Vallstas tomtar skramlade till julmaten

Vallsta jultomtars listor pryddes av tomtar och troll av en okänd konstnär.

Med den tecknade tomten vädjar Vallsta jultomteförening om ett bidrag. I många år samlade tomteföreningen in pengar som delades ut till behövande strax före jul.

Vallsta jultomteförening startades cirka 1910, exakt startdatum är okänt. Den är en av cirka 25 föreningar som funnits i länet, sju har arkiv bevarade i Arkiv Gävleborg. Äldst är föreningen i Gävle. I Bollnäs kommun har det förutom i Vallsta funnits tomteföreningar i Freluga, Hanebo och Rengsjö.

Tomteföreningarna delade ofta ut kläder och skor till fattiga barn. I Vallsta var det vanligt att familjer fick en kupong som gav rätt att köpa ut varor för 5 kronor eller 10 kronor hos handlaren. 

Femman räckte 1940 till ett halvt kilo köttfärs, 1 bit falukorv, ett halvt kilo stångkorv, lite soppkök och en lök till familjen Olssons julbord, det vet vi eftersom kupongen finns bevarad i arkivet. 

I arkivet från Vallsta kan vi se att många familjer fick stöd av jultomtarna under 1930-talets krisår och under krigsåren på 1940-talet. Prästen i församlingen var en av dem som hade koll på vilka som behövde hjälp. 

Notis från 1940,  möjligen ur tidningen Ljusnan.

Tomteföreningens största inkomstkälla var de årliga julfesterna ett par veckor före julafton.  De drog alltid mycket folk. Där bjöds på musik, föredrag av prästen eller skolläraren och ofta en ”tablå”, en liten teaterföreställning. Besökarna kunde köpa kaffe, gotter, ljus och halmbockar.

Vallsta jultomteförenings protokoll från 1948. 

1948 hade välfärdsstaten börjat byggas upp, styrelsen konstaterade att behovet av tomteföreningen i inte längre var lika stort. Familjerna led inte längre samma nöd eftersom färre var arbetslösa och familjerna hade fått barnbidrag. För de äldre hade pensionerna blivit bättre. 

Verksamheten i Vallsta jultomteförening var i stort sett vilande från 1948 till 1970 när den formellt lades ner.  Lions Club fick de kronor som fanns kvar i kassan. 

Ulla Ejemar

Flaggdag hyllar kvinnorna och rösträtten

Här är de - några av alla tusentals kvinnor i länet som kämpade för att få rösträtt. Just de här nio var dessutom nyckelpersoner i sina respektive rösträttsföreningar som ordförande, sekreterare och kassörer. Läs mer om dem i slutet av bloggen.  

Den 17 december 1918 fattade riksdagen beslutet som gav kvinnor i Sverige rösträtt. För att uppmärksamma hundraårsdagen har regeringen infört en tillfällig allmän flaggdag. Den första i sitt slag.

Kampen för allmän rösträtt pågick i många år. Ett steg mot demokrati togs 1907-09 när alla män fick rösträtt. Samma årtionde samlades de som var för kvinnors rösträtt i två riksorganisationer: Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (FKPR) och Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR).

Kvinnorna i Gävleborg var tidigt aktiva och bildade lokala FKPR som arrangerade möten och turnéer med populära rösträttstalare som Kata Dalström och Augusta Tonning. De delade ut flygblad, gav ut tidskrifter, skrev debattartiklar och ordnade namninsamlingar.

En hektisk turnéplan för rösträttstalaren Elin Pålman. Den 10-25 mars 1912 har hon 20 platser inbokade på 25 dagar med start i Gysinge och avslutning i Föne. Besöket i Arbrå fick tydligen ställas in.

