Heino Krabu satte sin prägel på Hälsingland

Heino Krabu med frun Kaarina och dottern Piret-Maria framför hemmet  i Söderhamn. Foto: Åkes foto/Dibis

En höstsöndag 1944 kom flera hundra båtflyktingar till Gävle. Det var ester och finländare som flydde efter Finlands separatfred med Sovjetunionen. En del av dem hade fördrivits från sina hem i Karelen, andra befarade att de skulle bli utlämnade till Sovjetunionen.

Bland de estniska flyktingarna fanns Heino Krabu. Han skulle komma att etablera sig i Söderhamn och sätta sin signatur på många byggnader, bland annat stadshuset i Bollnäs.

Hösten 1944 anlände tusentals flyktingar över Östersjön. Klippet ur Arbetarbladet handlar om dagen då Heino Krabu anlände. 

Sonen Jüri har sett till att arkivet efter Heino Krabus firma lämnats till Arkiv Gävleborg. Arkivet rymmer företagshandlingar, ritningar och foton över ny- och ombyggnader av hyreshus, villor, kontor och mycket mer i Bollnäs, Söderhamn, Ljusdal och flera orter i och utanför länet.

Arkivhandlingarna berättar däremot inte om Heino Krabus dramatiska bakgrund. 

Han var utbildad byggnadsingenjör hemma i Estland och blev tvångsenrollerad till tyska armén, enligt sonen Jüri. När Heino blev sjuk och fick permission tog han chansen att desertera, han stack över till Finland. Där fick han jobb vid bygget av en flygplansfabrik utanför Tammerfors och där träffade han sin blivande fru Kaarina.

I fredsavtalet med Finland var villkoret att alla som Sovjet betraktade som ”sina” medborgare skulle återföras till dit. Till dem hörde förstås esterna.

- Men pappa fick tips av de finska myndigheterna. ”Ge er iväg skyndsamt” sade de, har Jüri Krabo berättat.

De lyckades ta sig över Östersjön och landade i Bönan. I Gävle inkvarterades de estniska flyktingarna i Borgarskolans gymnastiksal.

Heino Krabu fick snabbt arbete i Gävle, året därefter hittade han ett lite bättre betalt jobb på Cyril Stackells arkitektkontor i Söderhamn. Firman hade ett halvdussin anställda och kontor i både Söderhamn och Bollnäs.

- På 60-talet hade pappa planer på att öppna egen firma, men så dog Cyril Stackell 1964. Pappa fick en förfrågan från familjen Stackell om att leda företaget under en övergångsperiod. Efter några år tog han över helt och drev sedan kontoret i eget namn, har Jüri berättat.

Alla projekt Heino varit inblandad i finns inprickade på kartor. Där finns hyreshusen på Tallbacken, villor på Klossdammen och renoveringen av kvarteret Pilen i Söderhamn liksom många byggen i Bollnäs: Stadshuset, Tingshuset och Karlslunds äldrebostäder. De sistnämnda ansågs lite före sin tid med fina gemensamma ytor för de äldre.

Bollnäs stadshus är kanske det mest kända av de hus Heino Krabu ritat. 

Heino Krabu var inte stolt över alla jobb, enligt sonen stördes han framför allt över mexitegelhusen på Väster vid Stadsmuseet i Söderhamn. Där var det beställarens vilja som slutligen avgjorde hur det skulle se ut.

Jüri Krabo fotograferad 2014 framför barndomshemmet på Granitvägen som Heino Krabu ritade. Foto: Ulla Ejemar.

1989 vågade Heino Krabu för första gången återvända till Estland. 1991 blev landet åter självständigt och självständigt han kunde till och med köpa ett hus i barndomsstaden Narva-Jõesuu.

Han avled 84 år gammal 2007.  Då hade sonen Juha tagit över firman men han arbetade fortfarande aktivt.  Dagen då han avled hade han och Juha ett arbetsmöte inplanerat i Östersund.

Ulla Ejemar  

(artikeln har tidigare varit publicerad i ArkivXet nr 2/2017)

Dokument berättar om Kungsgården

Förslag till utformning av övervåningen på herrgården i Kungsgården från 1869. 

Kungsgården i Ovansjö socken har anor. Den har ägts av präster, bönder, kronan och även Hofors bruk. I arkivet från Kungsgården kan man hitta den fina akvarellen här ovan. Den är från 1869 och visar ett förslag till nya fönster på ovanvåningen på Kungsgårdens herrgård. Vi vet inte om de snirkliga takkuporna byggdes, de ser åtminstone inte ut så idag.

Kungsgården var i vilket fall sedan länge en väl bebyggd gård. Det framgår tydligt av ett annat viktigt dokument, brandförsäkringshandlingen från 1858. Huvudbyggnaden var vit, uppförd i sten med tak av ”jernplåt”. Alla hus på gården bedömdes vara i god kondition. Här fanns bland annat flygelbyggnader, vagnslider, brygghus, fähus och spannmålsmagasin. Till gården hörde också en inspektorsbostad i Hillsta där det fanns ett oxstall och en klensmedja.

