714 000 kronor till finska barn

Under andra världskriget skickade många finska föräldrar sina barn till Sverige så att de skulle slippa undan de hemska tiderna i Finland. Det var många som ville hjälpa dem som kom och i hela Sverige ordnade Röda korset en vecka, 6-14 maj 1944. De samlade in 35 000 kronor i Gävleborgs län. 

Hemvärnet hjälpte till att sätta upp affischer överallt. I Gävle invigdes Röda korsveckan den 6 maj med att Helsinge regementes musikkår paraderade igenom staden och samma dag så började också ett lotteri med närmare 3 000 lotter och alla blev slutsålda på tre dagar. Senare på kvällen så anordnades en ”vårbal för stadens ungdom” i stadshusets festvåning och det var många som kom. På söndagskvällen höll Märta Badh tal om Röda korset. 
Måndagen den 8 maj var det medlemsvärvningens dag och varje medlem från Röda korset uppmanades att skaffa minst en ny medlem. Det gjorde att nästan 300 nya medlemmar gick med. Onsdagen och torsdagen ägnades åt att gå till fabrikerna som fanns i Gävle och fråga de som jobbade om de ville ge bidrag till insamlingen. Den 14 maj, veckans sista dag, hölls en Röda korshögtid i Staffans kyrka. Det hölls tal och kyrkokören sjöng.

 

Dokumentet visar hur mycket varje ort samlade in till de finska barnen .

Sammanlagt samlade Gävle Röda korskrets in 6 200 kronor. Det motsvarar ungefär varor och tjänster för 126 000 kronor år 2015. I hela Gävleborgs län samlades 35 000 kronor in. Det är ungefär 714 000 kronor i dagens penningvärde. År 2015 gjordes en insamling för Världens barn och i hela Gävleborg fick man ihop 251 000 kronor på två veckor.

Salomon Jonsevall Praoelev

Källor:Gävle röda korskrets Års -och revisionsberättelser 1908-1979, Alfta röda korskrets Inkomna och utgående handlingar 1940-1961 och http://www.historia.se/Jamforelsepris.htm

En brottslig notis från 1906

Bild från vräkningarna i Mackmyra 1906.

2 december 1766 antogs den svenska tryckfrihetsförordningen, den första i sitt slag i världen.  Det är bakgrunden till att just den här dagen uppmärksammas som tryckfrihetens dag. 

Vad som helst kan man inte påstå ostraffat och var gränsen går har skiftat genom tiderna. 1906 gick gränsen vid att kalla poliser för ”strejkbrytarpoliser” och påstå att de misshandlat en man.

11 augusti 1906 haffade polisen grovarbetaren Carl Boström från Sofiedal i Valbo. Arbetarbladet påstod i sin notis att ”strejkbrytarpolisen” släpat honom till finkan och att han var sönderslagen när han släpptes ut nästa morgon.

Poliserna nämndes inte vid namn i tidningen. Men några dagar senare väckte polismännen Lindh, Borg och Nyberg själva tryckfrihetsåtal mot Arbetarbladets utgivare, redaktör Emil Rosén.  De krävde skadestånd. Under rättegången krävde deras ombud att Rosén skulle dömas till fängelse.

Emil Rosén, redaktör på Arbetarbladet.

Samtidigt som tryckfrihetsmålet pågick anmälde Boström polisen för misshandeln och blev själv anmäld för samma sak. Boström drog till slut tillbaka sin anmälan mot polisen, enligt uppgift efter att ha hotats av polisen.

Åtalet mot tidningen slutade med att Rosén dömdes enligt tredje paragrafen i tryckfrihetsförordningen för ”smädligt uttryck om rikets ämbets- och tjänstemän i och för ämbetet”. Han skulle betala böter och rättegångskostnader om 2 085 kronor. Kvitton som finns sparade i arkivet från Pappers avdelning 32 Mackmyra visar att Rosén inte behövde punga ut med hela summan själv, Gävle arbetarkommun hjälpte till.

Kvittot som visar att Gävle arbetarkommun hjälpte Emil Rosén med rättegångskostnaderna.

Notisen i tidningen var bara en liten skärva i en stor konflikt som utspelade sig under flera månader 1906: Den om arbetarnas rätt att organisera sig fackligt på sulfitfabriken i Mackmyra.

Enligt Arbetarbladet bottnade både misshandeln av Boström och åtalet mot tidningen i hämndbegär. Boström ska ha retat upp bolaget genom att knalla in på kontoret och begära att få ut innestående lön. Och Arbetarbladet hade skrivit många kritiska artiklar om hur organiserade arbetare avskedades och med polishjälp vräktes från sina hem, bolaget ägde ju även bostäderna.  

Striden slutade med att arbetarna fick rätt att organisera sig och många återanställdes.

Ulla Ejemar

Människan är människa!

Till årsmötet med Sandvikens Gammeldansförening. En utesluten medlem vädjar om att bli tagen till nåder. Klicka här för att läsa skrivelsen i sin helhet!

Tänk dig att du tar med hustrun på gammeldans. Till en början är allt frid och fröjd. Ni dansar och har det trevligt. Men så framåt småtimmarna dyker det upp en typ som börjar mucka gräl. Du blir förstås irriterad men lyckas behålla fattningen. När du och din hustru sedan är på väg hem springer ni på samma galning igen, i trängseln vid garderoben. Fast den här gången klipper han till dig - helt oprovocerat! Skulle inte du då slå tillbaks?

