort vet vi inte, men tapeterna kom i alla fall upp och församlingen kunde fira sitt 30-årsjubileum i salen som ännu finns kvar.

Ulla Ejemar

Salen i dag med tapeterna som troligen kom upp inför att församlingen skulle fira 30 år 1927.

Vila för trötta mödrar

Aftontidningen gjorde 1944 ett reportage från Vadtorp och berättade om Anna.

Anna sitter och stickar, det är första gången hon har semester. Första gången sedan hon gifte sig för 40 år sedan som hon äter mat hon inte lagat själv och sover i en säng någon annan bäddat.

Tidningsklippet återfinns i arkivet från ”Föreningen kvinnornas semesterhem Vadtorp i Gävleborgs län”.  Föreningen har lämnat efter sig ett omfattande arkiv som berättar om hur husmödrar för första gången i sitt liv fick ”bara vara” som vi säger i dag.

Vadtorp utanför Söderhamn öppnades 1937 av Gävleborgs socialdemokratiska kvinnodistrikt. Behovet av att hitta ett ställe där ”trötta mödrar” fick vila hade diskuterats i åratal. Men hur skulle man få fram pengar?

Inez Wickström skulle bli legendarisk för sin insats för s-kvinnorna och Vadtorp. Hon fick ansvaret att förverkliga idén om ett semesterhem. Ett intensivt samlande började; kvinnoklubbar, arbetarkommuner, fackföreningar och kooperativa föreningar bidrog med belopp om tio, tjugo och femtio kronor.

Inez Wickström omgiven av personal och besökare på Vadtorp. Inez är kvinnan med vitt hår. 

1937 kunde man så för 5 000 kronor köpa Vadtorp av rådmannen Magnell. Fyra rum i huvudbyggnaden och två mindre stugor på gården. Elektriskt ljus och telefon.

Redan första sommaren fick 51 kvinnor chans till två veckors semester var.  De fick gå till dukat bord, de vägdes vid ankomst och vid avresa – meningen var att de skulle gå upp i vikt av den rikliga och goda maten. Lite underhållning ingick i vistelsen, mycket sång, en tur med roddbåten och kaffe i trädgården.

Inez Wickström tittar ut över gården med vilande kvinnor en fin sommardag.

Närmare 7 000 kvinnor från länet hann fira semester på Vadtorp under storhetstiden som varade fram till 60-talet. I slutet av 70-talet avvecklades verksamheten.  

Inez Wickström var ordförande ända till 1973. Hon kallade sig ”Hälsinglands största tiggerska”, för arbetet med att samla in pengar tog inte slut i och med starten. Under alla år fortsatte insamlandet. Hon sökte pengar hos myndigheter och olika fonder liksom från arbetarrörelsens organisationer. Företag kunde också bidra, Perstorp sponsrade till exempel med en gratis leverans av nymodigheten ”Perstorpsplattan” när köket skulle rustas.

Vadtorp var inte landets enda semesterhem för kvinnor. S-kvinnorna öppnade sitt första 1931 i Västmanland. Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Röda korset hade också semesterhem för kvinnor. Bidrag till resa och uppehälle kunde kvinnorna få från sin kommuns barnavårdsnämnd, från sin kvinnoklubb eller någon annan förening.

"Kärleken är hävstången till allt stort" står det på tavlan som hängde på Vadtorp.
Orden var en ledstjärna för Inez Wickström.

Ulla Ejemar

Konsten att sälja strömming

Böcklingfärs, panerad och stekt i njurtalg. Se där har vi receptet på ”böcklingkotletter”. Då kanske Norrlandsmusslorna, som mest liknar små pajer med purjo och böckling, känns mer anpassade till dagens matvanor.

Böcklingkotletterna och Norrlandsmusslorna är två av alla de recept som återfinns i Gävlefisks arkiv. 

Recept  från 1944 ur  häftet "Receptsamling för fiskrätter".