Försäkringen tecknades i ”Brandstodsbolaget å landet inom Gefleborgs län”. För den som forskar om hembygden eller släkten kan brandförsäkringshandlingar vara en värdefull källa.

Brandförsäkringen från 1858. Huvudbyggnaden, flyglarna och flera andra hus var av sten.
Ur arkivet från Hofors bruk. 

Handlar det som här om ett bruk finns fler intressanta källor att ösa ur.

För att hålla igång verksamheten i Kungsgården krävdes många människors arbete. I bevarade avlöningsböcker kommer vi närmare de som jobbade här och det liv de levde. Avlöningsböckerna listar vilka som arbetade där, vad de gjorde och hur de fick betalt.

Avlöningsbok från Kungsgården. Ur arkivet från Kungsgården.

Listan från januari 1883 upptar 34 personer. På Kungsgården arbetade en hel drös med ”dagakarlar”. Så här mitt i vintern arbetade de med hästskötsel, vedhuggning och timmerlastning. Förutom dagakarlarna listas bland andra en skogvaktare, en rättare, en trädgårdsmästare och en stalldräng.

Två kvinnor finns med, ladugårdspigorna Karin Östberg och Stina Hybert. Båda hade arbetat hela månaden och tjänat ihop 23 kr och 25 öre. Karin hade dessutom hämtat post och gjort en liten extraförtjänst på det. Avlöningsboken finns i arkivet från Kungsgården, ett av de 27 arkiv som deponerats i Arkiv Gävleborg av Hofors bruk/Ovako. 

Ulla Ejemar 

Skrik lagom – så skapas trivsel på läktaren

Bertil ”Bomben” Carlbaum leder klacken på Strömvallen 1965.

Att komponera en lyckad hejaramsa är en grannlaga uppgift. Det gäller att inte stöta sig alltför mycket med den sansade sittplatspubliken. Samtidigt får udden inte helt gå förlorad.

I hejaramsornas barndom, under tidigt 1900-tal, kunde tonen vara nog så rå. Som domare eller spelare i bortalaget fick du räkna med att utstå allt från ganska harmlösa glåpord till rena mordhot.

Efter första världskriget inleddes en ny epok i hejaramsornas historia. Vid det laget hade folk tröttnat på våld och elände. Det ledde till en allmän uppsnyggning av läktarkulturen. Föreningarna anlitade mer eller mindre professionella hejaklacksledare, gärna kändisar som Ernst Rolf och Thor Modéen. Ramsorna var genomarbetade; de var skrivna på vers och hade ett positivt innehåll. "Här vare livat här vare glatt, här vare blommor i morsans hatt!" är en klassiker i genren.

Den förhållandevis tuffa supporterkultur vi har i dag kan spåras tillbaka till hösten 1969 när tv började sända engelsk fotboll i Tipsextra. Stämningen på de svenska arenorna tedde sig rätt mossig jämfört med till exempel atmosfären på Anfield i Liverpool.

Hösten 1938, under hejaramsornas gyllene tidsålder, for ett tusental läroverkselever med tåg från Gävle till Stockholm för att heja på de sina i finalen av skolturneringen Kronprinsens pokal. Matchen spelades på Stadion och för motståndet svarade Norrköping.

För att ge ungdomarna bästa möjliga förutsättningar att klara balansgången mellan att energiskt stötta det egna laget, samtidigt som man höll sig inom gränserna för det anständiga, delades ett blad med lämpliga ramsor ut.

Den inledande uppmaningen lyder: "Skrik ej så fort en geflespelare får bollen. Det enerverar!".

Lämpliga hejaramsor.

När Svenska Dagbladet rapporterar från finalen slår man fast att "hejarklackarna arbetade bra - Gävles bäst", men själva matchen på plan vann Norrköping med 4-1.

Gävle Gymnasii Idrottsförenings arkiv finns på Arkiv Gävleborg.

Övriga källor:
Språktidningen 7/2019
SvD den 30 oktober 1938 (https://tidningar.kb.se)

Jörgen Björk

Mejerihistoria från Ockelbo

Ockelbo mejeri som det såg ut på 40- eller 50-talet. Foto ur arkivet från Gefleortens mejeri i Arkiv Gävleborg.

Mjölkkrukorna på lastbilsflaken har hämtats hos bönder i Ockelbotrakten. Mejeriet i Ockelbo var ett av alla de som fanns runt om i regionen.

I Ockelbo samlades några bönder 1908 för att diskutera om de skulle bygga ett mejeri. Dittills hade folk ofta handlat mjölk, grädde, smör och ost direkt av bönderna men samhället förändrades snabbt, tätorter växte, allt fler jobbade i industri och handel och ville köpa mjölk i affären.

Ockelbobönderna bildade redan 1909 en andelsförening och började söka tomt. De ville ha ett centralt läge för mejeriet, närhet till järnvägen var viktig. Med tågen kunde det som inte såldes lokalt  levereras till kunder i Strömsbro och Gävle. 

