Trollerikonster i Sandvikens Folkets Park

Affisch från Sandvikens Folkets Park i Arkiv Gävleborg.

Affischen från september 1913 berättar om händelsen när den världsberömda illusionisten och trollkonstnären Max Hofzinser med elegant rekvisita och apparater kommer att ge besökarna ”Ett absolut dödssäkert arbete och en enorm succés…”. 

Men vem var den kungliga hovillusionisten Max Hofzinser?

Max Hofzinser hette egentligen Josef Levin och var född i Hudiksvall 1885. I kyrkboken står det ”odöpt” vid hans namn och att hans föräldrar kom från ryska Polen och tillhörde den judiska tron. Josef hade diverse jobb i Hudiksvall, han studerade men tog inte någon studentexamen. Han var intresserad av trolleri och trollkonstnärer. 1907 flyttade han till Norrköping och så småningom började han uppträda på biografer och även turnera runt i landet.

Men han behövde ett mer lockande artistnamn så han började att kalla sig Max Hofzinser. Max från Max Alexander, en dansk magiker och Hofzinser från Johann Nepomuk Hofzinser, en illusionist från Österrike. Så hans artistnamn blev en blandning av hans förebilder.

På Sveriges Trollerimuseum i Kolmården finns det mer information om vår trollkarl. Där finns ett diplom som visar att han blev utnämnd till kunglig hovillusionist av både Gustav V och Gustav VI Adolf. Där finns även exempel på hans rekvisita, bland annat den försvinnande lampan som han använde sig av i sina föreställningar.

Trollbok utgiven 1942 av Max Hofziner.

Det verkar som om han ville dela med sig av sina tricks för han gav ut boken Litet trolleri för Sällskapskretsen. I förordet skriver han: ”En person, som kan roa ett sällskap med litet trolleri, blir snart populär och omtalad samt anses som den glada sällskapsmänniskan”.  I boken finns många spännande tricks, till exempel, Det dansade jonglörägget, Böjliga cigarren och De mystiska damerna. Det finns dock även med en varning - man bör inte göra samma konststycke två gånger efter varandra för då kan åskådaren komma på hemligheten.

Om publiken i Sandviken i Folkets Park 1913 fick se några av tricksen som finns med i boken vet jag inte, men troligtvis fick de vara med om något spännande och fick valuta för pengarna – 25 öre.

Solveig Östlund Blomgren

Julklappsrim anno 1945

Ett fynd i jultid ur arkivet från Lörstrand, Järvsö. 

En och annan håller väl fast vid traditionen att rimma på paketen? I dag brukar tv-programmens uppesittarkvällar bistå med rimmen. 1945 gav Åhlén och Åkerlund ut en liten folder med förslag på rim. Förlaget tog hjälp av dåtida kändisar som Kar de Mumma, kåsör och revyförfattare, Ria Wägner, journalist som blev en av våra tidiga tv-profiler och kokboksförfattaren John Sjöstrand som använde signaturen Jochum. 

Den lilla skriften avslöjar vem som förväntades rimma: ”När mor är utschasad av stök och bök till julen tillåter vi henne gärna att använda en fusklapp när det gäller julklappsrimmen” som det står inledningen.

Rimmen avslöjar dessutom vad som kunde ligga inslaget under granen i efterkrigstid. Skriften innehåller också grötrim. Är det någon som håller liv i traditionen att rimma till julgröten?  

Någon som behöver rimma på sax, potta eller hyacinter? Här finns tips!

Det sista rimmet av signaturen Jochum ger en fläkt av tidsandan, året är ju 1945. 

Skriften hittade vi i arkivet från IOGT-NTO lokalförening 4699 Syskonringen i Lörstrand, Järvsö.

Ulla Ejemar

 

 

 

 

Stig Sjödin som Stor-Sven

Hela ensemblen på Valhallas scen med fina dräkter och scendekorationer. Foto: Berghs Sandviken.