FKPR fanns på 18 platser i länet 1913. Kvinnorna i fotokollaget representerar några av dem. Med början till vänster högst upp syns Anna Sahlström i Torsåkers FKPR, Alma Persson i Hudiksvalls FKPR, Gerda Modén och Karolina Själander i Gävle FKPR, Tekla Rehnström i Ljusdals FKPR, Stina Rodenstam i Hudiksvalls FKPR, Maria Qvist i Gävle FKPR, Alma Mickelsson i Färila FKPR och Anna Sundbom i Gävle FKPR. Bildkällor: Fotohistoriska, Gävle kommunarkiv, Rehnströms fotografiska, Helsingebilder och Länsmuseet Gävleborg.

Spåren av rösträttsföreningarna finns i följande arkiv bevarade hos oss: FKPR i Färila, FKPR i Gävle och Gävleborgs läns förbund av föreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Camilla Larsson

Mer läsning om kvinnorna och rösträtten finns i tidigare inlägg. Klicka på länkarna:
En skog av vita standar
Vägen till rösträtt för kvinnor
Sånger om rösträtt
Att vara moderat och rösträttskvinna 1917

En idrottsprofil från Hofors

En sida i albumet Johan Björklund fick på sin 50-årsdag.

Han kom från Hille, gjorde en sväng som ”skeppsgosse” i Marstrand men kom redan som 14-åring till Vibyhyttan i Torsåker. Enligt en notis i lokaltidningen var det där Johan Björklund blev biten av cykelsporten, den var tydligen stor just i Torsåker på 1920-talet.

1936 var han en av de åtta som grundade Hofors cykelklubb, vid det laget hade han börjat arbeta på SKF i Hofors.

Redan året därpå hade klubben 30 licensierade cyklister, en av dem var förstås Johan Björklund. Samma år drog klubben i gång ”Hoforsloppet” som kördes i många år med uppehåll under krigsåren. Då var cyklisterna ofta inkallade, dessutom blev det knepigt med cykeldäcken eftersom gummidäck tillhörde de svåråtkomliga varorna.

Johan Björklund, till höger, vid  HCK:s 25-årsjubileum 1962. Till vänster Tyra Björklund, i mitten skrinnaren Inger Eriksson. Foto: Lennart Wallin.

Johan Björklund var aktiv cyklist, dessutom i många år ordförande och ledare i Hofors Cykelklubb. 1950 tog klubben upp ”långrör” - eller hastighetsåkning på skridskor som det kallas. Under 50- och 60-talet hade klubben många framgångsrika åkare, inte minst bland damerna.

I arkivet från Hofors cykelklubb finns ett fint album ägnat Johan på hans 50-årsdag 1959. Pärmarna är av trä och på baksidan kan vi följa Hoforsloppets rutt.

Hoforsloppets rutt på baksidan av albumet.

Framsida på albumet till Johan Björklund.

Johan Björklund var också engagerad i HAIF. Under en period var han vice ordförande i Gamla Haifare och i decennier tillhörde han HAIF:s stugkommitté. År 2000 avled han, 91 år gammal.

Ulla Ejemar

Hoforsfamiljer hjälper norska barn

En artikel i Arbetarbladet 16 oktober 1945 beskriver när de norska barnen anländer till Gävle innan de slussas vidare till fosterfamiljer i länet. 

På morgonen den 16 oktober 1945 klev 12 norska barn av tåget på Hofors station. Barnen var i åldrarna 4-12 år och hämtades upp på stationen av sina fosterföräldrar. Hur det gick till beskrivs i ett mötesprotokoll från Rädda Barnens Hoforsavdelning.

Läs §5 i protokollet från Rädda Barnens Hoforsavdelnings möte i Konserthallen den 16 oktober 1945 som beskriver när de norska barnen kom till Hofors. "Barnens ekipering var vid ankomsten ganska anspråkslös.", står det bland annat.    

Redan i augusti hade föreningen gått ut i Norrlandsposten med en vädjan till familjer i Hofors som kunde tänka sig att ta emot ett norskt barn i sitt hem. Tanken var att norska barn skulle få en välbehövlig "stärkande vistelse" i svenska hem efter de svåra tiderna i Norge med tysk ockupation. Av samma anledning fanns redan finska och holländska barn utplacerade i fosterhem i Hofors.

