Vinn en vallaburk och fira med en semla!

Fotograf Evert Jäderberg fångade flickan med fettisdagsbullen 1951, men visst verkar det vara snålt med grädde? Foto ur arkivet från J-berg i Arkiv Gävleborg.

Vad ska man göra för att förtjäna sin semla? I många år ansågs fettisdag vara ett utmärkt tillfälle att få skolungdomen att röra på sig. I Gävle, Söderhamn och säkert på fler ställen ordnades skidtävlingar för eleverna, tävlingarna avslutades ofta med just semla och mjölk.

Fettisdagstävlingen 1951 slog rekord med 715 deltagare. Foto: Evert Jäderberg.

I Gävle gick spåren kring Rödjningen och Folkparken i Sätra, det var också där tävlingarna startades i början på 1900-talet. Exakt när vet vi inte, men 1912 donerade läderfabrikören Emil Matton 2000 kronor till Gefle idrottsförening lagom till klubbens 30-årsjubileum. Räntan på kapitalet skulle enligt donationen gå till ordnandet av ”Skolungdomens Fettisdagstäflingar”.  

Donationsbrevet finns i Gefle IF:s arkiv. Där framgår att tävlingarna var avsedda för gossar som fyllt tio men inte fjorton år. I blyerts är senare tillagt att även flickor fick vara med. Ett äldre foto taget vid Rödjningen visar att flickor också skidade, även om fler verkar ha tagit med sig spark.

Äldre foto en fettisdagstävling vid Rödjningen. Foto ur arkivet från Gefle IF:

De 20 bästa skidåkarna i varje klass belönades med en pokal eller något mer praktiskt som en burk valla, en termos, ett par stavar eller vantar.

Gefle IF har sparat prislistorna från tävlingarna. Här en från 1935. 

Emil Matton tänkte sig att Gefle IF kanske inte skulle finnas för evigt. I sitt donationsbrev skrev han att om föreningen skulle läggas ner ville han att räntan från fonden skulle gå till inköp av skidor till Gävles folkskolebarn. 

Ulla Ejemar

Donationsbrevet från Emil A Matton finns bevarat i arkivet.

Artikel i Arbetarbladet från 13 februari 1951.
Bilden nedan bevisar att eleverna kunde få rejält med grädde på bullen. 

Spår av den stora stadsbranden 1869

Gävle efter branden. Foto Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

Lördag 10 juli 1869 brinner Gävle. Uppåt två tredjedelar av de cirka 13 000 invånarna förlorar sina hem när staden norr om ån slukas av lågorna. Nyheten sprider sig över landet nästan lika snabbt som branden. Redan samma dag delades extrablad med nyheten ut i Stockholm.

I Gävle hade folk fullt upp med att rädda sina liv och sina tillhörigheter. Ingen kunde undgå att det brunnit, men vad skulle hända sedan? Här kom Gefle-Posten att spela en viktig roll. Den andra tidningen i staden, Norrlandsposten, drabbades av branden och kom inte ut igen förrän efter ett par veckor. Gefle-Posten klarade sig och gav även ut extranummer.

Gefle-Posten kom  normalt inte ut varje dag.  På grund av branden gavs extranummer, som här onsdag 14 juli .

I Gefle-Posten annonserade drabbade företag om var de inrättat sin tillfälliga butik eller sitt tillfälliga kontor. Privatpersoner efterlyste tillhörigheter som försvunnit i kaoset. Andra sökte ägare till upphittade saker. Brandförsäkringsbolag efterlyste rapporter från dem som hade hus och ägodelar försäkrade. Kungörelser från det i all hast upprättade Nödhjälpskontoret var också viktiga.

Av kungörelsen framgår att det även gick att få understöd till resa om man hittade tak över huvudet på annan ort. 

