”Kiiruhda!” eller finska till husbehov

Att vara hel och ren var viktigt. Gävle lottakår bemannade mottagningsstationer för finska barn i Gävle. Foto Carl Larsson.

Under andra världskriget kom flera tusen ”krigsbarn” från Finland till Gävleborg.  Tanken var att barnen skulle skonas från kriget genom att komma till det fredliga Sverige.

Cirka 400 barn kom till länet redan under Vinterkriget 1939-1940. De flesta av dem kunde återvända hem ganska snart men så bröt Fortsättningskriget ut hösten 1941. Då inleddes arbetet med att evakuera riktigt många barn undan bombningar och matbrist i Finland.

Länskommittén för Finlandsbarnen organiserade mottagandet i Gävleborg. Man samarbetade med lokala kommittér, Röda korset, Lottorna och många fler organisationer, företag och privatpersoner. Det fanns flera mottagningscentrum. Gävle var det största, här placerades barnen i förläggning i bland annat Hälsinge regementes gymnastiksal. Förläggningarna var en sorts karantän, barnen läkarundersöktes och avlusades innan de fick åka vidare, oftast till familjer på olika håll i länet.

Viljan att ta emot barn var mycket stor, ibland till och med större än ”tillgången” på barn.

De som väntade på att få ta emot ett finskt barn kunde öva på ”Finska till husbehov”, artikeln här nedanför publicerades i Arbetarbladet. De flesta barnen var ju finsktalande och familjerna de kom till var svensktalande. 

Valet av ord och fraser ger en tankeställare. Speglar de vilken syn hade man på barnen och deras behov? 

Ulla Ejemar

Ord och fraser som ansågs bra att kunna för de hem som väntade ett finskt barn.
Klipp ur Arbetarbladet 11 februari 1942. Klicka på bilden för att läsa i större format.  

Mohed - centrum för fest och försvar

Mohed med manskapsbaracker. Foto ur arkivet från Hälsinge regementes museum.

I mer än 200 år var Mohed ett centrum för länets försvar. Varje sommar samlades soldater från socknarna i Hälsingland och Gästrikland på Mohed för att excercera, eller till övning som vi nog skulle säga i dag.

1689 brukar anges som startår för Mohed som övningsplats.  Länge var det bara ett öppet fält dit soldaterna kommenderades ett par veckor varje sommar. Sova fick de göra i tält och äta fick de göra utomhus, maten ordnade de själva.

Bilden togs vid "skjutmöte" 1896 på Mohed.

Men under 1800-talet började fältet bebyggas och i slutet på århundradet fanns manskapsbaracker, kokhus, officersbostäder, förråd och mycket mer. Husen var länge oisolerade, de användes ju enbart sommartid. Men när övningstiden utsträcktes allt mer under 1800-talet ställdes också högre krav på bekvämlighet.

Officerare med familjer redo för midsommarfirande. Dekorationerna var storslagna. 

Under övningstiden var det fullt av folk på och runt fältet. Midsommar var en verklig höjdpunkt, bilder visar storslagna midsommarstänger och andra utsmyckningar. Att söka sig till Mohed för att dansa vid midsommartid var mycket populärt.

Men när det gamla indelningsverket skrotades och allmän värnplikt infördes 1901 var Moheds saga all. Mohed hade blivit otidsenligt.

1909 gick flytten till nya kaserner på Kungsbäck i Gävle. Flera av byggnaderna flyttades då från Mohed, en del till Kungsbäck, en del till andra platser. Men några hus blev kvar och 1914 kunde man inviga ett sanatorium för tuberkulossjuka. Luften ansågs hälsosam och inte blev det sämre av att det fanns lämpliga byggnader att ”återbruka”. Sanatoriet blev kvar till 1952.

Bilderna från Mohed är hämtade ur arkivet från Hälsinge Regementes museum, ett arkiv som finns i Arkiv Gävleborg. Mer att läsa om Mohed finns bland annat i årsskriften Bocken 1987/1988 utgiven av regementets kamratförening. 

Ulla Ejemar

Officerspaviljongen. Detta ska vara en av de första större byggnaderna, uppförd i början på 1800-talet.

Vad säger man till hästen i Amerika?

Amerikabrevet från Bishops Hill finns i Olle Larssons personarkiv.

Olle Larsson i Grönås, Järvsö, hade släktingar som var bland de första att emigrera till Amerika.

De gav de sig av till Illinois och trakten av det berömda Bishop Hill. Olle var intresserad av hembygdens historia och av emigranterna. När han avled 2002 lämnade han efter sig ett litet personarkiv som nu finns i Arkiv Gävleborg.

I arkivet finns bland annat några Amerikabrev.

Ett av dem skrevs av Sven Norberg till föräldrarna i Norrala. Hur det hamnade hos Olle Larsson i Järvsö framgår inte. Kanske fanns släktband, kanske vandrade det bara från hand till hand och hamnade till slut i Grönås?

Bishop Hill grundades 1846 av predikanten Erik Jansson som lyckats övertyga cirka 400 personer från Hälsingland att följa honom till det förlovade landet där ingen statskyrka lade sig i hur Guds ord tolkades. Den religiösa sekten skapade ett samhälle där egendom ägdes gemensamt, men efter några år började problemen och så småningom upplöstes kollektivet.