Uppmaningen i Norrlandsposten 2 augusti 1945 från Röda Korsets Hoforsavdelning till familjer att ta emot norska barn. 

Kristidsnämnden gav ekonomisk ersättning för extra utlägg som rörde barnen och ransoneringskort. Kläder, toalettartiklar och eventuell sjukvård bekostades av Rädda Barnen.

Hur barnen själva upplevde tiden i Hofors berättar inte de här källorna något om. Anna-Stina Fredman, Hoforsbo och sekreterare i Rädda Barnen, beskriver i ett protokoll från januari 1946 att alla utom ett av de norska barnen var vid god hälsa och "hade funnit sig väl tillrätta". I mars blev det bestämt att barnen skulle återvända hem.

I en notis i Norrlandsposten i maj 1946 tackar Rädda Barnens Hoforsavdelning familjerna som tagit emot norska barn i sina hem.

Camilla Larsson

Erhards dagbok - en historisk källa

Idag väljer många att skriva om sin vardag i bloggar eller i sociala medier, men förr var det vanligt att skriva om vardagliga händelser och om sina tankar och känslor i dagboksform. Ofta har dagboken betraktats som hemlig och den klassiska dagboken är ofta försedd med ett hänglås, men alla dagböcker har inte ett lås och är inte hemliga utan andra kan få ta del av dem.

Eftersom alla människor ingår i ett sammanhang blir en dagbok ofta en historisk källa till mycket mer än bara den enskilda individen. Vi kan få reda på hur samhället fungerade, men får också ta del av viktiga nationella och världshändelser.  

Sågverksarbetaren Erhard Englund 1882-1956.

Arkiv Gävleborg har flera dagböcker sparade och en av dem har sågverksarbetaren Erhard Englund skrivit. Han berättar för oss om personliga händelser, liv och död och om samhället som han och hans familj levde i. Erhard föddes 1882 i Korsnäs utanför Falun. När han var fjorton år började han att arbeta på lådfabriken i Korsnäs, sågverket flyttades till Kastet utanför Gävle 1899 och Erhard flyttade också dit och började jobba med olika arbeten som fanns på sågen till exempel som ”hjelpkantare” och stavsågare. Många av arbetena var tunga och farliga och det var inte ovanligt att arbetare skadade sig. 

 Bruno och mamma går på julfesten den 16 december.

Erhard gifte sig med Elsa och de fick sex barn tillsammans. Under åren 1914 - 1955 skrev Erhard dagbok och i den berättas det om arbetet, familjens högtidsdagar, men också om sorg och svårigheter. Under många år hade familjen det fattigt och därför ansökte Erhard om hjälp från olika föreningar bland annat från Gefle Jultomteförening, en förening som bildades 1875 vars syfte var att hjälpa fattiga barn med kläder. 

I dagboken kan vi läsa om hur han 1923 skickar in en ansökan och hur den blir beviljad, och att en av hans söner, Bruno får nya kläder som hämtas den 15 december och han går med sin mamma på den årliga julfesten i stadshuset dagen efter. 

 

Protokollsboken för Gefle jultomteförening.

Nummer 13 i listan är Bruno, Erhard Englunds son. 

I protokollsboken från Gefle Jultomteförening kan vi också läsa om julfesten och se att Bruno är en av gossarna som har blivit beklädda av eller genom Gävle jultomtar 1923. Vi kan också konstatera att det var många som fick hjälp från föreningen.  

Det finns mycket mer att läsa i Erhards dagbok och när jag läser den tänker jag på vad som kommer att sparas efter mig. För vem skriver vi och vem är det tänkt ska läsa det vi skriver? Är det för oss själva eller har vi tänkt att någon annan ska få ta del av detta?

Solweig Östlund Blomgren