En vecka efter branden uppmanades Gävleborna att stå i kö om de ville ha hjälp.  Texten är tryckt i tysk frakturstil och lyder: "De hjelpbehöfwande underrättas att från och med i dag (den 17) skall iakttagas, att de skola intaga ställning i dubbel wäntnings-grupp (queue), så att de till Byrån först ankommande stadna närmast dörren, och de öfriga, efter som de anlända, bilda en dubbel kedja, hwarifrån då 2 och 2 insläppas, de efterföljande i samma ordning efterträda, och få inträde. Derigenom besparas tid, eller hwar och en får företräda, efter som han kommit och queuen (läs köen) öfverwakar sjelf, att ingen bryter denna ordning. Den som lemnar denna plats, för att utom ordningen nå inträdet, förlorar sin plats och förwisas till slutet af queuen, att der wänta på sin sålunda sjelfförwålladt försämrade tur"

Gefle-Posten från sommaren 1869 är en av få källor från branden som finns i Arkiv Gävleborg, fler finns i bland annat kommunala och statliga arkiv.

En sån här händelse gjorde givetvis stort avtryck, så dokument kan dyka upp på oväntade ställen. Som i gårdsarkivet från Hamsas i Jäderfors  som återfinns i Arkiv Gävleborg. Det är en uppmaning till byamännen i några byar i Ovansjö att samla in matvaror och penningar till Gävles nödställda. Insamlingar pågick över hela landet och hjälp kom från många håll, även från utlandet.

Den 25 juli 1869  beslutar kommunalstämman i Ovansjö att be byarna att samla in pengar och mat - bröd, ost och torrkött. 9 augusti skulle hjälpen lämnas in i Skolhuset vid kyrkan för vidare transport till Gävle. Hur det gick med insamlingen i Ovansjö framgår inte av handlingen i gårdsarkivet från Jäderfors.

Ett av alla telegram som skrevs samma dag som branden hittar vi också i Arkiv Gävleborg, i ett personarkiv efter sjökaptenen Nils Gustaf Emil Fogelkvist. 

Varifrån han fick det vet vi inte, inte heller om det är han själv som antecknat med penna på telegrammet. Den tryckta versionen från kl 9 på söndagsmorgonen talar om att man nu fått "sansade underrättelser" från Gävle. De handskrivna noteringarna berättar att elden fortsatte rasa: "Nu kl 1 kom nytt telegram att elden tagit upp, och kastat sig öfver ån, så nu brinner på Söder, ty vinden har kastat branden. Arma meniskor. Kl 5 går ett tåg, nu skola vi till och packa ihop bröd och hvad vi kunna åt de olyckliga".  

 

Telegrammet ur Nils Gufstav Emil Fogelkvists arkiv. Den tryckta texten lyder "Först nu hafva sansade underrättelser ingått från Gefle: större delen af staden norr om Gefle-ån har nedbrunnit i alla riktningar. Kyrkan står kvar oskadad. Rådhuset ännu brinnande. Elden till hufvudsaklig del dämpad. Jernvägsstationen räddad. Tusentals menniskor husvilla." 

Vill du läsa mer om hur branden skildrades i pressen i juli 1869? Sök i Kungliga bibliotekets samlingar av digitaliserade tidningar. Den som söker på ”Gefle stads brand” andra halvåret 1869 får mer än 500 träffar! Länken dit finns här

Ulla Ejemar 

Vita bandet lär ut konsten att sy skor

Under första världskriget var det brist på många varor, bland annat skor och många människor hade det svårt ekonomiskt. Inom föreningslivet fanns stort engagemang att hjälpa.Vita Bandet, en ekumenisk kvinno- och nykterhetsorganisation, var en av dessa föreningar. Den första i Sverige bildades 1900 i Stockholm. Rörelsen spreds över hela landet och många lokalföreningar bildades, i Hudiksvall bildades en redan 1902. Där engagerade sig medlemmarna i social verksamhet och bedrev såväl teoretiska som praktiska utbildningar.

Vita bandets protokollsbok i Arkiv Gävleborg.

I Vita Bandets protokollsbok från 20 november 1918 berättas om hur Fru Rodenstam föreslog att det skulle hålla hemskomakerikurser. Hon berättade om kurser som H.M. Drottningens Centralkommitté bekostade och som fröken Ebba Fick från Gävle höll i. Rodenstam fick i uppdrag att kontakta fröken Fick för att snarast möjligt anordna en kurs. Fru Hultman föreslog att ett rum på Sjömanshemmet skulle kunna användas som lokal. De skulle kontakta livsmedelsnämnden för att få ett bidrag, men även göra en lista för att samla in bidrag till kursen, samt annonsera i tidningarna.  

