Om kampen för att få älska vem man vill

Affisch från 1948 från RFSU,

Sommarens Pridefestivaler i Gävle, Söderhamn och Stockholm kan tyckas självklara, men det kan vara värt att påminna om bakgrunden: Homosexuella handlingar var olagliga i Sverige ända fram till 1944. Och sjukdomsstämpeln togs bort först 1979!

Mot den bakgrunden är det kanske inte konstigt att det i äldre arkiv saknas dokument som berättar om homo- och bisexuellas och transpersoners kamp för att bli accepterade.

Men några få spår går att hitta. RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, är mest känt för sitt engagemang för legalisering av preventivmedel, rätt till abort och sexualundervisning. Men RFSU agerade också för att homosexualitet skulle avkriminaliseras.

Protokollen från lokalavdelningarna i Gävle och Hofors visar att man diskuterade frågan inför lagändringen 1944.

I Gävle rapporterade den legendariska sexupplysaren Elise Ottesen-Jensen redan 1943 om den planerade nya lagen. Hon betecknade avkriminaliseringen som en framgång av betydelse och fortsatte ”vi har också blivit uppskattade, därom vittnar de tacksägelser vi fått mottaga från de homosexuella”.

I Hofors såg RFSU:arna också avkriminaliseringen som en framgång. Läs mer i protokollet här nedan.

I protokollet från 1944 konstaterar RFSU i Hofors att det gäller att påverka opinionen "så att de homosexuella inte dömes på grund av människors okunnighet, ty föraktet är också en dom som är tung att bära"

Först 1950 bildades RFSL, då uttytt som Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som sedan dess framgångsrikt drivit kampen för homo- och bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter.

Ulla Ejemar 

Fjärran höjder - baptisternas sommaridyll

Flaggan är hissad och massor av unga baptister är samlade på Fjärran Höjder. Foto från 1925.

1918 tyckte de unga baptisterna i Gävle att man funnit ett ”idealiskt läge” för en samlingsplats sommartid. Man hade tidigare varit i både Hemlingby och Tolvfors, men nu äntligen hittat ett ställe där man skulle stanna i nästan 25 år – Fjärran höjder!

Fjärran höjder förknippas i dag länge med det kommunala badet, men innan staden och bebyggelsen kröp närmare var här mest skog och lantlig idyll. Åtminstone är det intrycket man får av de foton som finns bevarade i arkivet.

Frikyrkoförsamlingarna ville som andra föreningar ha ett sommarhem, ett ställe för umgänge i enkla former och möten sommartid.  Immanuelskyrkans ungdomsförening, som tillhörde Gävle 1:a baptistförsamling, hade i närmare tio år hyrt en hage i Tolvfors för sommarens möten. I hagen fanns bänkar och en talarstol, men ingen möjlighet att vara under tak och det var vad man längtade efter.

 

Sommarhemmet på Fjärran Höjder fotograferat ur en annan vinkel. 

1918 hade man hittat huset på Fjärran höjder. För 3 500 kronor fick man ett hus där bottenvåningen gick att inreda till hörsal och övervåningen kunde hyras ut som bostad. Marken arrenderades av Gävle stad. Av kassaboken framgår att arrendet 1926 kostade 145 kronor per år, men man fick också en inkomst på en hundralapp från sin hyresgäst E Östlund.

Här höll man nu möten på vardagskvällar och söndagar från juni fram till tidig höst varje år. Midsommar firades här, talare bjöds in och baptisternas eget sångsällskap ”Harmoni” underhöll.

Under slutet på 1930-talet började man fundera på om man skulle rusta upp huset eller flytta.1942 blev frågan akut, då stod det klart för föreningen att Gävle stad börjat sälja tomter i området. Nu skulle göras plats för nya bostäder och ett kommunalt utomhusbad.

I sökandet efter ett nytt ställe undersökte de unga baptisterna flera objekt. Valet föll på ”grosshandlarvillan” Nyborg på Norrlandet. Under namnet Borgvik blev den baptisternas sommarhem ända fram till 2012.

