Stig Sjödin som Stor-Sven

Hela ensemblen på Valhallas scen med fina dräkter och scendekorationer. Foto: Berghs Sandviken.

I Arbetarnas Bildningsförbunds (ABF) arkiv finns det ett fotografi från en teaterföreställning, på baksidan finns några anteckningar ”…ensemblen med ett stort antal ortsbor. Längst till höger ses regissören Olle Westin och den blivande författaren Stig Sjödin”. Fotot visar en påkostad föreställning av sång- och folklustspelet Värmlänningarna.

När ABF firade sitt 25-årsjubileum 1939 fick amatörteatergruppen tillsammans med ABF-orkestern i uppdrag att stå för underhållningen i nöjesbyggnaden Valhalla i Sandviken. De slog på stort och framförde Värmlänningarna, ett stycke från år 1846 av F.A. Dahlgren.  Dramat handlar om rikemanssonen Erik som är tvingad att gifta sig med en fin flicka, men han vill inte för han är förälskad i torparflickan Anna. Så den 25 mars fick åhörarna en stor dos olycklig kärlek, men de fick även höra den välkända melodin Ack Värmeland du sköna.

Affisch från ABF Sandvikens lokalavdelning/Arkiv Gävleborg.

En affisch berättar att det var Carl Sundberg som ledde orkestern och att ett folkdanslag medverkade. Skådespelarna hade kostymer från Skådebanan och Holms ateljéer i Stockholm.

Recensenten skriver: ”Låt oss till en början säga, att presentationen var utmärkt. Visserligen lyste amatörskapet här och var igenom, men det hängde väl mycket på, att man inte hunnit växa in i rollerna ordentligt.”

Vidare lyfte recensenten fram några mer framträdande roller. Olle Westin som var regissör spelade även ”en utmärkt gamling”. Sven Sjöberg som spelade Erik, ”…vars lite hektiska temperament låg rätt bra till för framställningen av en yngling, som bragts ur gängorna genom kärleken”. Birgit Hedström, i rollen som Anna, fick beröm ”…särskilt med hänsyn till den svåra rollen och de omkastningar i lynnet, som hon måste uppvisa.” Omdömet av Stig Sjödins rolltolkning av Stor-Sven löd ”… repliker föllo nämndemansmyndigt och övertygande…”. 

Många studieförbund har haft amatörteater på sitt program och ABF i Sandviken är en av dem. I deras årsrapport 1939 - 1940 kan man läsa att det var tjugotvå medlemmar i teatergruppen och att tolv av dem var kvinnor. 

 ABF:s årsrapport 1939-1940.

Vid 25-årsjubileet fick teatergruppen förstärkning och enligt recensionen var det totalt 37 personer som medverkade. Om det blev flera föreställningar av Värmlänningarna än den här vet vi inte. 

Hela recensionen finns att läsa här nedanför.

Solveig Östlund Blomgren

Arbetarbladets recension 28 mars 1939.

Lockdown i november 1918

Trots masken smittades många inom vården. Hudiksvalls Tidning 7 november 1918. 

I oktober 1918 förbjöds teaterföreställningar, bio, konserter och andra folksamlingar i stora delar av Gävleborgs län. Den som bröt mot förbudet kunde få betala vite på allt från 5 till 100 kronor. Det handlar förstås om spanska sjukan, influensan som började spridas i landet och länet sommaren 1918. Under hösten skördade den allt fler dödsoffer. 

Stora delar av länet stängdes ner i fyra veckor.

”Ingen bör tanklöst och utan verkligt skäl träda i beröring med veterligen sjuka och smittobärande eller deltaga i folksamlingar av olika slag” meddelades av landshövding Hagen i en kungörelse i länets tidningar 31 oktober.  

Förbudet skulle gälla i fyra veckor landsbygden. Liknande påbud gick ut i städerna. I Gävle gällde förbud mot danser och ”lekstugor” men däremot inte mot teater, bio eller konserter. De fick genomföras om lokalerna städades och luftades minst en halvtimme mellan varje föreställning.