              

Kursledaren Ebba Fick var föreståndarinna för Gästriklands hemslöjdsförening och hon hade fått stipendium av H.M. Drottningens centralkommitté för att utbilda sig inom skomakeri i Tyskland. Ebba Fick kom senare att få en framträdande roll inom hemslöjdsrörelsen och 1935 utnämndes hon till statens hemslöjdskonsulent.

Ebba Fick. Foto Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

I Vita Bandets protokollsbok från 1919 den 16 oktober beskrivs hur fru Rodenstam redogör för kurserna. En kurs i februari omfattade fem dagar med sex timslånga lektioner varje dag. Hyvelbänkar, symaskiner och snickeriverktyg lånades i folkskolan av skolstyrelsen och av enskilda personer. Fröken Fick hade med sig läster, material och verktyg för skomakeri.

Det var ett stort intresse för kursen, det kom fler än beräknat, ett trettiotal, men ”det skedde ingen gallring utan elevantalet fick bli dubbelt mot det vanliga”. Det kom snabbt önskemål om flera kurser. Fröken Fick hade inte möjlighet att hålla flera kurser, men fru Rodenstam hade bett en fackman, herr Anagrius, att besöka kursen för att sedan kunna vara behjälplig vid fortsatta kurser. Enligt redogörelsen var det också en del av eleverna som senare höll i kurser. Inte mindre än femton kvinnor finns omnämnda och verkar ha hjälpt till. Totalt blev det fem kurser i Vita Bandets regi.

När kurserna var slut fick Hudiksvalls Arbetsstuga 25 läster som gåva, de kunde sedan lånas hem genom hemslöjden i 14 dagar mot en pant av 3 kr.

Utdrag ur bilaga till protokollet som berättar om kurserna i skomakeri. 

Under kurserna tillverkades totalt 302 par skor. Den äldsta eleven var 83 år och den yngsta var 11 år. Avslutningsvis i redogörelsen berättas att en av eleverna, Hilma Petterson, åtog sig att tillverka gymnastikskor efter modeller från kursen till klass 3 för folkskolan. ”hvadan hela skolan skulle få hemgjorda gymnastikskor - en betydande besparing för många hem”.

Skulle någon i dag ta på sig uppgiften att göra hemgjorda gymnastikskor till en hel klass?

Solveig Östlund Blomgren

Sommarhemmet - en gemensam dröm

Ungdomar samlade vid Gefle Godtemplares sommarhem Lindesberg på Norrlandet utanför Gävle. Bilden togs troligen vid invigningen 1940.

Ett eget sommarställe var länge en ouppnåelig dröm för de flesta, däremot kunde man gå ihop och skaffa ett tillsammans. Fisketorpet, Dellenbaden, Fagernäs, Fjärran Höjder – i arkiven finns information och ibland bilder som berättar om några av alla de sommarhem som funnits runt om i länet.

Sol och bad vid Lindesberg. 

Föreningarnas sommarhem var platser där medlemmarna kunde träffas och umgås, njuta av naturen, vila och bada. Det var vanligt att sommartid ordna lägervistelser men också möten och gudstjänster i sommarhemmen. Medlemmarna förväntades förstås ta ansvar för stället, husen skulle städas och underhållas, gräsmattor och häckar klippas. Ofta köpte föreningarna sommarvillor eller gårdar av privatpersoner, mer det förekom också att de byggde nytt. 

Ett och annat sommarhem finns kvar men de flesta har sålts till privatpersoner, några har rivits. Här visar vi  några exempel på sommarhem ur vår bildsamling. Fotona kommer ur respektive förenings arkiv.

Stenbo i Forsa var vilo- och sommarhem för Hudiksvall husmoderförening. Det öppnades 1927 och stängdes 1955. 

Många av kvinnorna bär husmodersdräkt på fotot från Stenbo.