Här var standarden högre, här fanns utrymme för bad, övernattningar och servering. Men det var inte ett okontroversiellt val. Var läget på Norrlandet för långt bort? Skulle det nya fina sommarhemmet locka ungdomarna bort från söndagens gudstjänster? Eller höll det snarare ungdomarna borta från Furuvik "och andra penningsugande platser"? Diskussionen om köpet framgår av protokollet här nedan - klicka på respektive bild för att få den i större format.

Ulla Ejemar

Protokoll från 1 maj 1942. Mötet hölls vid Nyborg på Norrlandet som skulle bli det nya sommarhemmet.

Beslutet blev att köpa villan för 8 000 kronor.

Sagoslottet vid Lötviken

Ett eget sommarhem, ett ställe för vila, bad och festligt umgänge drömde man om inom folkrörelserna under tidigt 1900-tal. Och många av dem lyckades förverkliga drömmen.

I Sandarne var IOGT-logen Sandarne Enighet en av dem som skred till verket.

Vid Lötbäcken eller Lötviken hade godtemplarna samlats för att roa sig redan när de började organisera sig i slutet på 1800-talet. Under bar himmel firade man till exempel midsommar här. Men på 20-talet hade festplatsen tappat lite av sin glans, då väcktes tanken på att satsa på nytt med ett sommarhem.

Bild från Lötviken på 30-talet. Stående längst till vänster Axel Källman, som var mycket aktiv i logen.

24 maj 1932 satte man igång med bygget. Arbetet gjordes oavlönat av logens unga medlemmar, många arbetslösa i krisens 30-tal. På sju veckor lyckades man resa huset. Nu hade man i ärlighetens namn förberett bygget redan under vårvintern med att frakta sten över Lötvikens is.

Söderhamns tidnings ”korrespondent” – en av logens egna medlemmar - rapporterar om en lyckad invigning med friluftsliv, teater, dans och en för dagen specialskriven sång. Huset beskrivs i lyriska ordalag:

”Det harmonierar verkligen med omgivningen och det hela verkar som ett sagoslott. Visserligen ämnar inte logen slå an på vanliga nöjesanordningar i allt för stor utsträckning. Det blir mera en samlingsplats för kulturella nöjen, konserter, folklekar, fri idrott, bad o dyl.”

Söderhamns Tidning publicerade en lång artikel vid invigningen 1932.

Protokollen vittnar om att man inom logen förde livliga diskussioner. Synen på dans och idrott gick isär, skulle godtemplarna hålla sig ifrån att ordna ”tarvliga nöjestillställningar ”som dans eller skulle man tvärtom välkomna ungdomens nya fritidsintressen?

Det blev både och. IOGT ordnade ungdomsläger här, medlemmar kunde övernatta för en billig penning, logen höll möten och fester i huset sommartid. Men det blev också större nöjestillställningar, parken och huset kunde hyras av andra arrangörer.  Länge samarbetade godtemplarna och idrottsföreningen, SSIF, om det årliga midsommarfirandet. 

Populäre sångaren Harry Brandelius  uppträdde i Lötviken 1939. 

I mitten på 60-talet började sommarhemmet tappa sin glans, logens allt färre medlemmar orkade inte hålla det i stånd. 1968 erbjöds grannen Stenö båtklubb att köpa hemmet för 12 000 kronor. I köpet ingick alla inventarier utom de som de som det stod ”IOGT” på.

Ulla Ejemar

Lagerbäck inledde karriären i Kilafors

Lagerbäck tränade Kilafors IF 1977 - 1982

När Kilafors IF plötsligt stod utan tränare på sensommaren 1977 valde man att satsa på ett oprövat kort: 29-årige Lars Lagerbäck. Att det blev just i Kilafors som Lagerbäck inledde sin karriär verkar ha varit en ren tillfällighet. Tränarsysslan råkade bli ledig precis i samband med att han och hustrun bosatte sig i Bollnäs inom bekvämt pendlingsavstånd. För det var väl knappast pengarna som lockade - en blygsam ersättning om 60 kronor "per gång" utlovades.