Varför skilde sig reglerna mellan landsbygd och stad? Troligen för att sjukdomen härjade särskilt hårt i delar av Hälsingland. I Bergsjö hade man i slutet av oktober redan haft ett 60-tal dödsfall, orten ansågs vara landets hårdast drabbade sett till folkmängden.

Vissa råd som spreds är bekanta: Stanna hemma om du är sjuk, undvik att sprida smitta. Andra var direkt skadliga och skulle inte förekomma i dag, som att bädda ner febersjuka i värme för att de skulle ”komma i svettning”.  

I ett försök att stoppa smittspridningen lät man i Hudiksvall och Gävle skjuta upp starten av höstterminen vid läroverken. Senare stängdes skolor av samma anledning. Man fick ändå inte bukt med smittan. Vissa arbetsplatser gick på halvfart eftersom många var sjuka. Tidningarna rapporterade varje dag om spanskan. Ofta nämndes de som dött i sjukdomen med namn, ålder, yrke och bostadsort.

Notiser som den här kunde läsas i länets tidningar varje dag under hösten. HT 12 oktober 1918.

Dödsannonserna blev många, här HT 7 november 1918. Samtliga ovan dog till följd av spanskan, enligt utdrag till SCB. 

Sjukvårdens resurser räckte inte till, man vädjade om frivilliga insatser. Röda korset hade i länet byggt upp förråd av sjukvårdsutrustning som var tänkt att användas i händelse av krig. Sverige kunde hålla sig utanför kriget, men inte komma undan spanskan.

Röda korsets krets i Söderhamn öppnade sina förråd och lånade ut sängar, kuddar, lakan och örngott till ett provisoriskt sjukhus i Stugsund. Hudiksvallskretsen utrustade 25 platser vid ett provisoriskt sjukhus i Bergsjö och i Ljusdal ställde man upp med utrustning till 15 bäddar åt manskapet vid Svea ingenjörskår. Gävlekretsen lånade också ut utrustning och upprättade en särskild kvinnlig beredskapskår som vårdade ett 40-tal sjuka under hösten. Röda korset försökte dessutom få in män i den frivilliga styrkan av vårdare. 

Sjukbårar, madrasser, filtar ... Söderhamns Rödakorskrets årsberättelse från 1918 redogör för hjälpinsatser mot spanskan. Klicka på bilden så går det lättare att läsa. 

Trots dansförbud och andra åtgärder fick man inte stopp på smittan, något hopp om vaccin fanns inte. Det skulle ta ett par år innan sjukdomen ebbade ut. Då hade cirka 38 000 personer i Sverige avlidit i spanskan och dess följdsjukdomar. De flesta som insjuknade överlevde och tillfrisknade trots allt.

Ulla Ejemar

Dokument ur arkiv från Kastets sjukhjälps- och begravningskassa. Spanska sjukan drabbade många, men de flesta kunde återgå till jobbet efter några dagar. Klicka på bilden för att se den i större format. 

Kroppsspråk för konduktörer

En nyckel till tågvärdens kroppspråk? Klicka på bilden för att se den i större format.

Ibland dyker det upp överraskande fynd i arkiven. Som i arkivet från SEKO eller kanske hette facket Järnvägsmannaförbundet när det här utskicket gick ut till kontaktombuden? 

Utskicket visar i alla fall att vi långt före mobilens emoijs pratade med smileys, se det glada O:et längst upp. För att inte tala om figurernas kroppsspråk! Någon som känner igen det från senaste tågresan? 

Mobilens emoijs ger oss oändliga möjligheter att meddela hur vi mår eller vad vi tycker. Det lär finnas mer än 3 000 sådana, åtminstone enligt Wikipedia.  Smiley är ett annat ord för ungefär samma sak även om den har djupare rötter som vi ser ett exempel på här. Den gula runda gubben med det breda leendet som brukar finns på dekaler och knappar uppfanns redan 1963 av en man som fick 45 dollar för ett  jobb som tog några minuter, enligt samma källa.