 Gävle 1:a baptistförsamling/Immanuelskyrkan flyttade 1942 sitt sommarhem till Borgvik på Norrlandet. Då hade de lämnat sitt tidigare sommarviste på Fjärran Höjder. 

Interiör från Borgvik. 

Lugnet på Norrlandet var  från 1921 KFUM Gävles sommarhem. Foto från 1931.

1942 skaffade KFUM nya sommarhemmet Kvistrum, också det på Norrlandet.

Lek och idrott gavs stort utrymme på Kvistrum. Här löptävling mellan grabbar. Foto: J-berg.

Läs mer om några av sommar- och semesterhemmen i tidigare blogginlägg.

Lötviken i Sandarne:

http://arkivgavleborg.blogspot.com/2016/07/sagoslottet-vid-lotviken.html

Fjärran Höjder i Gävle:

http://arkivgavleborg.blogspot.com/2016/07/fjarran-hojder-baptisternas-sommaridyll.html

Kvinnornas semesterhem Vadtorp

http://arkivgavleborg.blogspot.com/2016/02/vila-for-trotta-modrar.html

Stugsunds IK fyller 100 år

Bild ur Stugsunds IK:s album på klubbens första idrottsmän framför några buskar 1921.

1919 tar första världskriget slut och folk vågar satsa på en framtid i fred.  Hur ska vi annars tolka det faktum att det runt om i länet bildas massor av föreningar 1919? Det bildas politiska och fackliga föreningar, nykterhetsföreningar och inte minst idrottsföreningar. Delsbo IF, Kilafors IF, Strömsbruks IF, Hybo AIK och Stugsunds IK tillhör dem som kan fira hundraårsjubileum i år.

Protokoll från bildandet av Stugsunds IK i juli 1919.
Klicka på bilden så blir den större!

19 juli 1919 bildades Stugsunds Idrottsklubb, protokollet finns bevarat. Enligt det skulle klubben heta Stugsunds Bollklubb men redan veckan därpå kom man på bättre tankar, det fick bli Stugsunds Idrottsklubb.

Klubbens första fotbollslag avbildat i jubileumsskriften från 1949.
Gustaf Ahlborg som kunde betala bollskorna själv längst till vänster i främre raden.

Det första klubben satsade på var att få till en fotbollsmatch mot Söderhamns, Ljusnes eller Skärgårdens lag.  Om det lyckades skulle man köpa en ny boll. Dessutom hade man beställt bollskor, men hur skulle de betalas? En av spelarna, G Ahlborg, förklarade att han kunde betala sina skor men klubbens beslut blev att var och en skulle betala vad den klarade ekonomiskt. Klubben skulle senare återbetala pengarna till spelarna. Det förutsatte förstås att klubben fick in pengar genom medlemsavgifter, biljettförsäljning och andra arrangemang.

För att få in pengar ordnade klubben tidigt olika arrangemang.
Affisch från 1925 ur arkivet från Stugsunds IK i Arkiv Gävleborg.

Redan 1920 gick klubben med i seriesystemet och hade en stabilare organisation. 

Planfrågan stod högt på dagordningen. Var skulle laget träna och spela? Vid årsmötet i april 1920 föreslog någon att laget skulle träna inne i Söderhamn, men ”Herr Andersson” protesterade, han tyckte att laget lika gärna kunde träna på ”Leran” i Stugsund. Där fanns visserligen bara ett mål men det borde gå ändå, tyckte han. Resultatet blev en kompromiss, laget tränade på ”Leran” och man åkte in till den större planen i stan var fjortonde dag.

Klubbens verksamhet växte snabbt. Redan 1920 hade den ett andra fotbollslag och snart omfattande verksamheten även skidor, simning och flera andra idrottsgrenar.

Ulla Ejemar

Här berättar vi mer om Stugsunds IK och Ullbackabadet:

http://arkivgavleborg.blogspot.com/2012/06/simsommaren-1934.html

Och här om Stugsunds IK:s första match i ishockey: 

http://arkivgavleborg.blogspot.com/2013/03/mera-cirkus-hockey-ishockeyn-i.html