Gävlefisk, eller mer korrekt Producentorganisationen Gävlefisk ekonomisk förening, startades formellt 1935. Organisationen har förändrats och bytt namn flera gånger och den omfattar sedan länge inte enbart Gävlekusten utan sträcker sig från Uppland till Västerbotten.

Meningen var – och är – förstås att värna medlemmarnas intressen. Ett sätt att göra det är att uppmuntra oss konsumenter att äta fisk!

I Gävlefisks arkiv finns bland annat receptböcker och tidstypiska annonser. 

Annons från 1943 som pekar på fiskets betydelse i ransoneringstider.

Mitt under brinnande världskrig, 1943,  påminner annonserna om att ”fiskerinäringen är av oskattbart värde för folkförsörjningen”. När många andra varor var ransonerade fanns i alla fall strömmingen att ta till och då var det  en fördel om husmödrarna kunde få tips om hur den skulle varieras.

När kriget tog slut och importen åter tog fart blev det tuffare för fiskeriet och strömmingen,  det gällde att anpassa sig till nya tider. 1955 dyker den frysta fisken upp. I annonser i Gefle Dagblad och Norrlands-Posten lanseras ”maskinrensad” strömming i paket.  

1955 lanserade Gävlefisk fryst strömming.

Reklammaterialet är bara en liten del av Gävlefisks omfattande arkiv. Här finns allt från protokoll som berättar om organisationens historia och ekonomi till utredningar om fisket och detaljer om hur gäddrom ska kläckas och fiskyngel planteras ut.
Arkivet innehåller också foton, som på den snygga firmabilen här nedan fotograferad framför slottet i Uppsala. 
Ulla Ejemar

Gävlefisks bil fotograferad av Östlings foto.

På skidor från höga höjder

Vintersport är härligt, inte minst pauserna i solen med matsäck och varm choklad! Men att slänga sig utför en brant i sportkeps på skidor och hoppas att luften bär mot en stilfull poänggivande landning, det känns långt från bekvämlighetszonen. 

För Ernst Henning, Lars Sören Molin, Widar Tholén och andra var det nog inga bekymmer. De tävlade i backhoppning för olika idrottsklubbar i länet under 1930- och 1940-talen.
   

Ernst Henning, Stands IF, i ett hopp på SM i backhoppning i Hudiksvall 1942

Widar Tholén från Sandviken i Kungsberget på Backhoppnings-DM 1936

Redan i början av seklet genomfördes tävlingar och mästerskap i backar i Bollnäs, Söderala och Hudiksvall. Som på bilderna på Baggberget i Söderala 1904 och Rasslaberget i Bollnäs 1920. Flera föreningar tog hjälp av norrmän vana att anlägga hoppbackar. De tidiga tävlingarna var ofta en kombination av backhoppning och terrängskidlöpning, där hoppoäng och terrängtider lades ihop.

I Bollnäs anordnades DM i backåkning för juniorer och seniorer 1910. Tävlingen arrangerades av Bollnäs Gymnastik- och Idrottsförening och hade stor publik. Ett tävlingsprotokoll visar att en hoppmätare mätte hoppen och stilen bedömdes av domare. Deltagarna hade fyra hopp på sig i en omgång och hopplängden varierade mellan 8 och 20 meter.

Tävlingsprotokoll från 27/2 1910 på Hälsinglands Idrottsförbunds distriktmästerskapstävling i backåkning i Bollnäs

Backhoppartraditionen kom från Norge och introducerades i Sverige på slutet av 1800-talet. Fina foton, program och resultat från mästerskap och tävlingar finns bevarade i länets idrottsföreningars arkiv.

Åshammar IK:s hoppbacke invigdes 1929 och Lars Sören Molin, Storviks IF, vann tävlingen med ett hopp på 20,80 meter.

På 1940-talet och framåt bildades egna sektioner för backhoppning till exempel inom Hälsinglands Skididrottsförbund. Slalom fick så småningom också en egen sektion, men det är en annan historia.

Camilla Larsson