Fanan - en samlande symbol

Detalj av baksidan med tallar och en gran . 

Ibland är baksidan mer intressant än framsidan. Så är det med fanan från Torsåkers arbetarkommun. Där stiger solen upp över tall och gran. Barrträd tillhör annars  inte det vanligaste på fanor och standar, olivkvistar och ekblad är däremot återkommande symboler. 

Att ha ett eget tecken att samlas kring har varit viktigt inom folkrörelserna. Det är svårt att tänka sig ett 1 maj-tåg utan röda fanor. Dagen firas som arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan 1890. I Sverige blev den helgdag 1939.

Det är inte osannolikt att det var just den dagen fanan från Torsåker kom ut i friska luften första gången.

Den är i gott skick och har en rad klassiska symboler: arbetaren med spaden, olivkvisten för fred, den uppåtgående solen för visionerna och en ljus framtid. På baksidan finns devisen ”Upplysning är makt”. Och barrträden förstås.

Framsidan, något beskuren. 1919 bildades arbetarekommunen.

I arkivet från Torsåkers arbetarkommun kan man följa hur det gick till när fanan köptes.

12 oktober 1938 fattas beslutet att skaffa en fana till 20-årsjubileet. Pengar skulle samlas in på frivillig väg. Det gick tydligen snabbt, redan i januari 1939 skickades beställning till Örebro och firma Viktor Lindblad som var specialiserad på fanor och standar till folkrörelserna.

Kvittot är bevarat, fanan kostade 205 kronor.

Vid 20-årsfesten 9 april 1939 invigdes fanan.  Men kom den då till användning 1 maj 1939?

Av ett protokoll framgår att Tage Jönsson och Rune Sundberg utsågs till fanbärare och att man eventuellt skulle ansluta sig till ett tåg i Storvik. Hur det blev med tåget i Storvik berättar tyvärr inte handlingarna.

Fanan är bara en av alla i Arkiv Gävleborgs stora samling. Databasen med bilder på fanor, standar och banderoller har nyligen utökats med nya bilder. Ta chansen att botanisera bland dem här https://arkivgavleborg.positionett.se/fanor.php

Ulla Ejemar

Soldater i tjänst hos Jesus

Frälsningssoldaten Hanna Andersson med budskapet
"Jesus kommer snart" på tröjan. Till vänster Augusta Lindblad.

"Allt för Jesus", ”Jesus kommer snart” eller ”Herren är min domare”.

Tröjor med tryckta budskap är vardagsmat i dag, men när pionjärerna inom Frälsningsarmén dök upp i sina röda tröjor med broderade bekännelser var det något helt nytt.

Frälsningsarmén skrev historia med sin militära organisation, sitt sociala arbete och att kvinnor hade samma rätt som män predika. Frälsningssoldaterna skrev också historia genom att snabbt ta till sig tekniska nyheter och testa nya former att föra ut sitt budskap.

Redan i slutet på 1800-talet köpte man in cyklar, då kunde soldaterna ta sig runt i bygder dit inte tågen gick. Skrivmaskinen var en annan teknisk uppfinning som man snabbt införskaffade.

Frälsningsarmén använde gärna den moderna tidens symboler i sin marknadsföring. I annonser kunde armén framställa sig som ett framrusande tåg. Med sina röda skjortor, sina uniformer, hornmusiken och ett språkbruk hämtat från det militära gjorde armén avtryck.

Broderiet på tröjan är delvis dolt
på fotot från Carl Larssons ateljé..

Tröjorna med handbroderade bekännelser var alltså bara ett exempel. De kunde se lite olika ut men de var alltid röda. På ateljéfotot här ovan poserar soldaten Hanna Andersson i sin tröja med devisen ”Jesus kommer snart”. Det fotot liksom de andra två återfinns i Gävles frälsningsarmés arkiv.

Frälsningsarmén grundades i England på 1860-talet av William och Catherine Booth. Den kom till Sverige 1882. Att ”öppna eld” kallades det när armén etablerade sig på en ny ort. I Gävle öppnade man eld redan 1888, i Askesta utanför Söderhamn 1890, i Ljusdal 1891 och i Hudiksvall 1892.  

Ulla Ejemar

Enbart ett s skymtar under jackan,
men det står säkert Jesus.

Kvinnobristen i Hofors

På 50-talet snurrade hjulen i svensk industri. Europa skulle byggas upp efter kriget och svenskt stål bet bra.  I Hofors gjorde dåvarande ägaren SKF stora investeringar och arbetskraften ville aldrig räcka till. Arbetare lockades hit från hela Europa. Tretton olika nationaliteter fanns representerade på järnbruket 1953 då cirka 2 600 arbetade i järnbruket.  

Men det fanns ett problem – kvinnobristen.

Till och med rikspressen intresserade sig för frågan. Enligt en artikel i Expressen 1953 hade Hofors ett stort överskott män, närmare bestämt cirka 1 000 ungkarlar.
Bilden av dessa kvinnolösa män är dyster; de bor i baracker, har inget vettigt att göra av sin fritid och tar ofta till flaskan. På helgerna åker de till Falun eller Sandviken för att roa sig och få träffa tjejer. Hoforsflickorna har, enligt samma artikel, blivit kräsna. ”De vet att de kan välja och vraka efter behag.”

Expressens reportage om Hofors 1953.