Viktigt var också tillgång till bra vatten, mejeriet behövde egen brunn. Den tomt de först tänkt sig dög inte, vattenkvaliteten var för dålig. Valet föll på en annan tomt intill Missionskyrkan. Snart började bygget av ett 12 x 9 meter stort hus i tegel med en övervåning i trä där personal skulle kunna bo.

Handlingar från mejeriet finns bevarade i Arkiv Gävleborg.  Där kan man läsa om planeringen av mejeriet och att man till exempel fastnade för att använda den så kallade "ismetoden". Man var väl medveten om att kvaliteten på mjölken måste vara god, det framgår i de första stadgarna.

I stadgarna ställdes krav på mjölkens kvalitet och på att varken djur eller människor fick sprida smittsamma sjukdomar. Utdrag ur stadgar från 1909, Ockelbo Andelsmejeri.

Protokollen speglar tiden på flera sätt. 1917, ett av krisåren kring första världskriget, uppvaktades mejeriet av Ockelbo arbetarekommun som krävde billigare mjölk. Delägarna beslutade efter omröstning att inte sänka priset, mjölken var inte dyrare i Ockelbo än någon annanstans.

Från Jädraås kom 1922 en bön om att mejeriet borde skänka mjölk till fattiga arbetslösa. Beslutet blev att skicka 100 kronor till dem i stället för gratis mjölk. 

1920-talet var tufft även för bönderna. En del valde att sälja direkt till kunderna istället för att leverera in till mejeriet, vilket gjorde att mjölken inte räckte till kunder i Gävle och Strömsbro. Redan då började man diskutera om ekonomin kunde förbättras genom ett utökat samarbete med andra mejerier i regionen.

1933 bildades så Gefleortens mejeriförening. I den nya stora föreningen ingick 13 mejerier och fler än 1800 mjölkbönder. Den omfattade Gästrikland, Norduppland och Tärnsjö i Västmanland.

Lista över alla mejerier och större mjölkleverantörer 1932. Den sammanställdes inför bildandet av Gefleortens mejeriförening 1933.

För Ockelbos del innebar det en nystart att gå upp i Gefleortens. Mejeriet byggdes om och ut. Vid återinvigningen i mars 1934 var det enligt protokollsboken "länets modernaste".  Under dagen visade ingenjör S G Arph från AB Separator ”mjölkens väg från invägning till smörkärnan och ostkaret”.

1962 var mejeriet inte längre modernt. Det lades ner, men byggnaderna finns kvar och busshållplatsen intill heter just ”Mejeriet”. Nu är till och med Gefleortens för litet, Gävlemejeriet läggs ner i maj 2020.

Om ”ismetoden” och annan mejerihistoria kan man läsa på hemsidan från Institutet för språk och folkminnen https://www.isof.se/matkult/mjolk/mejerier-genom-tiderna.html

Ulla Ejemar

Silverörnen från Arbrå

Fanan från Arbrås SSU-klubb lämnades nyligen in till arkivet från Bollnäs socialdemokratiska arbetarekommun. 

En havsörn kan ha ett vingspann på drygt två meter. Den naturliga storleken verkar ha varit förebilden när Arbrås SSU-ungdomar beställde sin fana. Den är 244 centimeter bred och den silverglänsande örnen famnar nästan hela bredden.

Ofta kan man i protokoll och kassaböcker spåra historien bakom föreningarnas fanor, men här är det svårt. Den enda arkivhandling som finns i bevarad Arkiv Gävleborg från SSU i Arbrå är en tidig kassabok. Där finns inte fanan nämnd, det tyder på att den kommit till efter 1927 när de sista uppgifterna fördes in i kassaboken.

Örnen är en vanlig symbol på fanor från socialdemokratiska ungdomsklubbar, tolv av dem som finns i Arkiv Gävleborgs samling har örnen som bärande motiv. Örnen kan representera mod och frihetslängtan, men även ordets kraft och givmildhet.

Arbrås SSU-klubb bildades 12 mars 1923 som det står på fanan. Då börjar också kassaboken. Den visar att det första klubben gjorde var att betala föredragshållaren J V Lind och köpa 100 affischer från SSU:s eget förlag för 13 kr.

Kassaboken berättar också att föreningen ordnade fester på Vågen i Arbrå, betalade 25 kronor till ”fotograf Pettersson”, lämnade bidrag till ett nytt dansbanebygge på Vågen 1924 och samlade in pengar till arbetslösa. Inköp gjordes i kooperativa handeln, i Nilssons ångbageri och Arbrå manufakturaffär. Klubbmedlemmarna ordnade även kurser i bokföring och kommunalkunskap.

1927 hade klubben 40 medlemmar. Klubben fanns kvar åtminstone till 1973 för då firade den 50-årsjubileum.

Ulla Ejemar

1973 firade klubben 50 år. Tidningsklippet kommer troligen ur tidningen Ljusnan.