Rösträttstalaren - inte alltid välkommen



Breven i Gelfeborgs läns rösträttsförbunds korrespondens
 speglar rösträttskampens föga glamorösa vardag.

”…får meddela att ifrågavarande rösträttstalare ej bör förlora tid med att besöka Bergvik” skriver P Pettersson till Gefleborgs läns rösträttsförbund i juli 1895.

Rösträtten kom sent i Sverige, efter flera decenniers hård kamp för att först män och sedan kvinnor skulle få fullvärdigt medborgarskap. Därmed inte sagt att rösträtten var hett efterlängtad i alla läger.

Om detta vittnar de bevarade arkiven från rösträttsorganisationerna. Rösträttsförbunden, de lokala kommunalföreningarna och kvinnornas rösträttsföreningar hade alla en utbredd likgiltighet och motsträvighet att tampas med.

Rösträttsförbundets korrespondens från 1890-talet, ur vilken brevet här intill är hämtat, speglar rösträttsvännernas flora av problem: brist på lokaler, mäktiga motståndare i form av präster och brukspatroner och vanligt folks slöhet.

Pettersson fortsätter: "...dels äro folket här slöa och likgiltiga, icke allenast för denna sak utan för alla andra goda reformer, och för det andra så komma vår pastor Norlén att hålla föredrag å templarlokalen strax invid det hus vi möjligen (men knappast tänkbart) kunnat erhålla, nemligen bönhuset, på samma dag som meningen vore med röstr.föredraget"

Eldsjälarna, som Linnea Andersson i Alfta och Albert Sundqvist i Hamrånge lät emellertid kampen för rösträtt gå vidare tills utsädet faktiskt slog rot på hälleberget.

Tips på arkiv:
Gefleborgs läns rösträttsförbund
Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Gävle
Bollnäs rösträtts- och kommunalförening