Det kunde gå hett till på Sandvikens Gammeldansförenings tillställningar. Scenariot ovan bygger på en verklig händelse. Åtminstone är det en version av händelsen. Styrelsen hade beslutat utesluta mannen och hans hustru på grund av hur han betedde sig den aktuella kvällen. Det är därför som han i en skrivelse vädjar till årsmötet om att återfå sitt medlemskap. Makarna har nyligen gått med i föreningen och har hittills haft ett "kolossalt nöje av danstillställningarna". Det skulle uppstå "en obeskrivlig saknad" om de blev uteslutna. Framför allt appellerar mannen nu till årsmötesdeltagarnas empati. Hur skulle de reagera i samma situation? Man är ju trots allt bara människa.

Tyvärr verkar protokollet från årsmötet inte finnas kvar. Vi vet alltså inte hur långt mannens vädjanden räckte. Vad vi däremot vet är att han inte var ensam om att skämma ut sig den där kvällen. Enligt årsberättelsen uteslöts nämligen inte mindre än fyra personer ur föreningen just på grund av sitt dåliga uppförande på gammeldansfesten den 23 oktober 1943.
Jörgen Björk

Utdrag ur årsberättelsen för 1943: "Ur föreningen har sorgligt nog under det gångna året på grund av olämpligt uppförande på fästen den 23-10 styrelsen beslutat utesluta 4 st. medlemmar."

Vad baksidan kan berätta

1965 kunde tv-köpare lockas med en sådan här annons.

Hur hamnade en annons från Kvickly i arkivet?

Annonsen finns på baksidan av ett tidningsklipp.  Klippet handlar om en match mellan Brynäs och AIK och återfinns i Brynäs IF:s arkiv, men baksidan med annonsen för tv-apparaten saknar inte heller intresse.  Den är från januari 1965 och införd i Dagens Nyheter, matchen spelades i Stockholm. 

Tv-apparaten var centrum i varje vardagsrum och Hylands Hörna på lördagskvällen var veckans stora nöjeshändelse. Hyland flyttade 1962 över sitt program från radion till tv och succén var given.  ”Gubben i lådan” var ett populärt inslag. Gubben var skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt. Ville man mot förmodan inte se Hyland och ”Gubben i lådan” kunde man inte bara byta kanal, först 1969 fick Sverige två tv-kanaler.

Populära Hylands Hörna som skulle locka fler att investera i en tv-apparat.
Bilden lånad från Öppet arkiv/Sveriges Television

Apparaten då? Varumärkena Luma och Luminor såldes i kooperationens butiker. Den utannonserade tv:n kostade 1 165 kronor. Billigt kan tyckas, men omvandlat till dagens penningvärde motsvarar det 11 427 kronor. Ganska dyrt alltså.

Ännu dyrare framstår den om man jämför med hur mycket en industriarbetare måste jobba för att få ihop summan.  En metallarbetare i Gävleborgs län tjänade 1965 cirka 10 kronor per timme. Priset på tv:n motsvarade alltså minst hundra timmars arbete.

Kvickly var en kortlivad varuhuskedja inom kooperationen. Några av Kvickly-varuhusen skyltades snart om till det mer kända Domus. 

I annonsen lockade Kvickly med att tv:n kan inhandlas med låneköp, ett annat ord för att köpa på avbetalning.  När kooperationen grundades i början på 1900-talet var det en princip att alla köp skulle ske kontant, det skulle garantera att inte löntagarna blev skuldsatta och beroende av en enda handlares välvilja för att få mat för dagen. Men 1965 hade man övergivit den principen - många hade inte råd att inhandla en tv eller andra kapitalvaror kontant.

Ulla Ejemar

En kvinna bättre än ingen?

Protokollet där föreningen lanserar Berta Jonsson som sin kandidat.

Våren 1944 valde Bollnäs mejeriförening ny styrelse. Alla män.

Kvinnorna på Bergs konditori noterade att de fick mjölka korna och sköta ladugården men inte hade något inflytande över det bondeägda mejeriet. Kvinnorna som möttes tillhörde Bollnäsavdelningen av Svenska landsbygdens kvinnoförbund,  i dag heter de Centerkvinnorna.

I protokollet från 11 april 1944 har de noterat att de diskuterade frågan på mötet. De beslutade att anhålla om att få med en kvinna i mejeriets styrelse.  ”Detta med tanke på det stora arbete som åligger de flesta av lantbrukarhustrurna i ladugården” skriver de i protokollet.  Berta Jonsson från Freluga var deras kandidat.
Hur det gick i mejerifrågan framgår inte, men protokollsböckerna är omsorgsfullt förda och berättar om möten, föredrag och kaffepauser från starten 1933 och framåt. 

1943 kom frågan om fårklippning upp.  Uppenbarligen var också den ett kvinnogöra. En elektrisk fårsax skulle underlätta klippningen men den var dyr. Beslutet blev att de skulle dela på saxen. Tolv kvinnor och tre män köpte andelar för 10 kronor och 90 öre.

Fårsaxen kostade 184 kronor och 50 öre med stickkontakt. Fakturan och listan över andelsägare finns bevarade i arkivet, du kan se dem här intill. 

Ulla Ejemar

Femton gårdar delade på fårsaxen, varje andel kostade 10.90.

Fakturan från Bröderna Anderssons järnhandel i Bollnäs.