I Arbetarnas Bildningsförbunds (ABF) arkiv finns det ett fotografi från en teaterföreställning, på baksidan finns några anteckningar ”…ensemblen med ett stort antal ortsbor. Längst till höger ses regissören Olle Westin och den blivande författaren Stig Sjödin”. Fotot visar en påkostad föreställning av sång- och folklustspelet Värmlänningarna.

När ABF firade sitt 25-årsjubileum 1939 fick amatörteatergruppen tillsammans med ABF-orkestern i uppdrag att stå för underhållningen i nöjesbyggnaden Valhalla i Sandviken. De slog på stort och framförde Värmlänningarna, ett stycke från år 1846 av F.A. Dahlgren.  Dramat handlar om rikemanssonen Erik som är tvingad att gifta sig med en fin flicka, men han vill inte för han är förälskad i torparflickan Anna. Så den 25 mars fick åhörarna en stor dos olycklig kärlek, men de fick även höra den välkända melodin Ack Värmeland du sköna.

Affisch från ABF Sandvikens lokalavdelning/Arkiv Gävleborg.

En affisch berättar att det var Carl Sundberg som ledde orkestern och att ett folkdanslag medverkade. Skådespelarna hade kostymer från Skådebanan och Holms ateljéer i Stockholm.

Recensenten skriver: ”Låt oss till en början säga, att presentationen var utmärkt. Visserligen lyste amatörskapet här och var igenom, men det hängde väl mycket på, att man inte hunnit växa in i rollerna ordentligt.”

Vidare lyfte recensenten fram några mer framträdande roller. Olle Westin som var regissör spelade även ”en utmärkt gamling”. Sven Sjöberg som spelade Erik, ”…vars lite hektiska temperament låg rätt bra till för framställningen av en yngling, som bragts ur gängorna genom kärleken”. Birgit Hedström, i rollen som Anna, fick beröm ”…särskilt med hänsyn till den svåra rollen och de omkastningar i lynnet, som hon måste uppvisa.” Omdömet av Stig Sjödins rolltolkning av Stor-Sven löd ”… repliker föllo nämndemansmyndigt och övertygande…”. 

Många studieförbund har haft amatörteater på sitt program och ABF i Sandviken är en av dem. I deras årsrapport 1939 - 1940 kan man läsa att det var tjugotvå medlemmar i teatergruppen och att tolv av dem var kvinnor. 

 ABF:s årsrapport 1939-1940.

Vid 25-årsjubileet fick teatergruppen förstärkning och enligt recensionen var det totalt 37 personer som medverkade. Om det blev flera föreställningar av Värmlänningarna än den här vet vi inte. 

Hela recensionen finns att läsa här nedanför.

Solveig Östlund Blomgren

Arbetarbladets recension 28 mars 1939.

Lockdown i november 1918

Trots masken smittades många inom vården. Hudiksvalls Tidning 7 november 1918. 

I oktober 1918 förbjöds teaterföreställningar, bio, konserter och andra folksamlingar i stora delar av Gävleborgs län. Den som bröt mot förbudet kunde få betala vite på allt från 5 till 100 kronor. Det handlar förstås om spanska sjukan, influensan som började spridas i landet och länet sommaren 1918. Under hösten skördade den allt fler dödsoffer. 

Stora delar av länet stängdes ner i fyra veckor.

”Ingen bör tanklöst och utan verkligt skäl träda i beröring med veterligen sjuka och smittobärande eller deltaga i folksamlingar av olika slag” meddelades av landshövding Hagen i en kungörelse i länets tidningar 31 oktober.  

Förbudet skulle gälla i fyra veckor landsbygden. Liknande påbud gick ut i städerna. I Gävle gällde förbud mot danser och ”lekstugor” men däremot inte mot teater, bio eller konserter. De fick genomföras om lokalerna städades och luftades minst en halvtimme mellan varje föreställning.

Varför skilde sig reglerna mellan landsbygd och stad? Troligen för att sjukdomen härjade särskilt hårt i delar av Hälsingland. I Bergsjö hade man i slutet av oktober redan haft ett 60-tal dödsfall, orten ansågs vara landets hårdast drabbade sett till folkmängden.