Ur styrelseprotokoll den 8 augusti 1977

Någon omedelbar succé blev det inte för Kilafors under den nye tränaren. Flera år i rad var laget nära att åka ur division 4 Hälsingland. Men säsongen 1981 lossnade det ordentligt. I stället för att harva i botten av tabellen lyckades Lagerbäcks manskap blanda sig i toppstriden. Som kronan på verket rodde man dessutom hem DM-titeln.

Lagerbäck, stående längst till höger, vann DM med Kilafors IF 1981

Efter sejouren i Kilafors hann Lagerbäck med tränaruppdrag i både Arbrå BK och Hudiksvalls ABK. Ändå lär det inte bli för sina insatser inom hälsingefotbollen som han i första hand kommer att bli ihågkommen. Genom att föra Sverige till fem raka mästerskap under 00-talet blev han en av våra mest framgångsrika förbundskaptener genom tiderna. På Island blev han legendarisk bara genom att ta landslaget till sommarens EM-slutspel. Nu har islänningarna dessutom visat att man kan mäta sig med de bästa. Och i pressen har "Lagerbäckur" halvt på allvar lanserats som en möjlig presidentkandidat.
Jörgen Björk

En ”blå-gul duk” värd att hylla?

Strömvallen i Gävle 6 juni 1961. Hofors husmodersförening tar emot sin fana .

I år är det 100 år sedan Svenska flaggans dag instiftades, dagen som nu är Sveriges nationaldag.

Alla tyckte inte att det var en bra idé att hylla flaggan med en egen dag. Initiativet kom från försvarsvänligt håll, från Svenska landstormsföreningen som tyckte dagen lämpade sig för fosterländska festligheter.

Inom arbetarrörelsen var man däremot kallsinnig. Vid den här tiden fanns där många som var öppet kritiska till både nationalism och militärväsende. 

De båda sidorna i debatten speglas tydligt i Gävlepressen i juni 1916.

Socialdemokratiska Arbetarbladet motsatte sig inte firandet men protesterade mot att barnen i folkskolan utkommenderades att delta i ”skådespelet” . Tidningen varnade också för att dagen kunde bli ett sätt att hylla kungen som hade namnsdag denna dag. Sådant ”osmakligt fjäsk” ville den inte vara med om.

Ett gulnat klipp ur Gefle-Posten 7 juni 1916.
Klicka på bilden för att läsa inledningen.

Borgerligt sinnade Gefle-Posten var desto mer entusiastisk.  Inför denna första landsomfattande svenska flaggans dag publicerade man hela dagsprogrammet och dikten ”Honnör för fanan”. Dagen efter berättade man om arrangemanget i Steneberg och på Rådhusesplanaden och solen som ”ljöt ett vackert skimmer öfver de blå-gula dukarna”.

Debatten svalnade ganska snabbt, på 1920-talet var socialdemokraten Hjalmar Branting redo att hålla högtidstal denna dag. Riktig stor blev uppslutningen kring dagen under andra världskriget. Inför hotet om krig kändes det kanske viktigt att visa nationell sammanhållning. 

Parader med allt från scouter och skolbarn till husmodersföreningar var ett vanligt inslag i firandet. Utdelning av flaggor ingick också redan från start. I Arkiv Gävleborg finns arkivet från ”Kommitterade för Svenska flaggans dag i Gävle”. Det innehåller bland annat listor över vilka som fick fanor. 

6 juni 1983 blev dagen officiellt Sveriges nationaldag. 2005 blev den en helgdag. Valet av datum var inte slumpmässigt. På Skansen i Stockholm hade man redan i slutet på 1800-talet haft flaggfester detta datum eftersom det var då Gustav Vasa kröntes till kung 1523.

Ulla Ejemar

Bild ur broschyr med regler för hur fanan ska hissas och hanteras ur arkivet från "Kommitterade för Svenska flaggans dag i Gävle"