Det är Folkets hus i Hofors som sparat tidningsklippen i sitt arkiv. För Folkets hus liksom många andra i samhället grubblade på hur problemet skulle lösas. Hur locka kvinnor till Hofors? Folkets hus tog ett uppmärksammat initiativ: De bjöd tjejer från Falun på gratis bussresa till dansen i Hofors!

Aftonbladets artikel om dansbussen.

Artikeln i Aftonbladet berättar att bussen snabbt blev fulltecknad och resan lyckad. Valde någon Faluflicka att stanna i Hofors? Det får vi inte veta.  

Rikspressen gjorde sig lite lustig över kvinnobristen, men problemet togs också på stort allvar i samhället. I artiklarna berättas lite mer om hur man resonerade kring problemet med den ojämna könsfördelningen i samhället. Mait Eriksson var ordförande i en kommitté som utredde ungkarlarnas situation. Kommittén liksom facket på bruket kom till samma slutsats: Något måste göras för att skapa jobb som också kvinnor ville ha i Hofors.
Ulla Ejemar

Kvinnobristen från den humoristiska sidan.

Städpatrullen i Hofors

Tre av deltagarna vid städningen 1956.

En aprildag i Hofors. Ett trettiotal pensionärer sluter upp klockan åtta på morgonen med räfsor – Hofors Folkets park ska vårstädas.

Klockan åtta var det samling! 

Både 1955 och 1956 städade pensionärerna parken. Folkets hus-föreningen bjöd på lunch efteråt som lön för mödan. Det är möjligt att städningen gick till så här många andra år också, men i arkivet finns just dessa två åren dokumenterade med foton och tidningsklipp.

1955 var det 33 pensionärer som städade berättar klippet. 

Folkets Hus i Hofors har månat om sin historia och sitt arkiv. Det äldsta materialet är från 1906, det år då föreningen startade på initiativ av den socialdemokratiska ungdomsklubben. Drömmen var ett hus där man kunde hålla möten utan att be någon annan om lov men också ett ställe där folk kunde roa sig.  

Första uppgiften var att skaffa fram en tomt. Tomten köptes av hemmansägaren Erik Norgren i Böle. Den var skogbevuxen, men föreningen hade inte hade råd att köpa den med skog så Norgren fick se till att avverka träden först …

Inför bygget såldes andelar i föreningen för 2 kronor per styck, mot avbetalning! 1909 hade man lyckats få upp en paviljong, ett första Folkets hus.

Redan 1907 hade man satsat på det som skulle bli Folkets park, enligt föreningens egen historik.

Man ville skapa ett ställe där folk kunde ha roligt, men också något som gav inkomster till föreningens skrala kassa. Och det kunde man få genom att ordna danser och fester.

 36 pensionärer slöt upp vid vårstädningen 1956.

Under åren utvidgades Folkets park bit för bit, mycket av arbetet gjordes av frivilliga som ställde upp efter skiftet på bruket. Det var ett tufft jobb eftersom marken varit skog och där fanns mycket sten. Flera i städpatrullen hade varit med redan på den tiden, berättar tidningsklippet här ovan.

Ulla Ejemar 

Skarpskytte som folkrörelse

På 1860-talet uppstod skarpskytterörelsen, en av våra äldsta folkrörelser. Huvudsyftet var att stärka Sveriges försvar i händelse av krig. Men rörelsen hade också inrikespolitiska undertoner. En beväpnad och vapentränad allmänhet sågs som den yttersta garanten för en välfungerande demokrati. Etablissemanget skulle inte kunna nonchalera den liberala medelklassens politiska strävanden.

Skarpskyttarna B. Eklund, C. E. Flodström, S. Eriksson, O. Säfvenström och A. Svensson. Fanan är Gävleborgs skytteförbunds.

När verksamheten var som mest omfattande, vid mitten av 1860-talet, var sammanlagt över 40 000 svenskar anslutna. Med så många vapen i omlopp fanns förstås risken att någon bössa kunde hamna i orätta händer.

Hösten 1864 fick styrelsen för Ovansjö frivilliga skarpskytteförening ett känsligt ärende att ta ställning till. På väg hem från en vapenövning hade några medlemmar "föröfvat det oskick att, kl. mellan 10 och 11 på aftonen aflossa skarpa skott, dels inne å gården på Westerberg dels å öppen landsväg derigenom störande folks hemfrid". Styrelsen tog allvarligt på det inträffade, inte minst för att det riskerade att skada föreningens rykte. Förbrytarna uteslöts under sex månader och förklarades även "oberättigade för denna tid bära föreningens uniform". Det var frihet under ansvar som gällde för en skarpskytt i fosterlandets tjänst. 

Ur Ovansjö frivilliga skarpskytteförenings styrelseprotokoll den 30 oktober 1864.

Några år in på 1900-talet ändrade skarpskytterörelsen karaktär. Från att ha varit en frivillig folkbeväpning övergick föreningarna till att mer likna vår tids sportskytteklubbar. Man kan konstatera att vid det laget hade skarpskyttarna fått igenom sina viktigaste politiska krav. 1865-1866 genomdrevs representationsreformen som innebar ett första steg mot vår nuvarande parlamentariska demokrati. När sedan allmän värnplikt infördes 1901 blev skarpskytterörelsen i sin ursprungliga form på sätt och vis överflödig. 

Bollnäs skyttegille med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Fr v. G. Jonsson, B. Eriksson och B. Öhman vid en tävling 1956. 

På Arkiv Gävleborg förvaras ett drygt trettiotal arkiv från föreningar med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Några av dem är fortfarande aktiva som sportskytteklubbar.

Jörgen Björk