Vissa råd som spreds är bekanta: Stanna hemma om du är sjuk, undvik att sprida smitta. Andra var direkt skadliga och skulle inte förekomma i dag, som att bädda ner febersjuka i värme för att de skulle ”komma i svettning”.  

I ett försök att stoppa smittspridningen lät man i Hudiksvall och Gävle skjuta upp starten av höstterminen vid läroverken. Senare stängdes skolor av samma anledning. Man fick ändå inte bukt med smittan. Vissa arbetsplatser gick på halvfart eftersom många var sjuka. Tidningarna rapporterade varje dag om spanskan. Ofta nämndes de som dött i sjukdomen med namn, ålder, yrke och bostadsort.

Notiser som den här kunde läsas i länets tidningar varje dag under hösten. HT 12 oktober 1918.

Dödsannonserna blev många, här HT 7 november 1918. Samtliga ovan dog till följd av spanskan, enligt utdrag till SCB. 

Sjukvårdens resurser räckte inte till, man vädjade om frivilliga insatser. Röda korset hade i länet byggt upp förråd av sjukvårdsutrustning som var tänkt att användas i händelse av krig. Sverige kunde hålla sig utanför kriget, men inte komma undan spanskan.

Röda korsets krets i Söderhamn öppnade sina förråd och lånade ut sängar, kuddar, lakan och örngott till ett provisoriskt sjukhus i Stugsund. Hudiksvallskretsen utrustade 25 platser vid ett provisoriskt sjukhus i Bergsjö och i Ljusdal ställde man upp med utrustning till 15 bäddar åt manskapet vid Svea ingenjörskår. Gävlekretsen lånade också ut utrustning och upprättade en särskild kvinnlig beredskapskår som vårdade ett 40-tal sjuka under hösten. Röda korset försökte dessutom få in män i den frivilliga styrkan av vårdare. 

Sjukbårar, madrasser, filtar ... Söderhamns Rödakorskrets årsberättelse från 1918 redogör för hjälpinsatser mot spanskan. Klicka på bilden så går det lättare att läsa. 

Trots dansförbud och andra åtgärder fick man inte stopp på smittan, något hopp om vaccin fanns inte. Det skulle ta ett par år innan sjukdomen ebbade ut. Då hade cirka 38 000 personer i Sverige avlidit i spanskan och dess följdsjukdomar. De flesta som insjuknade överlevde och tillfrisknade trots allt.

Ulla Ejemar

Dokument ur arkiv från Kastets sjukhjälps- och begravningskassa. Spanska sjukan drabbade många, men de flesta kunde återgå till jobbet efter några dagar. Klicka på bilden för att se den i större format. 

Kroppsspråk för konduktörer

En nyckel till tågvärdens kroppspråk? Klicka på bilden för att se den i större format.

Ibland dyker det upp överraskande fynd i arkiven. Som i arkivet från SEKO eller kanske hette facket Järnvägsmannaförbundet när det här utskicket gick ut till kontaktombuden? 

Utskicket visar i alla fall att vi långt före mobilens emoijs pratade med smileys, se det glada O:et längst upp. För att inte tala om figurernas kroppsspråk! Någon som känner igen det från senaste tågresan? 

Mobilens emoijs ger oss oändliga möjligheter att meddela hur vi mår eller vad vi tycker. Det lär finnas mer än 3 000 sådana, åtminstone enligt Wikipedia.  Smiley är ett annat ord för ungefär samma sak även om den har djupare rötter som vi ser ett exempel på här. Den gula runda gubben med det breda leendet som brukar finns på dekaler och knappar uppfanns redan 1963 av en man som fick 45 dollar för ett  jobb som tog några minuter, enligt samma källa.

Enkla bildsymboler har följt människan genom historien. På skrivmaskinstiden kunde man till exempel avsluta brevet med ett leende : )

Sedan det här bladet trycktes har konduktörens strikta uniform blivit ledigare. För övrigt heter det väl inte konduktör länge, vi säger väl tågvärd eller tågmästare?

Ulla Ejemar