Olof Krans målade ett 90-tal bilder av livet i Bishop Hill.
Foto av en av hans målningar. 

När Sven Norberg kom dit var jorden uppdelad och privatägd, men en stor del av dem som bodde där hade ju fortfarande sina rötter i hans hemtrakter, de kom från Ovanåker, Bollnäs och Söderhamn.

Sven är i brevet ivrig att berätta för dem därhemma om hur det är i Amerika. I Bishop Hill kör de med ”Maschiner” på de vidsträckta åkrarna, man slipper väja för sten när man plöjer. Man äter vetebröd varje dag, hästarna är större och vackrare än han någonsin sett och bönderna har inte bara en gris utan många.

”inte något Herrskap kan lefva så frikostligt i Sverjie som vi lefver här men det är många som kommer hit ifrån Sverije som är missnöjd ändå, för de tänker att de skall få sina behofver fylda genast de kommer” varnar Sven. 

Han vill inte direkt locka någon att emigrera men ändå tipsar om att den som åker kan strunta i att ta med för mycket kläder, de kan man lika gärna köpa när man kommer fram.

Efter tiden hos bonden Strömberg i Bishop Hill arbetar Sven på ett järnvägsbygge. Lagom till jul söker han sig tillbaka till Bishop Hill där han firar jul på svenskt vis. Det är under jul- och nyårsuppehållet han tar sig tid att skriva brevet hem.  Och berätta om det svåraste med livet som emigrant, nämligen att lära sig språket.

”Jag har nu förtjent 130 dollar sedan jag kom hit och nu så tänker jag gå i skola i 3 månader för att läsa Engelska, för språket är det versta att förstå, för det är knapast något ord som har samma benämning, om man skall köra en häst så skall han säga gudåp om man skall få den att gå, om han skall stanna så säger man hå”

Hela brevet från Sven Norberg finns att läsa här intill. 

Länk till brevet i original 

Länk till transkriberad version

Ulla Ejemar 

Gå kurs i höst?

Valpkurs, svetskurs, skrivarkurs, japanska, matlagning, silversmide eller självförsvar? Ja, utbudet är stort nu i höst för den nyfikne. Intresset för att lära sig nya saker genom att gå en kurs är inget nytt fenomen. Våra arkiv berättar om många föreningars kursverksamhet, vissa för egna medlemmar och andra för allmänheten.

ABF i Arbrå annonserade om föredrag och kurs i Esperanto 2 november 1932.

Föreläsningskursen "Bildning och folk" skulle hållas i Föreningshuset i Järvsö i april 1936 i ett samarrangemang av ABF, IOGT-NTO och SLS.

Kursutbudet var varierat och ofta berättar ämnena något om tiden. Redan 1915 arrangerades en föreläsningskurs på fyra tillfällen om Franska revolutionen i Bollnäs. Där gavs också en kurs i socialförsäkringsfrågor 1926. Kurser i barnavård arrangerades av husmodersföreningen.  

Affischen från 1932 gör reklam för en föreläsningsserie med Gunnar Myrdal om den ekonomiska krisen. Kursavgiften var 1 krona för hela kursen, arbetslösa fick gå gratis.  

 Vissa kurser kanske skulle ha lite svårt att locka deltagare idag? 

I Godtemplarlokalen i Röde i Gnarp skulle en kurs i kommunalkunskap hållas. 

Av naturliga skäl finns det många spår av kurser i föreningsteknik i våra arkiv. I slutet av 30-talet hölls en sådan kurs på Stenegård i Järvsö med många deltagare. Den anordnades av Ungsvenska distriktet i Gävleborgs Högerförbund (Moderata ungdomsförbundet, MUF, idag). 

Kurs i föreningsteknik på Stenegård i Järvsö 25-26 mars 1939.

      

Kursdeltagarna på Stenegård i Järvsö 1939. 

Camilla Larsson

OS-kanotister från Hofors

Den här veckan avgörs sprinttävlingarna i kanot i OS i Rio. Hofors Kanotklubb har haft framgångsrika landslagskvinnor och män som deltagit i OS. Två av dem är Eva Sisth och Tord Sahlén. 

Trea och fyra från vänster är Eva Sisth och Tord Sahlén efter OS-tävlingarna i Tokyo 1964. Foto: Lennart Wallin

Hofors Kanotklubb (HKK) startade 1943. Från mitten av 50-talet och tre decennier framåt var klubben mycket framgångsrik, både nationellt och internationellt. Under en period hade HKK sex paddlare med i landslaget och klubben tog hem medaljer i VM, EM, NM, SM och även i större juniortävlingar.

I augusti 1955 arrangerades det första kanot-mästerskapet på sjön Hyn utanför Hofors. Jan Eriksson målar skyltarna. Foto: Lennart Wallin

Tord Sahlén var med i kanotlandslaget i 13 år och blev uttagen till flera OS. Den främsta placeringen kom 1968 i OS i Mexico med en fjärdeplats i K-4.

Tord Sahlén, trea från vänster, med klubbkamraterna i HKK på träningspass på Hyn 1964. Foto Lennart Wallin

I juli i år arrangerade Hofors Kanotklubb Sprint-SM på kanotstadion i sjön Tolven utanför Hofors. Tävlingarna hade över 300 deltagare, några av dem OS-kanotister på uppladdning inför Rio.

Camilla Larsson