Enkla bildsymboler har följt människan genom historien. På skrivmaskinstiden kunde man till exempel avsluta brevet med ett leende : )

Sedan det här bladet trycktes har konduktörens strikta uniform blivit ledigare. För övrigt heter det väl inte konduktör länge, vi säger väl tågvärd eller tågmästare?

Ulla Ejemar

 

 

Cembratallen - en räddning undan svälten?

 Cembratallens kotte och frön är mycket större än den vanliga tallens. Illustration ur Swederus skrift i Hushållningssällskapets arkiv. 

I maj 1871 skriver A G Aspegren i Ryggskog, Los, ett brev till Gävleborgs Läns Hushållningssällskap och ber om några frön av cembratallen. Han är inte den enda som intresserar sig för tallen, frön delas ut i många  Hälsingesocknar. 

Hur gick det för Aspegren och de andra - lyckades de dra upp några plantor? Blev det träd som står kvar än i dag?

Aspegren, som var inspektor på Bergviks bolag, skrev att det skulle vara ”roligt” att göra ett försök att odla tallen, men bakom idén om att satsa på detta träd låg en bister verklighet. 1867 - 1869 drabbades framför allt norra Sverige av missväxt. Folk svalt och försökte överleva genom att äta bark, mossa och lavar. Hur skulle man slippa uppleva något liknande igen? 

Cembratallen kunde vara en räddning, tänkte sig skriftställaren Georg Swederus. Han fick av Alfred Nobels far Immanuel höra att man i Ryssland åt tallens stora och näringsrika frön. Swederus tänkte att fröna skulle kunna vara en utmärkt nödföda vid framtida missväxtår och drog igång en regelrätt kampanj. Cembatallen blev omskriven i tidningar runt om i landet och i Gävleborg nappade inte minst Hushållningssällskapets J A Södermark på idén.

”Ibland dem som i mindre skala, men så mycket större nit, arbetat för saken må anföras sekreteraren i Gefleborgs Hushållnings-Sällskap landskamereraren Herr J A Södermark” skrev Swederus i broschyren ”Asiatiska Cembra-Tallen – Nordens Brödträd”

Hushållningssällskapets J A Södermark ivrade också för cembratallen. Foto Sjöberg/Gävleborgs Länsmuseum/Digitalt museum.

Södermark bidrog själv med en artikel i Norrlandsposten där han beskrev tallens förträffliga egenskaper. På hans initiativ skrev Hushållningssällskapet dessutom ”till kungs” och föreslog att staten skulle anslå pengar till import av cembratallfrö. Svaret från kung Karl XV blev något avmätt, varken Skogsstyrelsen eller Lantbruksstyrelsen tyckte att man skulle ha alltför stora förhoppningar på trädet.

Sommaren 1870 kom ändå en antal tunnor frön till Sverige från Ryssland. De fördelades av Kungliga skogsstyrelsen. Gävleborg fick sju skålpund. Den som ville delta i försöket fick anmäla sitt intresse till Hushållningssällskapet. Kungörelsen, svaret från kungen och en lista på några som fick frö finns i Hushållningssällskapets arkiv.

Länsträdgårdsmästaren Alfred Lindblads lista över utskick av cembratallfrö 1871. Klicka här för en mer lättläst version i PDF-format. 

I dag odlas cembratallen mest som prydnadsträd. Det kallas också brödträd eller sibirisk ceder, kan bli flera hundra år och mer än 20 meter högt. Barren är cirka fem centimeter långa och sitter i knippen om fem. Kottarna blir stora och innehåller många frön som uppskattas av fåglar.

Ett skålpund är ett gammalt viktmått som motsvarar cirka 425 gram.

Källor: Gefleborgs läns hushållningssällskaps arkiv, Norrlandsposten 19 november 1867.

Ulla Ejemar

Offer för ubåtskriget strandade i Gävle

Kaptenerna Hedman (x), Söderholm (xx) och Brunk (xxx) ska återfinnas i främsta raden liksom fyrmästare Mattsson från fyrskeppet Finngrundet. Reimers bild i Gefle-Posten 8 augusti 1916. 

Det ser ut som vilken gruppbild som helst, möjligen är personerna ovanligt allvarliga. Men rubriken ger sammanhanget, på bilden ser vi besättningarna från tre fartyg som räddades in till Gävle sedan deras fartyg sänkts av en tysk ubåt en augustidag 1916.

I början av första världskriget slöts en överenskommelse mellan Tyskland och Sverige om att svensk export av trävaror skulle få fortsätta ostörd om Sverige tillät export av hästar till Tyskland. Överenskommelsen var inte alltid att lita på vilket blev extra tydligt i augusti 1916.

Vattnen patrullerades av tyska ubåtar och under bara några få dagar i början på augusti sänktes flera svenska fartyg. Först sänktes ångaren, S/S Commerce, utanför Bålsön i höjd med Hudiksvall. Någon dag senare kom rapporter om att fler fartyg saknades. Farhågorna besannades när ett 30-tal besättningsmän landsattes i Gävle. Deras fartyg, ångarna Wermland och Bror Oscar samt briggen Vera hade alla sänkts av tyskarna.

De fyra Gävletidningarna berättade utförligt om händelsen. Gefle Dagblad bad fotografen Gustaf Reimers ta bilden som sedan publicerades i flera av tidningarna. Vid den här tiden var nyhetsbilder ovanliga i dagspressen.

Kapten Hedman på Bror Oscar berättade att fartyget lämnat Gävle hamn på måndagskvällen för att gå till Raumo med separatorer och annat järngods. På onsdag morgon vid 02.20 prejades fartyget av en ubåt. Hedman beordrades över till ubåten där han fick höra att ”allt eller nästan allt är krigskontraband” och att båten skulle sänkas. Bror Oscars besättning, elva män och tre kvinnor, fick samla ihop sina tillhörigheter och gå i livbåtar medan ubåtens folk placerade ut sprängbomber i ångaren. När man kommit en bit ut från fartyget exploderade bomberna och på några minuter sjönk Bror Oscar.

Livbåtarna drogs på släp av ubåten som nu fick syn på briggen Vera från Brantevik. Också hon prejades och nu var det kapten Brunks tur att kommenderas över till ubåten. Vera transporterade trävaror och var på väg till Newcastle, men ubåtskaptenen hävdade att han hade order att sänka alla trälaster på väg till England.

I Gefle-Posten 7 augusti 1916 berättas att ubåtsbesättningen tog god tid på sig när den gick ombord på Vera där frukosten fortfarande stod uppdukad i mässen. ”Nu slogo sig tyskarna ner vid bordet och läto sig i det framdukade väl smaka – i synnerhet det mjuka brödet hade god åtgång”. Efter mackorna tände tyskarna eld på fartyget med hjälp av fotogen.

Med sex livbåtar på släp gick ubåten nu mot Finnsgrundens fyrskepp där båda besättningarna lämnades. På väg därifrån stötte ubåten på nästa offer: Ångaren Vermland på väg till Finland med styckegods under befäl av kapten Söderholm. Samma procedur upprepades, besättningen fick gå i livbåtar och Vermland sänktes med sprängbomber. Kapten Söderholm berättade för Gefle-Posten att besättningen bara fick några minuter på sig att lämna fartyget, men att han blivit synnerligen artigt bemött på ubåten och även blivit bjuden på cigaretter.

På fyrskeppet blev det trångt och som det blåste hårt kunde motorbåten därifrån inte frakta in besättningarna förrän fram emot söndagen. Alla överlevde dramat - den här gången. Men många svenska sjömän dog när handelsfartyg sänktes under kriget. 

Källor: Artiklar ur Norrlandsposten, Gefleposten, Arbetarbladet samt Gefle Dagblad publicerade 4-9 augusti 1916.

Ulla Ejemar